Vad ska en högskolepedagogisk kurs innehålla? Som pedagogiska utvecklare är det något vi funderar över hela tiden. En åsikt som jag hört mina kollegor framföra många gånger är att det inte får bli för mycket “tips och tricks”. Vår uppgift är inte att ge enkla svar, så att deltagarna snabbt kan gå vidare till det som egentligen är viktigt (forskning), utan att bistå dem att bygga upp en förmåga att problematisera och utveckla sin egen undervisning. Vi ska inte ge dem en fisk utan lära dem att fiska själva. Jag sympatiserar med den inställningen. Det finns inga enkla svar på frågan om vad du ska tänka på inför din första föreläsning nästa tisdag.
Men det går också att dra motståndet mot tips och tricks för långt. Jag befinner mig vid en punkt i livet när det kändes påkallat att läsa om en del av Platons dialoger [1], och jag får nog säga att jag har en delvis annan syn på Sokrates nu, jämfört med när jag i ungdomligt övermod plöjde dem senast. Du får aldrig ett rakt svar av honom. Varje fråga möts av en motfråga. “Hur tänker du nu? Vad betyder egentligen det där ordet som du just sa?” Här är det minsann inga tips och tricks. Som litteratur är det förstås härlig läsning, men tänk dig in i situationen att försöka prata med en sådan person. Ingen fingertoppskänsla, ingen förmåga att läsa av rummet. Han bara glider runt i sin toga och försöker verka smart. Inte ville de ha undan honom för att han förledde ungdomen. Han var helt enkelt omöjlig att ha en vettig konversation med.
Vår verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Den vetenskapliga grunden är jag inte orolig för, men i vilken utsträckning får den beprövade erfarenheten finnas med? Om en kursdeltagare i ärligt uppsåt ber om hjälp, så kan hen väl få det, istället för en Kay Pollak-föreläsning om att du måste hitta svaret inom dig? Jeanette M. Fyffe [2] beskriver hur hon hon själv växte in i rollen som pedagogisk utvecklare. Tillsammans med en mer erfaren kollega ledde hon en en högskolepedagogisk kurs och hennes berättelse om hur den äldre kollegan hanterade en fråga från en deltagare är värd att citeras in extenso:
She thanked the person for their question (genuinely). And validated that question by describing where else that issue appears in the literature. In a sense, she took their pragmatic (what do I do?) question and theorised it for them, into a deeper question about the nature of student learning. Then she described what the literature said about that general question, and suggested some ways that the person might be able to apply that thinking to their situation. Then she handed the decision-making and judgement back to the academic to set their own course. It was a perfect exchange, and played out time and again over the course of the session. It generated collegiality. It was a scholarly exchange, academic to academic. There in that moment I saw what is academic about academic development: the easy facility to move from the practical, to theory, and back again.
Jag är inte säker på att jag själv skulle klara av att göra detta med varje tänkbar fråga, men det är ett bra mål att sträva efter. Vi behöver hitta ett balanserat förhållningssätt där teori och praktik får spela lika stor roll. Om Runeberg [3] ursäktar skulle jag vilja formulera det så här:
Vem bildar den som bilda skall
och skingrar lärandets mystik?
Att manad av ett högre kall,
förmedla didaktik
Det saknas inte evidens:
För verklig lärarkompetens,
ge tips och teori jämväl
med samma varma själ
Lästips
[1] Platon (2018) Skrifter. Bok 2, Menon; Protagoras; Lysis; Charmides; Ion; Menexenos; Euthydemos; Faidros; Kratylos. Översättning, förord och noter av Jan Stolpe. Atlantis.
[2] Fyffe, J. M. (2018). Getting comfortable with being uncomfortable: a narrative account of becoming an academic developer. International Journal for Academic Development, 23(4), 355–366. https://doi.org/10.1080/1360144X.2018.1496439
[3] Runeberg, J.L. (1848) Fänrik Ståls sägner. Första samlingen. Kulneff. https://runeberg.org/fstal/1n.html