Professor TV

Professor TV håller föreläsning

I början av 70-talet var LiU pionjärer när det gällde att använda teknik för att distribuera undervisning. Kraven på utökat antal studieplatser inom ingenjörsprogrammen i Sverige resulterade i tre års försök i början av 70-talet med tv:n som obligatorisk undervisningsteknologi. Studenterna utsåg t o m en Professor TV, men efter en tid lades projektet med tv-universitetet ner efter mycket debatt och kritik i media, från studenter och andra instanser. Utbildningspaket distribuerades live, centralstyrt från studion i Stocksund utan möjlighet att pausa och interagera med föreläsaren. Det sades försämra studenternas studieresultat och var inte den resursbesparing som det var tänkt innan.

TV-undervisning vid LiU (då LiH) 1970

Men fast detta har legat som en tung, blöt filt över alla typer av IKT-initiativ vid LiU sen 70-talet är det viktigt att inte enbart se det som ett misslyckande. Det finns lärdomar att ta med sig, t ex den om att det är viktigt att deltagarna som förväntas lyssna på en mediedistribuerad föreläsning också har en naturlig väg för interaktion. Det kan vara via en moderator, chat eller digitala responssystem. Det är också viktigt att fundera över det traditionella föreläsningsformatet, vilka lärande-aktiviteter bör ske live och vilka passar bättre i ett digitalt rum? Det är med en bra blandning av pedagogiskt tänk, studenters möjlighet att interagera, lärarnas möjlighet att avsätta tid för att lära sig systemet ordentligt och även hitta sina vägval ihop med kollegor i en ständigt pågående diskussion som vi tar oss an utmaningarna med ett decentraliserat läkarprogram och även utvidgningen av förskollärarprogrammet vid campus Småland.

Terminen startar – premiär för decentraliserat läkarprogram

Läs gärna Lennart Sturessons bok TV som undervisningsteknologi (2005) för mer insikter om försöken på 70-talet.

Falska och rovgiriga vetenskapliga tidskrifter

Jag antar att ni alla får mail av den typen som inleds med det smickrande tilltalet ’Esteemed Professor’. Redan där kan man nog avgöra vad som är på G. För min del hamnar oftast denna post i den oprioriterade delen av mitt mailprogram, men tillräckligt ofta slinker de över till den prioriterade delen för att det skall upplevas som ett problem. Senast var det en tidskrift med namnet International Journal of Humanities, Social Sciences and Education som lockade med följande erbjudande:

’… a fully open access journal and your research will be globally available to anyone, anywhere. Publishing every month for the past 5 years, our journal has become a global network. Below are benefits you’ll enjoy by publishing with us:

  • High standard, rigorous peer review
  • Rapid Publication process
  • Free access to read, share and download the articles
  • Global dissemination of Research
  • Retention of copyright to Authors

You can access a few interesting articles of past issue at: 1.Influence of Parental Occupation on Career Development of Youths with Intellectual Disabilities in Selected Skills Training Institutions in Zambia 2.Highlighting the Cognitive Objectives on Writing Skill Development: The Creativity Paradigm

  1. Parents of Children with Disabililties [Sic!] in Swaziland Challenges and Resources in a Resilience Perspective

If you have questions or would like to discuss the possibility of publishing with us, please email us.

Tidskriften är en del av ARC Publications som gör anspråk på att kunna täcka de allra flesta vetenskapsområden. Och det är väl kanske att ta i en smula, särskilt om man aldrig tidigare hört talas om detta förlag.

Det finns ju faktiskt intressanta former av akademisk piratpublicering, se t ex diskussionen i Gary Halls Pirate Philosophy. For a Digital Posthumanities (2016) – mer om detta i en kommande blogg. Och det finns en vällovlig Open Access-policy baserad på fri och demokratisk tillgång till kunskap som får ökad spridning även bland etablerade akademiker och bibliotek. Men det finns också de som är mindre intressanta och som mest bygger på en idé om ekonomisk profit baserat på en slags rovdrift, inte om ett motstånd mot den akademiska kapitalismens publiceringsmodeller och -monopol som det ju är i Gary Halls fall och bland Open Access-förespråkare.

Om man får den typ av brev som anges ovan och känner sig osäker på dess status – kan man konsultera några av de listor som finns över falska och rovgiriga (’predatory’) tidskrifter, exempelvis Jeffrey Bealls lista med dess kriterier för vad som räknas till denna kategori. Liksom denna lista över predatory journals. Se även denna artikel i en ingenjörsetisk tidskrift som diskuterar de falska tidskrifternas marknadsföringstekniker.

Tidskrifter som är falska och de som är rovgiriga är dock inte riktigt samma sak. Falska tidskrifter är de som ofta imiterar namnet på en känd tidskrift men som egentligen bara består av en webbsida. Den saknar dock verklig existens till skillnad från rovgiriga tidskrifter som kanske faktiskt existerar. De senare publicerar i regel arbeten online men tillvägagångssättet är karaktäristiskt: peer review process saknas; det vetenskapliga området är ofta väldigt allmänt; tiden mellan submission och publicering är kort. På ett slentrianmässigt sätt anges ofta stora ord som ’world’, ’international’ och ’global’. Lika nonchalant och tendentiöst används ofta ord som ’multidisciplinary’ vilket bidrar till att dra ner gränsöverskridande perspektiv på en alltför låg nivå. Ofta anges inte heller kostnaden för publicering, utan detta kan meddelas till en ovetande författare i ett privatmail först senare i processen. Och då kommer det ofta som en ovälkommen överraskning.

I en professionell kontext där publiceringar och kvantitet räknas (kanske alltför mycket?) kan det vara lockande att sprida sina arbeten via mindre erkända källor. Det bör man alltså vara ytterst försiktig med! Å andra sidan kan det vara välkommet att finna vägar till publicering som inte alltid går via de etablerade förlagens strikta regler och paywalls. Och man ju verkligen fråga sig vem det är som egentligen är rovgirig. Även bland de etablerade förlagen pågår ju en slags mer erkänd form av rovdrift genom de enorma kostnader som det innebär för bibliotek att betala för prenumerationer. George Monbiot i The Guardian har i en artikel om bl. a Alexandra Elbakyan från Kazakhstan, forskningens ‘Robin Hood’ med dennas Sci-Hub (numera svårtillgänglig), kallat detta ’one of the biggest rip-offs of the modern era: the capture of public funded research that should belong to us all’. Några bra exempel på denna form av motstånd är, förutom Sci-Hub, även arXiv och Humanities Commons.

/Per-Anders

Podcast om högskolepedagogik

På ett universitet producerar vi väldigt stora mängder text. Vi skriver avhandlingar, papers, kompendier, läroböcker och bloggposter. Det skrivna ordet är det självklara sättet att producera material och sprida kunskap inom akademin. Text har stora fördelar: det är lätt att producera och kräver litet lagringsutrymme. Dessutom kan skriven text antingen läsas (och visualiseras med olika typsnitt och storlekar) eller bli uppläst, till exempel av ett automatiserat textuppläsningsprogram.

Text är dock bara ett sätt att kommunicera. Eftersom omväxling förnöjer har jag hittat en podcast som handlar om högskolepedagogik, där Bonni Stachowiak intervjuar olika personer som arbetar inom högre utbildning. Den har en tydlig inriktning på amerikansk universitetskultur, men många teman är applicerbara även i vår svenska kontext. Podcasten heter Teaching in Higher Ed skrivande stund finns det 241 avsnitt fördelade på fyra huvudteman (Digital pedagogy, Our students, Work/Life, Teaching).

Att planera Pedagogikdagarna

diskussion

I oktober började arbetet med att planera Pedagogikdagarna för 2019. Det är en av Didacticums största aktiviteter under året och i år har vi satt oss ner med utvärderingar, träffat studentrepresentanter och vår styrelse för att hinna ta in, bolla idéer och tankar i god tid innan. Det är en utmaning att skapa två dagar med utvecklande aktiviteter för all undervisande personal vid LiU. Vi vill ha ett studentperspektiv, få in arbetet med Evaliuate, tänka framtid – men ändå vara pragmatiska. Vad går att göra inom området vid LiU? Ett antal idéer har stannat kvar, och det är kopplat till LiU:s arbete med att hitta strategier för att utveckla e-lärandet, skapa framtidens digitala lärmiljöer, men också ha med tankar om hur studenter ser på lärande. Att även väva in arbetet med hållbar utveckling känns också av största vikt.

Det är med andra ord många idéer, men vi hoppas att vi träffas 12-13/3 (Norrköping/Linköping) med ett relevant och inspirerande program där vi blandar idéer/vision med praktiska övningar med hjälp av våra kollegor här på Didacticum, LiU IT, LISAM och Evaliuate. Jag vill även passa på att flagga för att det veckan innan kommer arrangeras en IT-utbildningsdag för undervisande personal vid campus US, där mycket av innehållet från Pedagogikdagarna kommer synkas.

Varför jag som IKT-pedagog inte filmar föreläsningar

“Hej Anna, jag skulle vilja att du kommer och filmar en föreläsning!”

Det är en av de vanligaste frågorna i min mailbox.

Troligen bottnar den sig i en inbyggd förväntan att IKT = film, och eftersom den vanligaste lärarledda lärandeaktiviteten vid LiU är föreläsningen, hamnar den förstås i fokus.

Det korta svaret är faktiskt: nej.

Men – för att skapa förståelse för hur en kan tänka in digitala medier i sin undervisning är det betydligt mer konstruktivt att ställa en rad motfrågor.

– Varför ska du filma din föreläsning?
– Kan du inte lika gärna sätta ljudspår till en powerpoint?
– Kan du berätta om det du vill förmedla i t ex en skärminspelning?
– Har någon annan berättat om liknande stoff i t ex TED Talks, YouTube eller i UR och Kunskapskanalen?

Du kan som lärare anta antingen en produktionsroll eller en kuratorsroll – frågan är alltid, hur mycket tid har du och vad är bäst när det gäller att lära studenterna det du tänkt dig. Varför är just film att föredra? Vad har redan producerats? Hur kopplas det till övriga kursmoment? Skulle det gå att använda en podcast istället?

Den vision många målar upp är t ex det som visas i UR (här nedan illustrerat av en föreläsning från vår egen Populärvetenskapliga vecka från i höstas).

Det kan dock vara bra att veta följande:

– Filmen består av minst fyra olika bildkällor – dvs tre olika kameravinklar + presentationen.
– Någon har i efterhand klippt ihop detta för att ge ett dynamiskt flöde, något som alltid är att föredra i den här typen av material.
– Någon har även ansvar för ljud och se till att regler gällande GDPR (filma publik) följs.

Detta kräver en medieproduktionsenhet. Det har vi inte i nuläget vid LiU.

Det vi som IKT-pedagoger istället vill (och kan) stötta lärare med, är att identifiera vad i en kurs som går att digitalisera, vilket syfte det ska göras och hur går det att skapa digitalt material med de verktyg som finns i vår IT-verktygslåda som anställda? Vad är genomförbart? Hur kan en kurs med digitala inslag utvecklas över tid?

Det här är ett exempel på en instruktionsfilm jag själv gjort för att visa på hur olika funktioner funkar i programmet InDesign.

Tänk på att:

– För varje komponent en film består av vad gäller ljud, ljus, musik, statister/deltagare, miljö/rekvisita, desto fler saker att planera för, redigera och justera.
En mix av olika ljuskällor blir väldigt tydlig om du filmar i en lokal med både inomhus och utomhusljus. Plötsliga ljud dyker väldigt ofta upp om du inte har en isolerad studiomiljö. Det är därför jag föredrar att göra produktioner antingen i dator (spela in vad jag gör på skärmen/animera en powerpoint) eller med en väldigt liten “scen” på mitt kontor.
– Fundera över vilken typ av enhet du är bekväm med och har tillgång till, och planera din produktion utifrån det. Det är ibland lätt att fastna i en storartad idé, som inte går att genomföra. Det går att använda en mobil enhet/webcam/usb-mikrofon med ett ok resultat.
– Börja med ett delmoment av ditt pedagogiska digitaliseringsarbete, och utöka successivt.
– Ta hjälp av kollegor att vidareutveckla moment tillsammans.

Det var några tankar om varför jag, som IKT-pedagog, inte arbetar med att filma föreläsningar. Förutom mina egna då, i ett mikroformat.