En av de saker jag arbetar med är att försöka få lärare att se nyttan av att ibland skifta över till mer digitaliserade arbetssätt. Du har säkert själv känt av de mer eller mindre uttalade förväntningarna att bli mer digital som cirkulerar i organisationen. Vi är flera som vill få dig att släppa overhead-projektorn och gå över till PowerPoint, eller vilken metafor du nu vill använda. Men det finns förstås många bra invändningar mot detta:
“Det verkar finnas en massa outtalade förväntningar på mig som lärare. Jag saknar tydliga mål för vad vi förväntas uppnå med att byta arbetssätt och bli mer digitala. Eventuella vinster med digitalisering är ytterst diffust uttryckta.”
“Vi spänner vagnen framför hästen. Det är för stort fokus på de tekniska aspekterna och för lite på pedagogiken. Behoven måste komma först, lösningarna därefter.”
“Stödet för att byta arbetssätt är för litet och för otydligt. Jag får ingen tid avsatt för nödvändig kompetensutveckling, så jag hinner helt enkelt inte ta tag i detta, hur viktigt det än kanske är.”
Det mesta av detta kan jag hålla med om. Vi behöver bli tydligare med varför vi ska jobba mer digitalt. Vi behöver blir bättre på att utgå från den vardag som de flesta lärare står i och chefer måste få både uppmaningar och incitament att avsätta den tid som behövs för medarbetare att utvecklas. Det finns dock en invändning som dyker upp ibland och som jag inte köper alls:
“Varför måste vi tala om digitala verktyg och digitala lärmiljöer? Är det inte bättre att tala om verktyg och miljöer i allmänhet?”
Det långsiktiga målet är förstås en värld där vi alla har utvecklas så mycket att vi inte behöver ha ett särskilt fokus på digitala verktyg och miljöer längre, där alla kan göra kloka och medvetna val beroende på situationen. Men vi är rätt långt ifrån det målet. Tyvärr har många fortfarande dålig koll på vad digitala verktyg kan uträtta. Så länge den här obalansen är kvar behöver vi prata om just digitala verktyg, eftersom det är där de riktigt stora kunskapsluckorna finns.
Att vilja klumpa ihop alla typer av verktyg och miljöer, oavsett om de är digitala eller inte, kan låta smart men det förminskar problemet. I mina öron låter det precis som när någon tycker att vi inte behöver prata så himla mycket om det här med kvinnor och män längre, eftersom vi har kommit så långt med jämställdheten i Sverige. Det kanske vi har, om man jämför med 1800-talet, men det finns fortfarande oändligt mycket att göra. Så länge det fortfarande finns strukturell obalans måste vi fokusera på de aspekter som behöver lyftas.