Handledning av examensarbeten kan ibland vara utmanande, men är nästan alltid lärorikt. Många av mina studenter tar sig an examensarbeten formulerade av externa uppdragsgivare. Deras ursprungliga frågor är ofta intressanta och industriellt relevanta, men svåra att angripa rent vetenskapligt. Därför lägger vi en hel del tid på att stöta och blöta dem, avgränsa och förfina.
Är det rimligt att besvara den här frågan på tio veckor? Nej, antagligen inte. Även om vi skulle lyckas formulera en genomförbar metod skulle det ta en hel grupp flera år. Den här frågan är för stor, till och med för en avhandling. Det är en livsfråga som du kan bära med dig i 25 år och framemot pensionen kanske skriva en bok om. Men den kan absolut tjäna som utgångspunkt, även om du kanske inte nämner den i din rapport. Finns det någon mindre, mer hanterbar, fråga som skulle kunna ge en liten pusselbit på väg mot den stora frågan? Om du hittar ett bra svar på den lilla frågan, så kan andra exjobbare som kommer efter dig ge svar på andra liknande små frågor. Och någon gång i framtiden kanske det går att sätta ihop alla dessa bitar till en helhet som närmar sig ett svar på den stora frågan.
Någonting i stil med det här kanske jag säger på något av seminarierna. På många sätt är det en ynnest att få stå bredvid och se på när studenterna knyter ihop säcken, när de självständigt tar sig an en obekant och i början mycket luddig uppgift, men i slutändan – med hjälp av sina mödosamt erövrade kunskaper och färdigheter – lyckas komma fram till något. Väl medveten om att jag nästan inte hade något att göra med resultatet känner jag ändå en kollektiv stolthet över att vi som lärosäte har odlat fram ännu en kull ingenjörer som kan gå ut i världen och göra den lite bättre.
Men samtidigt känns det lite trist att ta ner studenterna på jorden, att plocka sönder och trivialisera deras stora frågor. Den vetenskapliga metoden, med alla sina fördelar, har tyvärr sina begränsningar. Det finns så många livsviktiga och djupt meningsfulla frågor som vi inte kan närma oss med vårt analytiska och reduktionistiska tänkande. I våras hade jag förmånen att få lyssna till Lars Strannegård som på Pedagogikdagen diskuterade bildningens roll. Han har ju de senaste åren i böcker, sommarprat och insändare fört ett korståg för en breddad syn på kunskap som inkorporerar fler aspekter av att vara människa. På kuppen har han dessutom fått mina fördomar om ekonomer att komma lite på skam. Och jag slås av hur själsligt utarmade många utbildningar är, inte bara hos oss. Kultur i olika former, som spelar en stor roll i mitt privatliv, lyser med sin frånvaro på jobbet. Allt har blivit instrumentellt, väldigt lite är meningsskapande.
Våra studenter är förstås kloka och godhjärtade redan när de kommer hit, och förhoppningsvis tar vi inte bort något av detta. Men det känns ändå lite fattigt att inte kunna adressera fler aspekter av mänskligt varande under deras tid hos oss. Skulle vi inte kunna tänka oss en frivillig kurs Kultur för ingenjörer, 4 hp? Har du några bra förslag på vad som skulle kunna ingå?
