Tag: IKT

I entusiasmen över allt som är gratis på nätet dess möjligheter till utveckling av pedagogik och lärande glöms ibland en aspekt bort. Det är kul att vara långt fram i IKT-tåget, men jag funderar ofta över dem som är lite längre bak och som av olika anledningar inte har råd att hänga på.

För, en förutsättning för att nå detta fria innehåll är att någon har gjort en inledande investering. Det behövs någon sorts dator med möjlighet att surfa. Trots prispress och undersökningar som visar på att 12-15-åringar är den åldersgrupp som har flest alternativ för att surfa – så måste någon stå för kostnaderna. Och det är – och kommer bli en knäckfråga för både skola och universitet.

Vem ska stå för teknikkostnaderna? Ska vi bara sitta lugnt i båten och låta skolor och universitet sponsras (högst sporadiskt) av dataföretag och låta de andra haka i den rådande BYOD (Bring your own device) – trenden?

Jag säger som Sverker: Ska det vara såhär?

Universitetsvärlden och BYOD

I universitetsvärlden drivs utvecklingen väldigt ojämnt framåt – inget konstigt med det egentligen. Ett universitet – men flera olika kulturer som råder både bland anställda och studenter. Attityden till teknik och användningen av den skiljer sig stort i en alldeles för heterogen grupp för att det ska gå att generaliserande säga “studenter använder den här tekniken”. Det som dock knyter oss alla samman är det “kit” med e-tjänster som ändå styr studenterna i en riktning: Vissa typer av tjänster erbjuds enbart digitalt. För dem utan egen dator så finns fortfarande datasalar – men frågan är när dessa spelat ut sin roll? Kommer det vara inom 5, 10 eller 15 år? BYOD-trenden spås få sin stora boom till 2016 och i vanlig ordning är det alltid några som är först på tåget (de är redan där) och några som motvilligt eller aldrig kommer haka på.

Vem ska stå för teknikkostnaderna i universitetsvärlden?

Frågan är då om det ska förutsättas att studenter själva ska betala för sin dator som en följd av ett allt mer digitaliserat universitet – där universitetet möter upp den investeringen genom att erbjuda stabilt och gratis nät, relevanta e-tjänster för studietiden och annars kostsam litteratur i digitala gratis-versioner. En del erbjuder universitetet redan – men frågan är om “bytet” känns rättvist. Kommer detta stå i hälsningsbrevet till nya studenter om 10 år: Vi rekommenderar att du införskaffar en laptop/surfplatta/smartphone för att på bästa sätt kunna ta del av det digitala innehåll vi erbjuder. Fördelen är att studenterna då köper en dator de känner sig bekväma med att använda – och då används den.

Skolans värld

För att återgå till skolvärlden – det är där jag kommit i kontakt med flest goda exempel inom IKT och digitalt lärande. Det är även där tankarna om tekniskt/digitalt utanförskap dykt upp. Det kommer i alla lägen alltid finnas elever som inte har råd med en dator, och då behöver skolan kunna erbjuda det i någon form. Men att då ha en lärarkår där 25% står utan egen dator själva – det ger verkligen inte en likvärdig situation. Det blir något av ett lotteri. Hur ska de skolor utan datorer ens till sina lärare kunna lära ut internetkunskap, god källkritik och i förlängningen även ta det ansvar skolor har enligt skollagen för att hantera mobbning som i dagens medielandskap även sker på nätet. Det här är inget nytt – men ibland behöver det påminnas om de olika förutsättningarna som finns.

Vem ska då för teknikkostnaden?

Inför en teknikinköpspeng öronmärkt för varje pedagog/anställd inom skolan – det ska vara lika självklart som friskvårdspengen. Att låta den kompetenta pedagogen välja själv och hitta sitt verktyg kan vara ett sätt att motivera till användning, men givetvis ska det finnas stöd för dem som efterfrågar det.

För som det är idag – att de som har råd ligger tre steg före dem som inte har råd, det är inte okej.

PS. Ett viktigt arbete kring digital delaktighet görs via svenska bibliotek, studieförbund mfl. Läs gärna mer om det på Digidel2013. DS.