I den numera nästan antika (sett i internettid) sketchen med Eddie Izzard där hen driver med olika attityder till teknik finns det två motsatser: människan som drivs av techno-joy, som är obotligt optimistisk inför nya innovationer och den som är rädd för att radera hela internet (techno-fear). Och någonstans där emellan finns det givetvis ett spektra. Det hänger ihop med drivkraft, förutsättningar och tid. Men utan kritisk reflektion blir den senaste AI-boomen ännu ett utvecklingssprång som tenderar att ge de redan insatta ännu mer roliga leksaker medan dem som står utanför hamnar ännu mer utanför. De digitala klyftorna ökar.
Utan kontinuerliga diskussioner kring etik, digitalt utanförskap, representation i träningsdata, miljöaspekterna i att driva kraftfulla IT-system så reproducerar vi ännu en gång ett ojämlikt samhälle. Aldrig har den kritiska reflektionen varit viktigare!
Utbildning är en komplex verksamhet som är svår att kvantifiera och kalkylera – men människan vill gärna kunna göra detta för att beräkna och planera bra utbildning. Förutsägbarhet vore väl skönt att ha – i alla fall ibland?
Risken är enligt bland annat Neil Selwyn att vi rör oss mot att anpassa våra läraktiviteter för att passa in i ett AI som ska läras upp och då riskerar att tappa förståelsen för helheten. Redan osynliga studentgrupper blir ännu mer marginaliserade eftersom de tenderar att försvinna i träningsdata som starkt präglas av redan rådande makt- och majoritetsnormer.
Det är nyttigt att utmana sina första entusiastiska steg in i världen där generativ AI är begreppet alla pratar om och för vidare läsning rekommenderar jag:
On the Limits of Artificial Intelligence (AI) in Education, Neil Selwyn (2024) publicerad i Nordisk tidsskrift for pedagogikk og kritikk
Beyond the Hype: Towards a Critical Debate About AI Chatbots in Swedish Higher Education, Cerratto Pargman mfl (2024) publicerad i Högre utbildning