Author: Peter Dalenius

Vi har ju alla tagit oss igenom en lång rad digitala möten de senaste åren. Numera är de inte lika påtvingade, utan det finns i viss mån möjlighet att välja. Och det är slående hur olika folk kan resonera inför detta. Upplevelsen av ett digitalt möte beror så mycket på vad man jämför med.

Det digitala mötet kan ses som en nödlösning, ett surrogat, en billig kopia. Något som vi tar till när det verkligen inte går att genomföra mötet “på riktigt”, men påföljden att det blir mycket sämre. Vi fokuserar då enbart på det som vi inte får, det som vi inte kan.

Men det digitala mötet kan också ses som en räddare i nöden, något som möjliggör, som löser upp knutar. Vi fokuserar då på det vi faktiskt får, det vi faktiskt kan.

Jag ser framför mig en skala som på något sätt uttrycker i vilken grad vi har möjlighet att interagera. Det digitala mötet hamnar då någonstans i mitten. Vi kan stå där i mitten av skalan och bittert skåda bort mot den ände av skalan där fysiska träffar finns, med allt vad det möjliggör. Men vi kan lika gärna stå på precis samma plats och spana mot den andra änden av skalan, där vi inte hade möjlighet att ses överhuvudtaget.

Det finns redan tusen analyser av digitala möten, distansundervisning och “det nya normala”, så låt mig gärna späda ut detta med ytterligare en analys kring olika sätt att förhålla sig till digitala möten.

På pluskontot kan vi bokföra följande:

• Livspusslet: Jag kan vara med trots att jag är lite snorig, vårdar sjukt barn, måste ta emot hantverkare, är på resande fot, etc.
• Miljön: Jag kan ta del av åtminstone delar av den internationella konferensen, projektmötet, studiebesöket etc utan att behöva flyga runt halva jorden.
• Sammanhållningen: Vi kan knyta geografiskt skilda enheter närmare varandra (t.ex. olika campus).
• Personligheten: Jag kommer bättre till min rätt när jag har högre kontroll över min miljö, kan koppla bort mig tillfälligt, kommunicera via chatt, etc.
• Integrerade digitala möjligheter: digital whiteboard, omröstningar, chatt som en backchannel, breakout rooms, dela skärm, etc.

På minuskontot kan vi skriva upp följande:

• Socialiseringen: Jag förlorar mycket av den sociala dimensionen. Det är svårt att nå samma gruppkänsla, särskilt när en del stänger av kameran så att man talar för svarta rutor.
• Kognitiv belastning: Det tar extra energi att hålla fokus på skärmen och det krävs mer explicit överlämning i samtal. Dessutom krävs en viss teknisk träning, även om många nu är mer vana än förr.
• Personligheteten: Jag kommer inte till min rätt i ett digitalt möte där jag inte kan komma till tals på samma sätt som vanligt, använda gester, etc. Och jag blir nervös av att använda tekniken.
• Tekniska begränsningar: Alla kanske inte har tillräckligt bra utrustning eller uppkoppling. Ljudet kan hacka och bilden kan flimra.

Hur tänker du? Är digitala möten ett substitut eller en självklarhet?

Funderar du över om din avdelning tar sitt undervisningsuppdrag på allvar? I sann kvällstidningsanda presenterar vi hela listan med de fem tydligaste tecknen på att så är fallet. Hur många stämmer in på din situation?

1. Undervisning finns med på agendan. Vid arbetsplatsträffar, kick-offer och i andra sammanhang är det naturligt att diskussioner om undervisning får ta tid, inte bara som en kort informationspunkt i slutet av mötet.
2. Alla är involverade. Undervisning är inte bara något som en viss grupp håller på med, utan i princip alla är med i varierande grad, från seniora professorer till nyantagna doktorander.
3. Goda insatser lyfts fram. Ett lärarlag som vänt trenden med dåliga kursvärderingar, en lärare som fått en utmärkelse av en studentgrupp, särskilt beviljade medel för kursutveckling – alla typer av framgångar premieras och firas tillsammans.
4. Pedagogiken är med på fikarasten. När undervisningsrelaterade frågor dyker upp är det alltid någon som nappar. Samtalsklimatet är öppet och kollegor bidrar med kreativa idéer.
5. Blicken är riktad framåt. Det finns en stark drivkraft att hela tiden utveckla undervisningen och att inte köra på i samma hjulspår som vanligt.

En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.

Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)

Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?

Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.

De flesta av mina släktingar vet inte riktigt vad jag jobbar med. “Det låter intressant”, säger de när jag försöker förklara, men jag ser att de inte riktigt kan relatera. Det är få av dem som har någon närmare relation till högre utbildning. För mig kändes det självklart att söka sig vidare efter gymnasiet, men det har varit en lång resa. Inte kanske främst avseende den formella utbildningen, utan snarare när det gäller att knäcka koderna. Hur ska man vara? Vad ska man säga? När ska man skratta och när ska man vara allvarlig? Som nån slags hobbyantropolog har jag ägnat tjugo år åt att lista ut hur man bäst smälter in bland tredje, sjunde, fjortonde generationens akademiker.

Med tiden har jag förstått att vi är många som gjort samma resa, som fejkat oss igenom sociala tillställningar i hopp om att uppfattas på rätt sätt. Och många gånger har jag tänkt att jag skulle försöka sätta ord på det och skriva en manual för alla nya studenter i samma situation. “Allt du alltid undrat om hur akademin egentligen fungerar men varit för rädd att fråga.”

Men måste det vara så? Steg för steg har mänskligheten på senare tid faktiskt börjat inse att det finns många olika sätt att vara människa. Vi har börjat förstå att det finns osynliga strukturer som formar våra liv i stort och smått. De är inte givna av naturen eller någon högre makt, utan formas av allas våra små vardagsbeslut. Med tiden har de stelnat till en geologi som tvingar vattnet att ta vissa vägar, men inte andra, på väg mot havet.

För många år sedan var jag perifert involverad i arbetet med att öka andelen kvinnliga sökande till tekniska utbildningar. Det bollades många kreativa idéer, men från ett ganska ensidigt perspektiv. Den icke uttalade utgångspunkten, som jag tolkade det, var att gymnasietjejerna inte insåg hur roligt det var med naturvetenskap och teknik. Vi behövde på något sätt nå fram till dem med det budskapet så att de äntligen fattade. Vi skulle inte behöva ändra på oss själva på något sätt. Det var de andra som inte begrep hur roliga vi var. Men tänk om de redan hade fattat? Tänk om de var smartare än vad vi var? De såg att det nog var kul och utmanande, men att det inte var värt ansträngningen. De orkade inte ställa sig på barrikaderna.

Breddad rekrytering handlar inte bara om “dom”. Det handlar minst lika mycket om “oss”. Det kan inte vara så enkelt som att “vi” ska brainstorma fram rätt sak att säga till “dom”, så att “dom” ska förstå att de hittills tänkt fel. “Vi” måste på djupet förändra vårt sätt att tänka, att vara och att förhålla oss till andra människor. Breddad rekrytering är inte något som går att klistra på utanpå. Det måste innebära en varaktig beteendeförändring, ett lärande.

Så om det finns en kulle på vilken jag är beredd att dö så är det denna: att den här lite dammiga, ibland absurda men oftast fullkomligt underbara miljön som ett universitet utgör ska vara öppen för alla.