Att högre utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet står att läsa i högskoleförordningen (1993:100) och handlar mycket om i vilken utsträckning det finns ett levande och kontinuerligt samband mellan forskning och utbildning. 1993 levde de Humboldtska tankarna kvar som byggde på att studenterna skulle lära sig att tänka självständigt och utvecklas till bildade personer med frihet i forskning.
Det akademiska lärarskapet består till en central del i att skapa goda förutsättningar för studentens lärande och utbildningsuppdraget utgör ett centralt uppdrag för våra lärosäten där forskning och samverkan utgör två andra. Dock kan man uppfatta i Sverige att akademisk skicklighet ofta likställs med forskningsskicklighet och att forskningsuppdraget premieras mest och ses som ett viktigare uppdrag än tex utbildning. Detta kan avspegla sig i våra meriteringssystem när antalet publicerade artiklar och deras genomslag uppmärksammas mer och bedöms noggrannare än motsvarande kriterier förknippade med utbildningsinsatser. Man kan till och med ibland ifrågasätta om det överhuvudtaget finns kriterier för pedagogisk skicklighet som dessutom fångar, inte bara kvantitativa aspekter (vad man har gjort i antal timmar etc) utan även ger plats för reflektioner över hur man utfört sina utbildningsuppdrag och varför (på vilka vetenskapliga grunder) man undervisar som man gör. Dessutom ägnas inte alltid lika stor omsorg vid bedömningen av den pedagogiska skickligheten som vid bedömningen av den vetenskapliga skickligheten, vilket uttryckligen står framskrivet i Högskoleförordningen (SFS 2010:64) att den ska göras vid anställningsärenden.
Men hur blev det så och så kan vi ju inte ha det. Ja, helt betydelselös i sammanhanget är nog inte autonomiutredningen som skulle se över nya verksamhetsformer för högskolor och universitet och som mynnade ut i rapporten Självständiga lärosäten (SOU 2008:104). Även här tog man avstamp i de Humboldtska universitetstankarna, men istället för att utgå från i att skydda det fria, vetenskapliga kunskapssökandet, så blev omsorgen om formen en central fråga. Utredningens propositioner resulterade i att från och med 1 januari 2011 finns det nationella kravet på högskolepedagogisk utbildning för anställning som adjunkt eller lektor inte längre kvar i Högskoleförordningen. Det är numera lärosätets ansvar att fatta lokalt beslut i denna fråga. Det har inneburit att lärosätenas sätt att hantera behörighetsgivande högskolepedagogik och bedöma pedagogisk skicklighet har utvecklats olika. Rekommendationer från Sveriges Universitet och Högskoleförbund (SUHF) anger 10 veckors genomgången högskolepedagogisk utbildning inför anställning, dvs motsvarande 15 hp (SUHF 2016). Trots detta så kräver tex Linköpings Universitet endast 12 hp i högskolepedagogik vid läraranställning, eftersom det står varje lärosäte fritt att bestämma lokala beslut om kriterier för anställning. Många lärosäten har arbetat med en definition av vad pedagogisk skicklighet innebär, men saknas vid andra. Avsaknaden av en definition medför att det blir svårt för dessa lärosäten att sätta upp kriterier för att bedöma den pedagogiska skickligheten.
Behörighetsgivande högskolepedagogik tillsammans med vetenskaplig meritering ger förutsättningar för ett akademiskt lärarskap med kvalitet. Det är också hela tiden viktigt att de personer som möter studenter i lärande har möjlighet att kompetensutvecklas i sin lärarroll samt att få tid att reflektera över lärandet. Utifrån de rekommendationer om mål för behörighetsgivande högskolepedagogisk utbildning som SUHF beslöt 2016, skrevs kursplanerna om för de behörighetsgivande högskolepedagogiska kurserna på Didacticum, för att motsvara de rekommendationer som föreslås. I rekommendationerna står också framskrivet att ”deltagarna ska ha påbörjat en pedagogisk meritportfölj”. I vår nya kurs Det akademiska lärarskapet (DAL) och som mycket motsvarar den tidigare kursen Lärande och kunskap (LOK), ges reflektionen en central roll, där deltagaren ombeds reflektera före, under och efter varje tema för att sedan i sin slutexamination göra en metaanalys runt de tema som kursen tagit upp i förhållande till sin roll som lärare. Därutöver ska deltagarna skriva fram sin syn på sin egen pedagogiska grundsyn, dvs tankar om varför (på vilka vetenskapliga grunder) de undervisar som de gör. Under kursen introduceras en pedagogisk meritportfölj och deltagarna får under en workshop möjlighet att starta upp en sådan utifrån en given mall för att sedan kunna välja vad de vill spara för dokument från kursen i sin pedagogiska meritportfölj. Portföljen kan sedan följa läraren i sin utveckling av sin lärarroll. Reflektioner kan fyllas på, men även evidens, som kan styrka utsagorna, den dagen läraren blir ombedd att visa sin pedagogiska skicklighet vid anställningsärenden, befordringsärenden, lönesamtal etc.
Att gå de högskolepedagogiska kurserna är en startpunkt för det akademiska lärarskapet och med en påbörjad pedagogisk portfölj ökar lärarnas möjlighet att över tid utveckla ett vetenskapligt förhållningssätt till den egna lärargärningen. Att alla deltagare som passerar våra kurser fr.o.m. hösten 2018 får med en start på en pedagogisk portfölj känns som ett viktigt steg framåt, men därefter krävs kontinuerlig tillgång till högskolepedagogisk kompetensutveckling, vilket vi hoppas att workshops och seminarieserier på Didacticum kan vara med och bidra till, men också att det från arbetsgivaren ges tid och möjlighet för våra lärare för kompetensutveckling samt implementering av sina nyvunna kunskaper. Om dessutom högskolepedagogisk forskning ges ett självklart samröre med högskolepedagogisk undervisning, undervisningsuppdraget får mera fokus och att undervisningsinsatser bedöms med lika stor omsorg som vetenskapliga insatser görs, då får vi lärosäten som tar kvaliteten på studenters lärande och det akademiska lärarskapet på allvar!
/Elaine