I början av 70-talet var LiU pionjärer när det gällde att använda teknik för att distribuera undervisning. Kraven på utökat antal studieplatser inom ingenjörsprogrammen i Sverige resulterade i tre års försök i början av 70-talet med tv:n som obligatorisk undervisningsteknologi. Studenterna utsåg t o m en Professor TV, men efter en tid lades projektet med tv-universitetet ner efter mycket debatt och kritik i media, från studenter och andra instanser. Utbildningspaket distribuerades live, centralstyrt från studion i Stocksund utan möjlighet att pausa och interagera med föreläsaren. Det sades försämra studenternas studieresultat och var inte den resursbesparing som det var tänkt innan.
Men fast detta har legat som en tung, blöt filt över alla typer av IKT-initiativ vid LiU sen 70-talet är det viktigt att inte enbart se det som ett misslyckande. Det finns lärdomar att ta med sig, t ex den om att det är viktigt att deltagarna som förväntas lyssna på en mediedistribuerad föreläsning också har en naturlig väg för interaktion. Det kan vara via en moderator, chat eller digitala responssystem. Det är också viktigt att fundera över det traditionella föreläsningsformatet, vilka lärande-aktiviteter bör ske live och vilka passar bättre i ett digitalt rum? Det är med en bra blandning av pedagogiskt tänk, studenters möjlighet att interagera, lärarnas möjlighet att avsätta tid för att lära sig systemet ordentligt och även hitta sina vägval ihop med kollegor i en ständigt pågående diskussion som vi tar oss an utmaningarna med ett decentraliserat läkarprogram och även utvidgningen av förskollärarprogrammet vid campus Småland.
Läs gärna Lennart Sturessons bok TV som undervisningsteknologi (2005) för mer insikter om försöken på 70-talet.
