Author: Peter Dalenius

De flesta av mina släktingar vet inte riktigt vad jag jobbar med. “Det låter intressant”, säger de när jag försöker förklara, men jag ser att de inte riktigt kan relatera. Det är få av dem som har någon närmare relation till högre utbildning. För mig kändes det självklart att söka sig vidare efter gymnasiet, men det har varit en lång resa. Inte kanske främst avseende den formella utbildningen, utan snarare när det gäller att knäcka koderna. Hur ska man vara? Vad ska man säga? När ska man skratta och när ska man vara allvarlig? Som nån slags hobbyantropolog har jag ägnat tjugo år åt att lista ut hur man bäst smälter in bland tredje, sjunde, fjortonde generationens akademiker.

Med tiden har jag förstått att vi är många som gjort samma resa, som fejkat oss igenom sociala tillställningar i hopp om att uppfattas på rätt sätt. Och många gånger har jag tänkt att jag skulle försöka sätta ord på det och skriva en manual för alla nya studenter i samma situation. “Allt du alltid undrat om hur akademin egentligen fungerar men varit för rädd att fråga.”

Men måste det vara så? Steg för steg har mänskligheten på senare tid faktiskt börjat inse att det finns många olika sätt att vara människa. Vi har börjat förstå att det finns osynliga strukturer som formar våra liv i stort och smått. De är inte givna av naturen eller någon högre makt, utan formas av allas våra små vardagsbeslut. Med tiden har de stelnat till en geologi som tvingar vattnet att ta vissa vägar, men inte andra, på väg mot havet.

För många år sedan var jag perifert involverad i arbetet med att öka andelen kvinnliga sökande till tekniska utbildningar. Det bollades många kreativa idéer, men från ett ganska ensidigt perspektiv. Den icke uttalade utgångspunkten, som jag tolkade det, var att gymnasietjejerna inte insåg hur roligt det var med naturvetenskap och teknik. Vi behövde på något sätt nå fram till dem med det budskapet så att de äntligen fattade. Vi skulle inte behöva ändra på oss själva på något sätt. Det var de andra som inte begrep hur roliga vi var. Men tänk om de redan hade fattat? Tänk om de var smartare än vad vi var? De såg att det nog var kul och utmanande, men att det inte var värt ansträngningen. De orkade inte ställa sig på barrikaderna.

Breddad rekrytering handlar inte bara om “dom”. Det handlar minst lika mycket om “oss”. Det kan inte vara så enkelt som att “vi” ska brainstorma fram rätt sak att säga till “dom”, så att “dom” ska förstå att de hittills tänkt fel. “Vi” måste på djupet förändra vårt sätt att tänka, att vara och att förhålla oss till andra människor. Breddad rekrytering är inte något som går att klistra på utanpå. Det måste innebära en varaktig beteendeförändring, ett lärande.

Så om det finns en kulle på vilken jag är beredd att dö så är det denna: att den här lite dammiga, ibland absurda men oftast fullkomligt underbara miljön som ett universitet utgör ska vara öppen för alla.

För ett framgångsrikt lärande är det viktigt att bygga relationer mellan lärare och studenter. En del lärare missuppfattar detta och tror att kravet är att man ska vara vänner på sociala medier, men det finns många andra typer av relationer. Det går att bygga professionella relationer som är personliga, utan att vara privata, och som riktar sig till stora grupper. Du behöver inte nödvändigtvis kunna namnen på alla studenter, utan det handlar snarare om vilken grundinställning du har gentemot studenter och i förlängningen mot andra människor.

Den professionella relationen mellan lärare och student kan yttra sig genom tusen olika vardagshändelser, till exempel:

• Hur formulerar du dig i informationen i kursrummet? (Är du för långrandig? Hänvisar du till tidigare kurser? Vet du vad studenterna kan sedan innan?)
• Hur inleder du första föreläsningen? (Lyssnar du in studenternas förväntningar? Visar du ditt engagemang för ämnet?)
• Hur svarar du på frågor under seminariet? (Suckar du djupt? Bekräftar du frågeställaren? Ställer du vettiga motfrågor?)
• Hur svarar du på frågor via e-post? (Skickar du bara länkar till dokument i kursrummet? Inbjuder du till dialog?)

I mångt och mycket handlar det om vilken bild du har av studenter. Är det någon idé att engagera sig, när de aldrig dyker upp och när 15% av dem ändå kommer hoppa av? Eller kan du kanske dra dig till minnes hur det var att själv vara student? Det lilla du ser av studenternas beteenden är toppen av ett isberg, och det kan vara vanskligt att dra slutsatser från ett sådant begränsat underlag.

Att bygga relationer handlar inte om att läraren måste vara en fantastisk övermänniska, så bra betalt har vi inte. Ett konkret tips som jag fått är att se studenterna som framtida kollegor. Det är ju inte helt otroligt att du kommer möta dem igen, senare i livet. Du kommer alltid ha en relation till dina studenter, oavsett om du erkänner det eller inte, så varför inte försöka göra den lite mer professionell och lite mer produktiv?

Är det någonsin okej att skylla på studenterna när en kurs går dåligt? Nej, det är det förstås inte. Maktförhållandet mellan lärare och student är sådant att det aldrig är acceptabelt att lägga skulden hos studentgruppen, inte ens i det stängda fikarummet. Innebär detta att det alltid är lärarens fel? Nej, det är förstås inte heller särskilt produktivt att skuldbelägga enskilda personer. Undervisning och lärande är komplexa processer som vi tyvärr ibland tvingas koka ner till hårda siffror. De tre indikatorer som förföljer oss som lärare är:

1. Kursvärderingar
2. Genomströmning
3. Avhopp

Det här är oerhört trubbiga mått och jag tror inte att någon på allvar hävdar att det finns en direkt och enkel koppling mellan dessa siffror och utbildningskvalitet. Däremot kan de, om man använder dem på rätt sätt, fungera som signaler på i vilka hörn det är värt att titta vidare. Varför fick den här kursen plötsligt mycket sämre kursvärderingar? Varför är genomströmningen i den här kursen mycket sämre än i resten av programmet? Varför hoppar så många studenter av efter tredje terminen? Bland de tusentals kurser som vi ger behöver vi något sätt att snabbt identifiera var vi ska fokusera våra kvalitativa frågor, och då är dessa indikatorer bra verktyg.

Men man kan också vända på steken. Istället för att leta efter fel kan man fundera över vad som är rätt. Vad består “det goda lärandet” av? Vilka faktorer är det som tillsammans bidrar till att skapa det optimala lärandet, om nu något sådant existerar? För många år sedan – efter att ha lidit igenom lite för många diskussioner som ältade kursvärderingarnas roll – började jag fundera över vilka processer det är som ligger till grund för det goda lärandet. Den bild som jag då ritade upp för mig själv satte jag sedan på väggen på mitt kontor, mitt i blickfånget, så att jag alltid skulle ha fokus på det som bidrog till det goda lärandet.

Håller du med? Är det någon viktig aspekt som jag har missat?

Det goda lärandet

1. Fakulteten beställer en kurs som passar in i programmet.
2. Studierektor gör en rimlig planering för personal och övriga resurser.
3. Examinator och övriga lärare gör en rimlig plan för undervisningen.
4. Studenterna anländer väl motiverade och med relevanta förkunskaper.
5. Undervisningen ger studenterna ramar och stöd för lärandet.
6. Studenterna arbetar målmedvetet.
7. Kursen ger en rättvis och relevant bild av ämnet.
8. Examinationen genomförs i linje med kursens mål och med rimligt resultat.
9. Kursen utvärderas av studenter och lärare och goda idéer tas tillvara.
10. Studenterna har med sig de kunskaper och färdigheter som behövs.

Tänk om det fanns en enda knapp som du kunde trycka på och så fungerade allting direkt. Inte en massa konstiga menyer, kryssrutor och koder utan bara ett klick och så är du igång. Jag har hört det här önskemålet många gånger, mer eller mindre uttalat, och kanske särskilt när det gäller att strömma eller spela in föreläsningar. I grund och botten är det ett sunt och vettigt krav. Det är klart att tekniska lösningar ska vara så enkla och smidiga som möjligt.

Fördelarna med en enknappslösning är uppenbara:

• Det är enkelt – Inga krångliga inställningar eller inloggningar krävs, utan det är bara på/av som gäller.
• Det är snabbt – Man behöver inte lära sig en massa saker i förväg, utan det är bara att trycka och sedan köra på som vanligt.

Men enknappslösningen kan vara bedräglig. Om man tittar lite närmare på vad som faktiskt krävs för att skapa den där magiska knappen finns det nackdelar:

• Det är dyrt – Lösningen måste specialanpassas efter den specifika verksamheten och dessutom krävs en kader av supportpersonal i kulisserna för att ta hand om eventuella problem.
• Det är statiskt – Knappen gör samma sak varje gång. Den kan inte anpassas efter situationen och det går inte att göra något kreativt utanför de givna ramarna.

Vi ska aldrig ge upp jakten på den perfekta lösningen, men ibland kan det vara bra att vara lite mer realistisk. Drömmen om enknappslösningen blottar också en grundläggande utmaning: att  “problemet” placeras utanför en själv, hos någon annan. Jag ska inte behöva förändra mig, resten av världen ska anpassa sig. Men i realiteten finns det inga framtidssäkra lösningar som inte innebär att du behöver lära dig något nytt.

Så önska dig inte några enknappslösningar. Önska dig hellre tid för kompetensutveckling istället. Kompetensutveckling som hjälper dig att

1. behärska tekniken (vilket de flesta tack vare pandemin har kommit långt med idag), men framför allt
2. förstå när och hur tekniska lösningar ska användas och hur de kan vara en naturlig del av designen av en kurs, redan från början.

Jag jobbar med förändring. Först och främst av mig själv, därefter mina närmaste medarbetare, sedan hela organisationen och till slut hela världen. Men främst av mig själv. Förändring och lärande är ömsesidigt hoptrasslade med varandra. Lärande är en varaktig beteendeförändring och förändring är inte riktigt möjlig utan ett lärande.

Det finns många som har ambitionen att ändra på andra människor. Det organiserade lärande som vi påstår äger rum på skolor och universitet är ett exempel. Politisk verksamhet är en annan. Och ibland finns det ett slags mellanting av dessa i form av olika trender och idéer som tävlar om uppmärksamhet och utrymme inom våra lärosäten.

För många verkar ilska vara en utgångspunkt för att vilja förändra. “Det är något som inte funkar här! Någon måste ta ansvar!” Och i stunden kan det kännas så skönt att vara arg, att riktigt vältra sig i det. Man hittar likasinnade runt kaffebordet, slipar på sina formuleringar och broderar ut sina anekdoter. Och plötsligt kallas det till möte, om den där frågan som du har brunnit för så länge. Nu, äntligen, ska de få veta att de lever!

Men vad tänker du ska hända sen? När du har stått upp för din rätt, när du har öst ur dig allt det där arga? Tänker du dig att motståndaren ska lägga sig platt, erkänna alla sina misstag, göra offentlig avbön och inrätta dig som chef för hela världen så att det äntligen kan bli precis som du vill? Och att få folk att avgå är aldrig en vinst. Att avgå är inte att ta ansvar, det är att fly. Och för varje ärkenöt som avgår står det tio till i kulisserna som väntar att ta över.

Om du verkligen vill skapa förändring, svälj din ilska. Lyssna noga på din motståndare. Försök förstå vad det är för inre logik som driver honom. Vad har han för värdegrund, världsbild och visionen? Titta sedan på dig själv. Vad är ditt uppdrag? Vad är din motivation? Kanske är det så att du också behöver förändras. Och framför allt, hur ser den värld ut där både du och din motståndare kan få ut så mycket som möjligt? Det är den världen ni båda ska sträva emot, världen där alla är vinnare.

Jag jobbar med förändring. Främst av mig själv, men lite av dig också – utan att du riktigt vet om det.