Hur kan man se på lärande på ett balanserat sätt? Det är så lätt att köra ner i det ena eller andra diket. En överhängande fara är att vi romantiserar lärandet. Vi fokuserar för mycket på vad studenten eller läraren känner, återberättar anekdoter från egna eller andras lärandeupplevelser som varit ögonöppnande och staplar metaforer på varandra. Risken är att vi skapar en allt för stor mystik kring lärande. Det kan leda till en ovilja att kritiskt analysera lärsituationer på djupet och bidrar till att skapa en genikult kring “bra” lärare, vilket alienerar alla dem som mest bara vill göra ett okej jobb utan att behöva känna en massa inför det.
Å andra sidan finns det en risk att vi reducerar lärandet till biologiska processer, gärna med utgångspunkt i hjärnskanning. Dessa ögonblicksbilder missar så mycket av sammanhanget där lärandet äger rum. Var finns motivationen, socialiseringen, transformationen? Ett ensidigt fokus på kroppen utelämnar viktiga dimensioner som värderingsförmåga och förhållningssätt.
Lärandet är en serie av komplexa processer som äger rum på flera nivåer samtidigt. Varje perspektiv ger en liten pusselbit, men om inte alla perspektiv inkluderas ser vi inte hela bilden. Och då är det lätt att dra felaktiga slutsatser om vad vi borde göra i framtiden. Vilka diken har du kört ner i, och hur tog du dig upp igen?