För några veckor sedan uppmärksammade vi på den här bloggen det upprop där franska studenter av sina framtida arbetsgivare krävde ett mer omfattande och seriöst arbete med hållbar utveckling och kopplade detta till frågan om utbildning och lärande för hållbar utveckling. Vi skrev att vi hoppades att de franska studenternas upprop skulle får spridning långt utanför Frankrikes gränser och därigenom påverka innehållet i och utformningen av utbildningar världen över. Vi blev därför glada när vi såg att uppropet nu har spridit sig och att studenter vid svenska lärosäten har översatt det manifest på vilket uppropet var baserat och dessutom skrivit en välargumenterad debattartikel på DN Debatt (2018-12-03) där de, liksom de franska studenterna, kräver av sina framtida arbetsgivare att de ska agera seriöst i förhållande till de hållbarhetsutmaningar som världen står inför: ”Hållbarhet måste vara ledstjärnan i alla beslut. Nu krävs radikala förändringar” skriver de.
Det råder ingen tvekan om att radikala förändringar krävs för att hantera de hållbarhetsutmaningar som världen står inför. Det handlar om att agera, på ett i det närmaste revolutionärt sett nu, eller ”att gå under som civilisation” för att citera Greta Thunberg, som under hösten har väckt uppmärksamhet världen över för sina skolstrejker för klimatet. Men för att de företag som är våra studenters framtida arbetsgivare ska kunna ha hållbarhet som ledstjärnan i alla beslut och genomföra radikala förändringar som gör verklig skillnad så måste också vi, lärare vid svenska universitet och högskolor, utbilda våra studenter, de framtida arbetstagarna, i hållbar utveckling och på ett sätt som främjar hållbar utveckling. Det gör vi i de flesta fall inte idag. Och även om många av oss skulle vilja så finns i de flesta fall inte det stöd i form av tydliga mål, uppföljning av resultat och resurser från våra arbetsgivare som skulle krävas (se Universitetskanslerämbetets tematiska utvärdering från 2017). Det saknas med andra ord mål och medel för detta. Likaså är svenska universitet och högskolor organiserade på ett sätt som knappast främjar utbildning och lärande för hållbar utveckling. Sådana utbildningar kännetecknas av att de är ämnesövergripande, holistiska och värdegrundade snarare än strikt disciplinära, organiserade i stuprör och fokuserade på den kognitiva kunskapsdomänen. Vidare kännetecknas de av ett kritiskt tänkande och förhållningssätt som möjliggör agens i förhållande till de dilemma och målkonflikter som ofta kommer till uttryck i hanteringen av hållbarhetsutmaningar – snarare än av tydliga, och i förhållande till ett specifikt kunskapsfält, tillrättalagda problemställningar där hantering av dilemma utifrån en väl internaliserad värdegrund kring hållbar utveckling aldrig kommer till uttryck. De är med andra ord inte organiserade för att främja lärande för hållbar utveckling genom skapandet av de kompetenser som är avgörande för att möjliggöra hållbar utveckling
Med utgångspunkt i ovanstående vill vi utmana vår arbetsgivare att börja ta ansvar för att lärande för hållbar utveckling integreras i samtliga utbildningar på ett sätt som möjliggör progression över tid samt att skyndsamt införa indikatorer som möjliggör uppföljning av dessa mål. Vi vill också att de ska inse vidden av en sådan utmaning med avseende på vad det kräver i form av en förändrad organisation. Vi stämmer in i studenternas upprop och uppmanar svenska universitet och högskolor att låta ”hållbarhet […] vara ledstjärnan i alla beslut. Nu krävs radikala förändringar”.
Cecilia Enberg & Ola Leifler
