Author: Peter Dalenius

Hur kan man se på lärande på ett balanserat sätt? Det är så lätt att köra ner i det ena eller andra diket. En överhängande fara är att vi romantiserar lärandet. Vi fokuserar för mycket på vad studenten eller läraren känner, återberättar anekdoter från egna eller andras lärandeupplevelser som varit ögonöppnande och staplar metaforer på varandra. Risken är att vi skapar en allt för stor mystik kring lärande. Det kan leda till en ovilja att kritiskt analysera lärsituationer på djupet och bidrar till att skapa en genikult kring “bra” lärare, vilket alienerar alla dem som mest bara vill göra ett okej jobb utan att behöva känna en massa inför det.

Å andra sidan finns det en risk att vi reducerar lärandet till biologiska processer, gärna med utgångspunkt i hjärnskanning. Dessa ögonblicksbilder missar så mycket av sammanhanget där lärandet äger rum. Var finns motivationen, socialiseringen, transformationen? Ett ensidigt fokus på kroppen utelämnar viktiga dimensioner som värderingsförmåga och förhållningssätt.

Lärandet är en serie av komplexa processer som äger rum på flera nivåer samtidigt. Varje perspektiv ger en liten pusselbit, men om inte alla perspektiv inkluderas ser vi inte hela bilden. Och då är det lätt att dra felaktiga slutsatser om vad vi borde göra i framtiden. Vilka diken har du kört ner i, och hur tog du dig upp igen?

 

Vad känner du när du läser den här rubriken? Pulsen kanske ökar lite. Du spänner käkmusklerna och gör dig redo för att rada upp dina motbevis. Det är dags för en fajt.

Dina studenter reagerar på samma sätt. De blir arga, ledsna och förtvivlade när de får reda på att de har fel. En del kommer högljutt försöka övertyga dig att rätta upp någon tentafråga. En del lommar hem med svansen mellan benen. Den gemensamma nämnaren är att deras hjärna gått baklås och att inget konstruktivt lärande kan äga rum på en bra stund.

Som examinatorer måste vi förstås tala om när studenterna inte uppnått lärandemålen, men det finns många sätt att göra det på. Vår uppgift är att ge framåtsyftande återkoppling. Den ska på samma gång sakligt och tydligt upplysa studenten om brister i prestationer, samtidigt som den undviker att skapa känslor av otillräcklighet, ilska eller missmod.

Måste vi som lärare känna ett ansvar för studenternas känslor? Nja, vi kanske inte behöver dra det så långt. Istället kan vi konstatera att vid formativ bedömning är återkopplingens karaktär avgörande för i vilken grad ett framtida lärande kommer äga rum. Och det kanske inte är främst den skriftliga återkopplingen som leder till känslostormar, utan den muntliga.

Så nästa gång du svarar på en fråga under föreläsningen, när du kommenterar ett inlägg på seminariet eller när du ger återkoppling under en laboration – fundera över hur din formulering kommer att landa. Kommer den att låsa ner eller öppna upp för lärande?

Vi har ju alla tagit oss igenom en lång rad digitala möten de senaste åren. Numera är de inte lika påtvingade, utan det finns i viss mån möjlighet att välja. Och det är slående hur olika folk kan resonera inför detta. Upplevelsen av ett digitalt möte beror så mycket på vad man jämför med.

Det digitala mötet kan ses som en nödlösning, ett surrogat, en billig kopia. Något som vi tar till när det verkligen inte går att genomföra mötet “på riktigt”, men påföljden att det blir mycket sämre. Vi fokuserar då enbart på det som vi inte får, det som vi inte kan.

Men det digitala mötet kan också ses som en räddare i nöden, något som möjliggör, som löser upp knutar. Vi fokuserar då på det vi faktiskt får, det vi faktiskt kan.

Jag ser framför mig en skala som på något sätt uttrycker i vilken grad vi har möjlighet att interagera. Det digitala mötet hamnar då någonstans i mitten. Vi kan stå där i mitten av skalan och bittert skåda bort mot den ände av skalan där fysiska träffar finns, med allt vad det möjliggör. Men vi kan lika gärna stå på precis samma plats och spana mot den andra änden av skalan, där vi inte hade möjlighet att ses överhuvudtaget.

Det finns redan tusen analyser av digitala möten, distansundervisning och “det nya normala”, så låt mig gärna späda ut detta med ytterligare en analys kring olika sätt att förhålla sig till digitala möten.

På pluskontot kan vi bokföra följande:

• Livspusslet: Jag kan vara med trots att jag är lite snorig, vårdar sjukt barn, måste ta emot hantverkare, är på resande fot, etc.
• Miljön: Jag kan ta del av åtminstone delar av den internationella konferensen, projektmötet, studiebesöket etc utan att behöva flyga runt halva jorden.
• Sammanhållningen: Vi kan knyta geografiskt skilda enheter närmare varandra (t.ex. olika campus).
• Personligheten: Jag kommer bättre till min rätt när jag har högre kontroll över min miljö, kan koppla bort mig tillfälligt, kommunicera via chatt, etc.
• Integrerade digitala möjligheter: digital whiteboard, omröstningar, chatt som en backchannel, breakout rooms, dela skärm, etc.

På minuskontot kan vi skriva upp följande:

• Socialiseringen: Jag förlorar mycket av den sociala dimensionen. Det är svårt att nå samma gruppkänsla, särskilt när en del stänger av kameran så att man talar för svarta rutor.
• Kognitiv belastning: Det tar extra energi att hålla fokus på skärmen och det krävs mer explicit överlämning i samtal. Dessutom krävs en viss teknisk träning, även om många nu är mer vana än förr.
• Personligheteten: Jag kommer inte till min rätt i ett digitalt möte där jag inte kan komma till tals på samma sätt som vanligt, använda gester, etc. Och jag blir nervös av att använda tekniken.
• Tekniska begränsningar: Alla kanske inte har tillräckligt bra utrustning eller uppkoppling. Ljudet kan hacka och bilden kan flimra.

Hur tänker du? Är digitala möten ett substitut eller en självklarhet?

Funderar du över om din avdelning tar sitt undervisningsuppdrag på allvar? I sann kvällstidningsanda presenterar vi hela listan med de fem tydligaste tecknen på att så är fallet. Hur många stämmer in på din situation?

1. Undervisning finns med på agendan. Vid arbetsplatsträffar, kick-offer och i andra sammanhang är det naturligt att diskussioner om undervisning får ta tid, inte bara som en kort informationspunkt i slutet av mötet.
2. Alla är involverade. Undervisning är inte bara något som en viss grupp håller på med, utan i princip alla är med i varierande grad, från seniora professorer till nyantagna doktorander.
3. Goda insatser lyfts fram. Ett lärarlag som vänt trenden med dåliga kursvärderingar, en lärare som fått en utmärkelse av en studentgrupp, särskilt beviljade medel för kursutveckling – alla typer av framgångar premieras och firas tillsammans.
4. Pedagogiken är med på fikarasten. När undervisningsrelaterade frågor dyker upp är det alltid någon som nappar. Samtalsklimatet är öppet och kollegor bidrar med kreativa idéer.
5. Blicken är riktad framåt. Det finns en stark drivkraft att hela tiden utveckla undervisningen och att inte köra på i samma hjulspår som vanligt.

En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.

Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)

Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?

Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.