I början av distansläget var verkligen drop-in i Zoom ett bra koncept – vi satte tillsammans med våra it-utbildare upp en mängd tider (161 stycken 2020) där vi har mött mer än 100 olika kollegor och studenter för att diskutera hur vi kan använda befintliga digitala verktyg för att fortsätta bedriva undervisning under en pandemi. Men nu har vi bytt format på just den drop-in som varit en kombination med pedagogisk utvecklare och it-utbildare under titeln Undervisa online. Från 12 april går det nu att boka en Högskolepedagogisk kvart med mig och mina kollegor, för att börja/fortsätta att fundera över vårt undervisninguppdrag. Jag kommer troligen ställa frågor som:
Vad gör du idag som funkar?
Vad skulle du vilja göra annorlunda?
Hur kan vi hjälpa dig att gå vidare med detta?
Och sen synka rätt fråga med rätt expert eller läraktivitet. Det blir ett stöd i att navigera bland alla synkrona/asynkrona resurser som finns vid LiU.
Mer information om detta format hittar du på vår webb: Boka en högskolepedagogisk kvart.
—
Med anledning av diskussionen om akademikern som innehållsproducent (David Kellermann:
Academics aren’t content creators, and it’s regressive to make them so) och artikeln i Universitetsläraren Krav på textning ett hot mot inspelade föreläsningar har jag stött på en del frågor och funderingar kring vad som är en rimlig förväntan på akademiker/lärare inom området media och kommunikation i just undervisningssituationer.
Alla är inte estradörer och edutainers – men vad är en rimlig miniminivå vad gäller grundläggande presentationsteknik? För det är ju det mycket av detta bottnar i – hur vi paketerar och förmedlar vår expertis på ett pedagogiskt sätt som främjar lärande. Inom forskningskommunikation finns det vetenskapsorienterade journalister, men hur det ska konverteras till lärmaterial är inte alltid självklart.
Balansgången mellan inkluderande och exkluderande lärmaterial är ibland svår och för varje ny modalitet blir det nya utmaningar. Det som dock kan vara extra jobbigt i att gå från en mer analog teknik till en digital är att det som kanske var en svårläst handstil med kladdig grön tusch på overheadplast i ett slutet klassrum nu kan bli synligt för fler. En text och grafiktung presentation med tjugo olika bildspråk på samma gång, blir genast mer öppen för granskning i ett digitalt format. Det blottlägger brister som jag hoppas att vi faktiskt kan hjälpas åt att förebygga. Både för lärares och studenters skull. Ta gärna hjälp av oss på Didacticum i de här frågorna.
Jag tror att det också blir allt viktigare att ytterligare fundera över föreläsningen som en allenarådande mirakelkur för inlärning och att den också blir exakt samma sak i ett inspelat format. Och ja – kravet på textning av ett format som ofta innebär 2×45 minuter är väldigt arbetskrävande. Men jag tror vi behöver dela upp föreläsningen i två delar – den innehållstunga och den mer dialogorienterade.
Den ena delen kan direkt vinna på att spelas in (kortare delar, gärna textade men inkludera åtminstone ett manus), medan den andra helst bör vara en live-upplevelse för att inte lägga sordin på viljan att diskutera. En röd record-symbol gör att flera tystnar helt enkelt.
—
Jag får nog anledning att utveckla dessa tankar (jag har ju inte ens fått in tankar kring OER!) i lite mer dedikerade, fördjupade inlägg – detta ska ju trots allt vara en kortare spaning som får avrunda påskarbetsveckan.
Glad påsk!
/Anna
