Jag upplever ofta att det är svårt att hitta en balanserad syn på digitalisering av undervisning i högre utbildning. Ibland känner jag ett behov av att försvara den nya tekniken inför mossiga bakåtsträvare och ibland behöver jag rycka ut och försvara pedagogiken och studenters lärande mot överentusiastiska teknikfreaks.
Många gånger har jag hört skeptiker säga att “pedagogiken måste komma först” eller att “tekniken måste anpassa sig efter verksamheten”. Det är erfarna personer som säger det, som jag respekterar, men jag tycker ändå att den här typen av uttalanden är problematiska. Jag ska försöka förklara varför.
Hur går det till att ta fram en kurs, om man ska följa konstens alla regler? Jo, först ska vi besluta oss för ett antal tydliga lärandemål. Sedan ska vi designa ett antal läraktiviteter som på olika sätt ska stödja studenternas arbete att uppnå målen. Till sist ska vi konstruera olika typer av examination med tydliga kriterier som tillsammans kan avgöra om studenterna har uppnått lärandemålen. Genom allt detta ska det finnas en röd tråd, en intern logik som gör att allt hänger ihop och blir begripligt. Det här brukar kallas konstruktiv länkning (constructive alignment) och det är det rådande paradigmet för utbildningsdesign allt sedan Bologna-reformen.
I den här modellen skulle jag också vilja lägga till lärmiljön. Undervisning och lärande kan inte äga rum i ett vacuum utan behöver fysiska och digitala miljöer som på olika sätt stödjer läraktiviteter och examination.
Det här är en tjusig och något idealiserad process för kursutveckling som tar sin utgångspunkt i pedagogiken, genom formulerandet av lärandemål. Men, för att processen ska landa förutsätts att den som designar en kurs har fullständig kunskap om alla aspekter av alla möjliga lärmiljöer och därmed kan göra helt objektiva val. Om jag som lärare inte fullt ut känner till de möjligheter och begränsningar som finns i lärmiljön, hur ska jag då kunna skapa den bästa utbildningen? Jag kommer ofrivilligt att begränsa mig till de välbekanta verktyg och metoder som jag redan känner till och missar chansen att utveckla min undervisning.
Det är förstås en utmaning att hänga med i utvecklingen. Och det avsätts sällan tid för den här typen av kompetensutveckling. Men det känns inte helt schysst att använda argumentet att “pedagogiken måste komma först” när man egentligen aldrig har givit de nya verktygen en chans. Jag tolkar det, kanske lite vanvördigt, som en ursäkt för att krampaktigt hålla fast i sin OH-projektor (eller annan valfri symbol för gammaldags, dammig och sövande pedagogik).
Så, vad borde man säga istället? Jag tror absolut att pedagogiska frågor behöver väga tungt, oftast allra tyngst. Samtidigt finns det många som skulle vara betjänta av att släppa sargen och komma in i matchen. Våga pröva nya sätt att undervisa, nya verktyg och nya metoder!