Det måste ha varit en temadag för undervisning av något slag. Det var många år sedan nu, så jag minns inte riktigt sammanhanget. Kanske var det en av alla tillställningar vi hade när vi försökte anpassa oss till Bologna-reformen. Kanske var det en universitetsgemensam inspirationsdag. Han var säkert en sån där höjdarprofessor som drog in massor av anslag. Och just idag hade han välvilligt stigit ned från parnassen för att sprida lite glans över oss som undervisade på heltid och vår torftiga och jordnära existens. Allt det här framgick med önskvärd tydlighet av både hans rörelsemönster och hans mimik, allt under de andra talarnas inlägg. Vi satt i en alldeles för stor sal som någon bokat i den fromma förhoppningen att intresset för undervisning plötsligt skulle ha ökat. Han lutade sig framåt, vilade armarna på stolsraden framför och utminuterade sina visdomsord med stor pondus:
“Ni förstår, mitt ämnesområde är så speciellt, så jag behöver inte det där med pedagogik.”
Nej, jag tror inte att han egentligen sa så, men det var ändå detta som var kärnan i budskapet. Hans ämnesområde var så viktigt och så otroligt specialiserat att ingen utomstående någonsin skulle kunna tillföra något avseende hans undervisning. Ni vet, en sån där som ser myndighetsförordningar som förslag och rektorsbeslut som utgångspunkter för diskussion. Jag minns inte vad reaktionen blev på hans inlägg. Han lutade sig i alla fall belåtet tillbaka, men jag tror inte att det egentligen var någon som kunde säga så mycket efter detta konstaterande.
Det här är en attityd som jag tyvärr har träffat på flera gånger sedan dess, om än oftast i förtäckt form. Mina eventuella problem är så unika att ingen kan förstå dem. Ingen. Och framför allt ska ingen självutnämnd expert komma och tala om för mig hur jag ska undervisa. Vad som händer i klassrummet stannar i klassrummet. I min kateder är jag Gud allsmäktig och kan aldrig ifrågasättas.
Många akademiker drivs av en djupt rotad och till synes oändlig passion för sitt ämnesområde. Som åhörare är det lätt att smittas av den entusiasm som väller fram närhelst de får en chans att prata om sin forskning. Med tiden får akademiker också en naturlig erfarenhet av att förklara vad de håller på med, och en vana av att ständigt bli ifrågasatta och bedömda av reviewers, seminariedeltagare och granskare av ansökningar. De flesta är därför rätt okej föreläsare, men undervisning handlar om så mycket mer än att bara förklara saker. En pedagogiskt skicklig lärare utvärderar och reflekterar över sin undervisning, bygger långsiktiga relationer med sina studenter, leder och utvecklar lärarlag, samverkar med kollegor och det omgivande samhället. Det handlar sällan om att bara komma in och glänsa.
Tack och lov är den här attityden på väg att dö ut. Idag träffar jag många fler som har ett genuint intresse även för undervisning. Även om incitamenten för att arbeta med utbildning jämfört med forskning fortfarande är svagare så är vi på väg åt rätt håll. Så – vem du nu än var på det där mötet för längesedan – ursäkta att det tog så lång tid att formulera ett svar, men jag tror faktiskt att du behöver “det här med pedagogik” mer än någon annan.