Author: Peter Dalenius

Jag gillar inte hållbar utveckling. Alltså, jag gillar, sympatiserar med och tror på idén med hållbar utveckling, men jag gillar inte begreppet hållbar utveckling. Framför allt gillar jag inte ordet hållbar.

För mig innebär hållbarhet att något har en bra kvalitet, är gjort av rejäla material och inte kommer gå sönder om jag råkar tappa det i golvet. Men det är en statisk egenskap. När produkten väl är producerad så är den hållbar, oavsett om jag använder den eller ej.

Jämför detta med den engelska benämningen sustainable development. Smaka på det fantastiska ordet sustainable! Det kommer av latinets sustineo som bokstavligen betyder underhålla. För mig är det här någonting dynamiskt. Jag ser framför mig ett hjul som rullar. Men det rullar inte av sig självt. Om vi inte tillför kraft kommer det att avstanna. Allt som inte underhålls kommer förr eller senare rinna ut i sanden och dö ut: människor, organisationer, civilisationer, …

Och när jag tänker på hållbar utveckling, så tänker jag att det handlar om rörelse. Det handlar om att vi vill fortsätta leva, andas, äta, lära, skratta, älska och allt annat som det innebär att vara människa. Och om vi inte tänker ett extra varv på hur vi gör allt detta, så finns det en risk – numera allt mer överhängande – att vi en dag inte kan göra det längre. Hur ska vi, i alla beslut vi fattar, alltid agera så att det kommer fortsätta vara möjligt att vara människa? Det är det som hållbar utveckling handlar om för mig. Och då känns det förstås lite trist att någon har bestämt att det ska heta hållbar utveckling, ett begrepp som låter ungefär lika sexigt som ett betongfundament.

Hur kan man se på lärande på ett balanserat sätt? Det är så lätt att köra ner i det ena eller andra diket. En överhängande fara är att vi romantiserar lärandet. Vi fokuserar för mycket på vad studenten eller läraren känner, återberättar anekdoter från egna eller andras lärandeupplevelser som varit ögonöppnande och staplar metaforer på varandra. Risken är att vi skapar en allt för stor mystik kring lärande. Det kan leda till en ovilja att kritiskt analysera lärsituationer på djupet och bidrar till att skapa en genikult kring “bra” lärare, vilket alienerar alla dem som mest bara vill göra ett okej jobb utan att behöva känna en massa inför det.

Å andra sidan finns det en risk att vi reducerar lärandet till biologiska processer, gärna med utgångspunkt i hjärnskanning. Dessa ögonblicksbilder missar så mycket av sammanhanget där lärandet äger rum. Var finns motivationen, socialiseringen, transformationen? Ett ensidigt fokus på kroppen utelämnar viktiga dimensioner som värderingsförmåga och förhållningssätt.

Lärandet är en serie av komplexa processer som äger rum på flera nivåer samtidigt. Varje perspektiv ger en liten pusselbit, men om inte alla perspektiv inkluderas ser vi inte hela bilden. Och då är det lätt att dra felaktiga slutsatser om vad vi borde göra i framtiden. Vilka diken har du kört ner i, och hur tog du dig upp igen?

 

Vad känner du när du läser den här rubriken? Pulsen kanske ökar lite. Du spänner käkmusklerna och gör dig redo för att rada upp dina motbevis. Det är dags för en fajt.

Dina studenter reagerar på samma sätt. De blir arga, ledsna och förtvivlade när de får reda på att de har fel. En del kommer högljutt försöka övertyga dig att rätta upp någon tentafråga. En del lommar hem med svansen mellan benen. Den gemensamma nämnaren är att deras hjärna gått baklås och att inget konstruktivt lärande kan äga rum på en bra stund.

Som examinatorer måste vi förstås tala om när studenterna inte uppnått lärandemålen, men det finns många sätt att göra det på. Vår uppgift är att ge framåtsyftande återkoppling. Den ska på samma gång sakligt och tydligt upplysa studenten om brister i prestationer, samtidigt som den undviker att skapa känslor av otillräcklighet, ilska eller missmod.

Måste vi som lärare känna ett ansvar för studenternas känslor? Nja, vi kanske inte behöver dra det så långt. Istället kan vi konstatera att vid formativ bedömning är återkopplingens karaktär avgörande för i vilken grad ett framtida lärande kommer äga rum. Och det kanske inte är främst den skriftliga återkopplingen som leder till känslostormar, utan den muntliga.

Så nästa gång du svarar på en fråga under föreläsningen, när du kommenterar ett inlägg på seminariet eller när du ger återkoppling under en laboration – fundera över hur din formulering kommer att landa. Kommer den att låsa ner eller öppna upp för lärande?

Vi har ju alla tagit oss igenom en lång rad digitala möten de senaste åren. Numera är de inte lika påtvingade, utan det finns i viss mån möjlighet att välja. Och det är slående hur olika folk kan resonera inför detta. Upplevelsen av ett digitalt möte beror så mycket på vad man jämför med.

Det digitala mötet kan ses som en nödlösning, ett surrogat, en billig kopia. Något som vi tar till när det verkligen inte går att genomföra mötet “på riktigt”, men påföljden att det blir mycket sämre. Vi fokuserar då enbart på det som vi inte får, det som vi inte kan.

Men det digitala mötet kan också ses som en räddare i nöden, något som möjliggör, som löser upp knutar. Vi fokuserar då på det vi faktiskt får, det vi faktiskt kan.

Jag ser framför mig en skala som på något sätt uttrycker i vilken grad vi har möjlighet att interagera. Det digitala mötet hamnar då någonstans i mitten. Vi kan stå där i mitten av skalan och bittert skåda bort mot den ände av skalan där fysiska träffar finns, med allt vad det möjliggör. Men vi kan lika gärna stå på precis samma plats och spana mot den andra änden av skalan, där vi inte hade möjlighet att ses överhuvudtaget.

Det finns redan tusen analyser av digitala möten, distansundervisning och “det nya normala”, så låt mig gärna späda ut detta med ytterligare en analys kring olika sätt att förhålla sig till digitala möten.

På pluskontot kan vi bokföra följande:

• Livspusslet: Jag kan vara med trots att jag är lite snorig, vårdar sjukt barn, måste ta emot hantverkare, är på resande fot, etc.
• Miljön: Jag kan ta del av åtminstone delar av den internationella konferensen, projektmötet, studiebesöket etc utan att behöva flyga runt halva jorden.
• Sammanhållningen: Vi kan knyta geografiskt skilda enheter närmare varandra (t.ex. olika campus).
• Personligheten: Jag kommer bättre till min rätt när jag har högre kontroll över min miljö, kan koppla bort mig tillfälligt, kommunicera via chatt, etc.
• Integrerade digitala möjligheter: digital whiteboard, omröstningar, chatt som en backchannel, breakout rooms, dela skärm, etc.

På minuskontot kan vi skriva upp följande:

• Socialiseringen: Jag förlorar mycket av den sociala dimensionen. Det är svårt att nå samma gruppkänsla, särskilt när en del stänger av kameran så att man talar för svarta rutor.
• Kognitiv belastning: Det tar extra energi att hålla fokus på skärmen och det krävs mer explicit överlämning i samtal. Dessutom krävs en viss teknisk träning, även om många nu är mer vana än förr.
• Personligheteten: Jag kommer inte till min rätt i ett digitalt möte där jag inte kan komma till tals på samma sätt som vanligt, använda gester, etc. Och jag blir nervös av att använda tekniken.
• Tekniska begränsningar: Alla kanske inte har tillräckligt bra utrustning eller uppkoppling. Ljudet kan hacka och bilden kan flimra.

Hur tänker du? Är digitala möten ett substitut eller en självklarhet?