Author: Peter Dalenius

Det finns många bra argument för att höja basanslagen till både grundutbildning och forskning, men om vi ska vara lite realistiska kommer det inte att hända. Oavsett regering kommer det inte att komma mer resurser de närmaste åren, och på sätt och vis kan jag köpa det. Det finns många områden inom statens budget som är i mer akut behov av tillskott än högre utbildning. Därför är det viktigt att vi pratar om effektivitet, även om det kan kännas lite smutsigt.

Efter tillräckligt många diskussioner i fikarum och under sena konferenskvällar vet jag att ordet effektivitet är ett rött skynke för många, särskilt inom vissa ämnesområden. En del ser framför sig gråa tidsstudiemän som i minsta detalj följer upp allt vi gör. Tankarna går kanske till målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg. Många kastar in begreppet New Public Management i diskussionen. Jonna Bornemark och hennes utmärkta Det omätbaras renässans nämns också.

Allt det här är bra. Jag är en stor vän av bred och djup debatt. Och jag avskyr NPM lika mycket som alla andra tänkande människor. Men i slutet av dagen sitter vi där med samma magra, krympande anslag som förut. Vi behöver hitta sätt att lägga ner mindre tid för att uppnå samma eller bättre resultat.

Det måste gå att resonera om effektivitet utan att helt köra av vägen så som uppenbarligen har skett i andra delar av den offentliga sektorn. I en huvudsakligen intellektuell verksamhet är det inte fruktbart att fundera över effektiviteten hos enskilda repliker under en föreläsning eller andra mikrohandlingar. Däremot måste det finnas ett sätt att resonera kring större helheter. Bidrar föreläsningarna till att studenterna uppnår lärandemålen, eller finns det andra läraktiviteter som är bättre? Vad ska den schemalagda tid som studenter och lärare möts ägnas åt?

Vilka frågor skulle du vilja ställa till dig själv och dina kollegor? Finns det några sätt att lägga mindre tid på undervisning, men ändå få ut mer? Och hur skapar vi ett hållbart arbetsliv för universitetslärare?

Under hösten har jag städat ur mitt gamla kontor och fått anledning att sortera bland en stor mängd sparade böcker, papper och andra saker. Ett av fynden i denna arkeologiska utgrävning var den informationsbroschyr från Tekniska högskolan i Linköping som jag själv fick hem i brevlådan och lusläste strax innan jag skulle söka, våren 1994. Nästan 30 år senare är det fascinerande att se vad som förändrats och vad som är detsamma. Det är förstås lätt att dra på munnen åt hur vi såg ut på den tiden och åt hur tjocka datorskärmarna var. Det är också intressant att se hur mycket text broschyren innehåller. På den tiden hade vi både ork och tålamod med sådant. Men det grundläggande innehållet i utbildningarna är detsamma. Jag vet att det har hänt rätt mycket med undervisningen, förstås, för jag har själv varit en del av den utvecklingen, men fundamentet står fortfarande stadigt.

Broschyren upplyser mig om att ett korridorsrum kostar 1700 kr i månaden, men då betalar man bara för 10 månader. Studiebidraget ligger på 1900 kr i månaden och studielånet på knappt 5000 kr. Det är också roligt att känna igen folk. Den unga doktoranden på en av bilderna är numera professor och studievägledaren (vars namn jag noga strukit under för att komma ihåg) är numera kanslichef.

Enligt baksidestexten har landets yngsta tekniska högskola “en tradition av nytänkande, en vilja att pröva nya okonventionella grepp, att överskrida ämnes- och fakultetsgränser”. Med tjugo år som studierektor i bagaget skulle jag kunna nyansera den bilden något, men det är ju snart jul och jag vill inte sprida dålig stämning.

Ibland hör man folk säga att studietiden är den bästa tiden i livet. Jag förstår att de menar väl, men är det inte synd om livet skulle peaka vid 25 och sedan bara gå utför? Jag hade en fantastisk studietid när jag lärde mig mycket, inte bara om de ämnen som ingick i mitt program, utan också om mig själv. Men det var ju bara början på det livslånga lärandet. Jag vill nog tro att den bästa tiden i livet alltid ligger framför oss, bakom nästa hörn. Vad ska vi annars sträva efter?

 

 

 

Det är lätt att tro att vi lever i en avancerad och framstående tid och att allt som hände innan vi föddes var en ointressant parentes. Men tack och lov snubblar man då och då över guldkorn från historien som plockar ner en på jorden och sätter saker och ting i perspektiv.

Fram tills för ett par veckor sedan hade jag till exempel aldrig hört talas om teatrofonen, en uppfinning från 1881 som är en tydlig föregångare till våra dagars streamade föreläsningar. Huvudtanken var att den som inte hade möjlighet att ta sig till operan kunde låta installera en särskild telefon genom vilken föreställningen kunde avlyssnas. Uppfinnaren Clément Adler hade helt enkelt ställt upp 80 telefoner längs scenkanten och kunde på så vis erbjuda världens första stereoljud. Såväl Victor Hugo som Marcel Proust lär ha varit nöjda kunder. Enligt uppgift ska det ha förekommit teatrofoninstallationer i Stockholm också. Mina efterforskningar har inte tagit mig längre än till Wikipedia, men det kanske finns någon läsare som har om inte förstahandsinformation så i alla fall tips på källor.

Det bästa sättet att lära sig ett ämne är att hålla en kurs. Även om du kan mycket sedan innan är det först när du tvingas förklara för nybörjare som du verkligen förstår på djupet. Och det är inte bara första året du lär dig, när kursen är ny och du förbereder kursmaterialet, utan varje år när nya studenter möter innehållet och ställer helt nya frågor.

Frågan är vem som lär sig mest under en kurs, studenterna eller lärarna? Den som är öppen för nya idéer, nyfiken på andra perspektiv och beredd att ifrågasätta invanda mönster – den lär sig mest, oavsett vilken sida av katedern hen står på. Lärande går alltid åt båda hållen, för den som vill.

Det finns ett meme som cirkulerar runt internet och som med lite god vilja har bäring på den här tanken: In Soviet Russia. Det är en mall för skämt som går ungefär så här: In America you watch TV. In Soviet Russia, TV watches you. Tanken är att göra satir av gamla Sovjet och liknande diktaturer där mycket var bakvänt, sett genom västerländska glasögon. Den som är för gammal för att känna till memes kanske kan associera till Nietzsches citat om att när vi stirrar ner i avgrunden så stirrar avgrunden tillbaka på oss.

Skämt åsido, vad det handlar om egentligen är studentaktivt lärande. Lärarens roll är inte enbart att producera material och hålla föreläsningar. Som lärare måste vi också lyssna och ta till oss. Med en lätt parafrasering av Herakleitos går det inte att hålla samma kurs två gånger. Varje studentgrupp är unik och vi måste börja kursen med att lyssna in dem, möta dem där de är. Inte bara i gamla Sovjet, utan överallt, lär sig läraren av studenterna.