Maken är en roman av Gun-Britt Sundström som kom ut 1976. Den utspelar sig i Stockholm under slutet av 1960-talet där vi följer två studenter, Martina och Gustav. Undertiteln En förhållanderoman skvallrar om det huvudsakliga innehållet, som i sig är intressant, men här tänkte jag endast kort uppehålla mig vid en av de bilder av lärande som skymtar förbi. Martina, romanens protagonist, tar en termins studieuppehåll från universitetet och hoppar på ett lärarvikariat i svenska och engelska på en högstadieskola i Härnösand, trots att hon tillsammans med en vän svurit på att aldrig ställa sig i en kateder. På sitt ibland ganska drastiska sätt uttrycker hon sig så här om sina elever:
“Snart […] erfar jag att om jag dels skriver upp det på tavlan, dels delar ut stenciler om det, dels påminner muntligt ett par gånger, så finns det utsikter att det går in hos femtio procent så att de kommer ihåg det till veckan därpå.”
Det är inte lätt att hoppa in som vikarie, även om man som Martina får låna lektionsplanering och skrivningsfrågor. Men hennes korta sejour i skolvärlden är inte direkt ett drömjobb. Snarare är det en verklighetsflykt, ett uppskjutande av valet av vad hon ska bli sedan, när hon kommer tillbaka till det riktiga livet i Stockholm. Den enda tidsmarkören i citatet är stencilerna. Byter man ut dem mot en referens till en lärplattform skulle det kunna utspela sig idag, i vilken skolform eller annan organiserad utbildningssituation som helst. Kommunikation är på sätt och vis både nyckeln till och utmaningen med utbildning. Men i Martinas citat skymtar vi också en syn på lärande som vi (förhoppningsvis) har övergivit. Utbildning handlar inte om kunskapsöverföring. Det handlar inte så mycket om vad jag som lärare säger eller hur många gånger jag säger det. Studenterna måste själva vara aktiva och konstruera sin egen kunskap.
Men visst kan vi ibland känna samma frustration som Martina. Och det handlar verkligen inte bara om studenter. Exempel på att folk inte läser och förstår enkla instruktioner finns överallt: på jobbet, i bostadssrättsföreningen, i trafiken, på sociala medier, i nyheterna. Hur ska man hantera sin frustration inför den här till synes eviga och ofrånkomliga oförmågan att läsa, lyssna och förstå? Jag tänker så här: Sänk inte kraven. Justera inte förväntningarna. Men ge folk tid och utrymme. Jag har inga illusioner om att min kurs är viktigast i hela världen. I den stund jag undervisar är den förstås det för mig. Men alla mina studenter har sina egna unika bevekelsegrunder, sina egna anledningar att sitta i just mitt klassrum. En del vet inte riktigt varför de valde det här programmet. Det kanske verkade bra just då. En del studenter har en annan uppfattning om vad som borde prioriterats i kursen och gillar inte det urval av innehåll jag har gjort. Och kanske har en del av dem rätt.
Vi är alla isolerade i var sitt universum. Det enda sättet vi kan nå fram till varandra är genom att försöka förstå varandras verkligheter. Hur har ditt liv sett ut fram tills nu? Vad har du för värdegrund? Vad är det som får dig att skratta? Vad drömmer du om? Det här är inga frågor som jag har tid att ställa till alla mina 180 studenter. Jag lär mig aldrig ens deras namn. Men den mentala bild som jag skapar av dem som grupp är brokig och jag utgår från att de har 180 väl genomtänkta viljor som drar åt alla håll samtidigt. Och det är den här grundinställningen till andra människor som jag tror är något av det viktigaste att skaffa sig som lärare. Att det är unika och rationella människor i andra änden av den där kommunikationen som jag försöker mig på. Även om jag antagligen har lite bättre koll på själva ämnet är jag inte expert på deras behov, deras sätt att närma sig och bearbeta mitt budskap. Därför blir jag inte särskilt bitter när jag får indikationer på att de inte läser mina noga genomtänkta instruktioner. Jag gör samma sak själv. Inte orkar jag ta del av all information som sköljer över mig varje dag. Jag prioriterar och väljer det som förefaller vara mest viktigt för mig just nu. Och det måste få vara okej.
