Det finns många bra argument för att höja basanslagen till både grundutbildning och forskning, men om vi ska vara lite realistiska kommer det inte att hända. Oavsett regering kommer det inte att komma mer resurser de närmaste åren, och på sätt och vis kan jag köpa det. Det finns många områden inom statens budget som är i mer akut behov av tillskott än högre utbildning. Därför är det viktigt att vi pratar om effektivitet, även om det kan kännas lite smutsigt.
Efter tillräckligt många diskussioner i fikarum och under sena konferenskvällar vet jag att ordet effektivitet är ett rött skynke för många, särskilt inom vissa ämnesområden. En del ser framför sig gråa tidsstudiemän som i minsta detalj följer upp allt vi gör. Tankarna går kanske till målningen Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg. Många kastar in begreppet New Public Management i diskussionen. Jonna Bornemark och hennes utmärkta Det omätbaras renässans nämns också.
Allt det här är bra. Jag är en stor vän av bred och djup debatt. Och jag avskyr NPM lika mycket som alla andra tänkande människor. Men i slutet av dagen sitter vi där med samma magra, krympande anslag som förut. Vi behöver hitta sätt att lägga ner mindre tid för att uppnå samma eller bättre resultat.
Det måste gå att resonera om effektivitet utan att helt köra av vägen så som uppenbarligen har skett i andra delar av den offentliga sektorn. I en huvudsakligen intellektuell verksamhet är det inte fruktbart att fundera över effektiviteten hos enskilda repliker under en föreläsning eller andra mikrohandlingar. Däremot måste det finnas ett sätt att resonera kring större helheter. Bidrar föreläsningarna till att studenterna uppnår lärandemålen, eller finns det andra läraktiviteter som är bättre? Vad ska den schemalagda tid som studenter och lärare möts ägnas åt?
Vilka frågor skulle du vilja ställa till dig själv och dina kollegor? Finns det några sätt att lägga mindre tid på undervisning, men ändå få ut mer? Och hur skapar vi ett hållbart arbetsliv för universitetslärare?