Jag gillar inte hållbar utveckling. Alltså, jag gillar, sympatiserar med och tror på idén med hållbar utveckling, men jag gillar inte begreppet hållbar utveckling. Framför allt gillar jag inte ordet hållbar.
För mig innebär hållbarhet att något har en bra kvalitet, är gjort av rejäla material och inte kommer gå sönder om jag råkar tappa det i golvet. Men det är en statisk egenskap. När produkten väl är producerad så är den hållbar, oavsett om jag använder den eller ej.
Jämför detta med den engelska benämningen sustainable development. Smaka på det fantastiska ordet sustainable! Det kommer av latinets sustineo som bokstavligen betyder underhålla. För mig är det här någonting dynamiskt. Jag ser framför mig ett hjul som rullar. Men det rullar inte av sig självt. Om vi inte tillför kraft kommer det att avstanna. Allt som inte underhålls kommer förr eller senare rinna ut i sanden och dö ut: människor, organisationer, civilisationer, …
Och när jag tänker på hållbar utveckling, så tänker jag att det handlar om rörelse. Det handlar om att vi vill fortsätta leva, andas, äta, lära, skratta, älska och allt annat som det innebär att vara människa. Och om vi inte tänker ett extra varv på hur vi gör allt detta, så finns det en risk – numera allt mer överhängande – att vi en dag inte kan göra det längre. Hur ska vi, i alla beslut vi fattar, alltid agera så att det kommer fortsätta vara möjligt att vara människa? Det är det som hållbar utveckling handlar om för mig. Och då känns det förstås lite trist att någon har bestämt att det ska heta hållbar utveckling, ett begrepp som låter ungefär lika sexigt som ett betongfundament.
Social tango dancing at the Urania milonga Peter Stefanics, CC BY-SA 2.5 via Wikimedia Commons
Jag har nog aldrig funderat lika mycket på arbetsmiljön som jag gör nu, på den sociala interaktionen mellan människor på en arbetsplats. Det finns mycket tid för mig att fundera på sådant, eftersom jag nästan inte kommunicerar med någon här. Jag vet förstås att vår svenska fikakultur är lite speciell, men kontrasten mot hur det fungerar här, på min avdelning, på mitt universitet i Singapore, är stor.
Innan jag fortsätter måste jag rannsaka mig själv. Jag är inte superbra på att hålla regelbunden kontakt med mina vänner, jag tänker ibland mer än jag agerar, och jag har en ”kan själv”-ådra som gör att det dröjer innan jag ber om hjälp med saker. Så visst kan problemet delvis ligga hos mig. Men ändå, jag har lätt att prata med folk jag inte känner och här har jag verkligen försökt bjuda till. Jag kan inte ta på mig skulden, det behövs två för en tango, och här står jag ensam, hör inte ens någon musik. Hemma: fika och lunch med kollegerna, regelbundna informations- och diskussionsmöten, seminarier var och varannan vecka, spontana samtal i korridoren, after work då och då. Här: alla dörrar är stängda i korridorerna, många jobbar hemifrån så ofta de kan, inga avdelningsmöten, inga seminarier, inga inviter om att luncha tillsammans, ett litet fikarum där det händer att någon sitter och läser tidningen, men där det oftast är tomt.
Detta är förstås jobbigt på det personliga planet, men min tid här är begränsad så det kan jag hantera. Men jag funderar på vad denna brist på social interaktion innebär för kvaliteten i forskning och undervisning. Nu vet jag förstås inte hur mycket det pratas och diskuteras innanför de stängda dörrarna, men min känsla när jag pratar om kurser och undervisning med folk här (jo, det händer trots allt att jag pratar med någon) är att man diskuterar väldigt lite om kursinnehåll och undervisningsformer, och inte samarbetar särskilt mycket. Var och när utbyter man tankar om ämnet och erfarenheter från undervisningen? Hur utvecklar man kurser och program på ett vettigt sätt om man inte pratar om det? Hur ska man kunna leva upp till universitetets, och landets, övergripande ambition att få studenterna mer kreativa och aktiva, om man inte har en levande diskussion?
Vad beror det här på? Är lärarna alltför stressade för att hinna med reflektion och utveckling? Ja, i viss mån är det nog så. Vi vet ju alla att konkurrensen i den akademiska världen innebär ett tryck på att meritera sig genom vetenskaplig publicering mm. I Singapore är man dessutom uppfostrad med modersmjölken att prestera på topp för att ta sig vidare i skolsystem och karriär. Generellt sett jobbar man många timmar i veckan, och många tycker nog inte att det finns tid att göra det lilla extra, eller att sitta och fika. Men det finns också något annat, en ”asiatisk kultur” att värna integriteten, att undvika konfrontation och konflikter, som kan bidra till att man inte öppnar upp för diskussion på ett sätt jag är van vid. Dessutom är det mer hierarkiskt här. Det är inte självklart att man ska ta egna initiativ. Förändring uppstår snarare som effekt av beslut i högre instans. I en sådan kultur kan det kännas som bortkastad tid att ägna några timmar åt att diskutera utveckling med sina kolleger.
När jag pratade med personalen på Centre for Teaching, Learning, and Pedagogy, NTUs motsvarighet till Didacticum, blev de intresserade av hur vi jobbar på LiU för att skapa en miljö som stimulerar till pedagogisk utveckling. Jag fick därför hålla ett online-seminarium som besöktes av 70–80 personer från olika delar av NTU. Jag delade med mig av mina erfarenheter och tryckte bland annat på hur de inofficiella mötena, t.ex. gemensam fika och lunch, i praktiken tillför väldigt mycket till verksamheten, eftersom man på ett otvunget sätt utbyter idéer, löser små problem, föder tankar hos varandra mm. En annan sak jag poängterade var vikten av att skapa forum där man diskuterar pedagogiska frågor med sina kolleger. Det blev en del diskussion efter mitt föredrag, och jag har även fått frågor i efterhand från deltagare. Vissa ser möjligheter, men det finns också röster som lyfter fram problemen: ”Mycket intressant, men kulturen är nog lite annorlunda här.” ”Hur får man till detta i en motvillig organisation?”. Ja, svarar jag, någonstans måste man börja, och det är rimligen upp till alla att dra sitt strå till stacken. Jag tar i alla fall med mig ett paket kakor till fikarummet nästa gång och hoppas att någon dyker upp.
Hur kan man se på lärande på ett balanserat sätt? Det är så lätt att köra ner i det ena eller andra diket. En överhängande fara är att vi romantiserar lärandet. Vi fokuserar för mycket på vad studenten eller läraren känner, återberättar anekdoter från egna eller andras lärandeupplevelser som varit ögonöppnande och staplar metaforer på varandra. Risken är att vi skapar en allt för stor mystik kring lärande. Det kan leda till en ovilja att kritiskt analysera lärsituationer på djupet och bidrar till att skapa en genikult kring “bra” lärare, vilket alienerar alla dem som mest bara vill göra ett okej jobb utan att behöva känna en massa inför det.
Å andra sidan finns det en risk att vi reducerar lärandet till biologiska processer, gärna med utgångspunkt i hjärnskanning. Dessa ögonblicksbilder missar så mycket av sammanhanget där lärandet äger rum. Var finns motivationen, socialiseringen, transformationen? Ett ensidigt fokus på kroppen utelämnar viktiga dimensioner som värderingsförmåga och förhållningssätt.
Lärandet är en serie av komplexa processer som äger rum på flera nivåer samtidigt. Varje perspektiv ger en liten pusselbit, men om inte alla perspektiv inkluderas ser vi inte hela bilden. Och då är det lätt att dra felaktiga slutsatser om vad vi borde göra i framtiden. Vilka diken har du kört ner i, och hur tog du dig upp igen?
Vad känner du när du läser den här rubriken? Pulsen kanske ökar lite. Du spänner käkmusklerna och gör dig redo för att rada upp dina motbevis. Det är dags för en fajt.
Dina studenter reagerar på samma sätt. De blir arga, ledsna och förtvivlade när de får reda på att de har fel. En del kommer högljutt försöka övertyga dig att rätta upp någon tentafråga. En del lommar hem med svansen mellan benen. Den gemensamma nämnaren är att deras hjärna gått baklås och att inget konstruktivt lärande kan äga rum på en bra stund.
Som examinatorer måste vi förstås tala om när studenterna inte uppnått lärandemålen, men det finns många sätt att göra det på. Vår uppgift är att ge framåtsyftande återkoppling. Den ska på samma gång sakligt och tydligt upplysa studenten om brister i prestationer, samtidigt som den undviker att skapa känslor av otillräcklighet, ilska eller missmod.
Måste vi som lärare känna ett ansvar för studenternas känslor? Nja, vi kanske inte behöver dra det så långt. Istället kan vi konstatera att vid formativ bedömning är återkopplingens karaktär avgörande för i vilken grad ett framtida lärande kommer äga rum. Och det kanske inte är främst den skriftliga återkopplingen som leder till känslostormar, utan den muntliga.
Så nästa gång du svarar på en fråga under föreläsningen, när du kommenterar ett inlägg på seminariet eller när du ger återkoppling under en laboration – fundera över hur din formulering kommer att landa. Kommer den att låsa ner eller öppna upp för lärande?
Den 15 mars 2023 anordnar Didacticum Pedagogikdagen på Linköpings universitet, i år med temat Bildning i en föränderlig tid.
Du som arbetar på Linköpings universitet har möjlighet att bidra till programmet. Ditt bidrag ska vara i form av en presentation eller en workshop som kan genomföras på 20, 30 eller 40 minuter. Du får även möjlighet att dela material som deltagarna kan ta del av före Pedagogikdagen t.ex. en inspelad video, en podd eller en artikel.
Sista dag för anmälan är den 20 januari. Inskickade bidrag bedöms av en programgrupp och accepterade bidrag kommer att meddelas 6 februari 2023.
