Funderar du över om din avdelning tar sitt undervisningsuppdrag på allvar? I sann kvällstidningsanda presenterar vi hela listan med de fem tydligaste tecknen på att så är fallet. Hur många stämmer in på din situation?
Undervisning finns med på agendan. Vid arbetsplatsträffar, kick-offer och i andra sammanhang är det naturligt att diskussioner om undervisning får ta tid, inte bara som en kort informationspunkt i slutet av mötet.
Alla är involverade. Undervisning är inte bara något som en viss grupp håller på med, utan i princip alla är med i varierande grad, från seniora professorer till nyantagna doktorander.
Goda insatser lyfts fram. Ett lärarlag som vänt trenden med dåliga kursvärderingar, en lärare som fått en utmärkelse av en studentgrupp, särskilt beviljade medel för kursutveckling – alla typer av framgångar premieras och firas tillsammans.
Pedagogiken är med på fikarasten. När undervisningsrelaterade frågor dyker upp är det alltid någon som nappar. Samtalsklimatet är öppet och kollegor bidrar med kreativa idéer.
Blicken är riktad framåt. Det finns en stark drivkraft att hela tiden utveckla undervisningen och att inte köra på i samma hjulspår som vanligt.
En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.
Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:
Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)
Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?
Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.
I väntan på Godot är en teaterpjäs av Samuel Beckett. På ytan handlar den om två luffare som står vid en landsväg och väntar på en man som heter Godot. Under tiden pratar de om allt möjligt, men det händer liksom aldrig någonting. Vad pjäsen egentligen handlar om har debatterats flitigt, men jag tänker att den handlar om det djupt mänskliga i att både veta och vilja, men inte riktigt få något gjort.
I en paus under vårens NU2022-konferens konstaterade vi, en kollega och jag, att det finns rätt mycket kunskap om hur undervisning borde utformas för att åstadkomma ett fruktbart lärande. Men i praktiken är det fortfarande, vid de flesta lärosäten, rätt mycket skedmatning, korvstoppning, eller vad man nu vill kalla gammal hederlig katederpedagogik. Varför är det så? När vi nu vet så mycket om hur man borde undervisa, varför händer det inget?
Vi kan ju jämföra med andra områden där det ser likadant ut. Vi vet idag rätt väl vad vi behöver göra för att förhindra den pågående miljöförstöringen, ändå går åtgärderna i snigelfart. Vi vet också rätt väl vad vi ska äta och vad vi ska göra för att hålla oss friska och leva ett långt hälsosamt liv, men det är inte alltid vi orkar leva upp till det.
Är förändring överhuvudtaget möjlig? Visst är den det! Men den kommer sällan genom revolutioner. För att åstadkomma förändring måste man förstå hur människor fungerar. Och de fungerar i praktiken långsammare än man tror. I manuset till I väntan på Godot återkommer scenanvisningen Spel som förut flera gånger. Samma dialog och samma beteende upprepar sig gång på gång. Frågan är hur vi kan bryta oss ur cirklarna. Vad tror du?
De flesta av mina släktingar vet inte riktigt vad jag jobbar med. “Det låter intressant”, säger de när jag försöker förklara, men jag ser att de inte riktigt kan relatera. Det är få av dem som har någon närmare relation till högre utbildning. För mig kändes det självklart att söka sig vidare efter gymnasiet, men det har varit en lång resa. Inte kanske främst avseende den formella utbildningen, utan snarare när det gäller att knäcka koderna. Hur ska man vara? Vad ska man säga? När ska man skratta och när ska man vara allvarlig? Som nån slags hobbyantropolog har jag ägnat tjugo år åt att lista ut hur man bäst smälter in bland tredje, sjunde, fjortonde generationens akademiker.
Med tiden har jag förstått att vi är många som gjort samma resa, som fejkat oss igenom sociala tillställningar i hopp om att uppfattas på rätt sätt. Och många gånger har jag tänkt att jag skulle försöka sätta ord på det och skriva en manual för alla nya studenter i samma situation. “Allt du alltid undrat om hur akademin egentligen fungerar men varit för rädd att fråga.”
Men måste det vara så? Steg för steg har mänskligheten på senare tid faktiskt börjat inse att det finns många olika sätt att vara människa. Vi har börjat förstå att det finns osynliga strukturer som formar våra liv i stort och smått. De är inte givna av naturen eller någon högre makt, utan formas av allas våra små vardagsbeslut. Med tiden har de stelnat till en geologi som tvingar vattnet att ta vissa vägar, men inte andra, på väg mot havet.
För många år sedan var jag perifert involverad i arbetet med att öka andelen kvinnliga sökande till tekniska utbildningar. Det bollades många kreativa idéer, men från ett ganska ensidigt perspektiv. Den icke uttalade utgångspunkten, som jag tolkade det, var att gymnasietjejerna inte insåg hur roligt det var med naturvetenskap och teknik. Vi behövde på något sätt nå fram till dem med det budskapet så att de äntligen fattade. Vi skulle inte behöva ändra på oss själva på något sätt. Det var de andra som inte begrep hur roliga vi var. Men tänk om de redan hade fattat? Tänk om de var smartare än vad vi var? De såg att det nog var kul och utmanande, men att det inte var värt ansträngningen. De orkade inte ställa sig på barrikaderna.
Breddad rekrytering handlar inte bara om “dom”. Det handlar minst lika mycket om “oss”. Det kan inte vara så enkelt som att “vi” ska brainstorma fram rätt sak att säga till “dom”, så att “dom” ska förstå att de hittills tänkt fel. “Vi” måste på djupet förändra vårt sätt att tänka, att vara och att förhålla oss till andra människor. Breddad rekrytering är inte något som går att klistra på utanpå. Det måste innebära en varaktig beteendeförändring, ett lärande.
Så om det finns en kulle på vilken jag är beredd att dö så är det denna: att den här lite dammiga, ibland absurda men oftast fullkomligt underbara miljön som ett universitet utgör ska vara öppen för alla.
För ett framgångsrikt lärande är det viktigt att bygga relationer mellan lärare och studenter. En del lärare missuppfattar detta och tror att kravet är att man ska vara vänner på sociala medier, men det finns många andra typer av relationer. Det går att bygga professionella relationer som är personliga, utan att vara privata, och som riktar sig till stora grupper. Du behöver inte nödvändigtvis kunna namnen på alla studenter, utan det handlar snarare om vilken grundinställning du har gentemot studenter och i förlängningen mot andra människor.
Den professionella relationen mellan lärare och student kan yttra sig genom tusen olika vardagshändelser, till exempel:
Hur formulerar du dig i informationen i kursrummet? (Är du för långrandig? Hänvisar du till tidigare kurser? Vet du vad studenterna kan sedan innan?)
Hur inleder du första föreläsningen? (Lyssnar du in studenternas förväntningar? Visar du ditt engagemang för ämnet?)
Hur svarar du på frågor under seminariet? (Suckar du djupt? Bekräftar du frågeställaren? Ställer du vettiga motfrågor?)
Hur svarar du på frågor via e-post? (Skickar du bara länkar till dokument i kursrummet? Inbjuder du till dialog?)
I mångt och mycket handlar det om vilken bild du har av studenter. Är det någon idé att engagera sig, när de aldrig dyker upp och när 15% av dem ändå kommer hoppa av? Eller kan du kanske dra dig till minnes hur det var att själv vara student? Det lilla du ser av studenternas beteenden är toppen av ett isberg, och det kan vara vanskligt att dra slutsatser från ett sådant begränsat underlag.
Att bygga relationer handlar inte om att läraren måste vara en fantastisk övermänniska, så bra betalt har vi inte. Ett konkret tips som jag fått är att se studenterna som framtida kollegor. Det är ju inte helt otroligt att du kommer möta dem igen, senare i livet. Du kommer alltid ha en relation till dina studenter, oavsett om du erkänner det eller inte, så varför inte försöka göra den lite mer professionell och lite mer produktiv?
