Author: Peter Dalenius

På svenska säger vi oftast läraktivitet (18700 träffar på Google) eller lärandeaktivitet (20600 träffar på Google), men originalbegreppet på engelska är teaching/learning activity (TLA) eller ibland utskrivet teaching and learning activity. Även om det engelska begreppet är lite längre är det samtidigt tydligare, för det handlar ju om en typ av aktivitet som lärare och studenter gör tillsammans, även om läraren oftast ligger bakom det mesta av planeringen. Läraktivitet är ett av många begrepp inom konstruktiv länkning, alltså idén om att vi ska utforma lärandemål, läraktiviteter och bedömningsmetoder så att det finns en röd tråd genom hela kursen. Lite förenklat skulle man kunna säga att läraktiviteten är rubriken för en bokning i schemat. I vårt schemasystem TimeEdit syns detta i fältet Undervisningtyp. De vanligaste är förstås föreläsning, seminarium, lektion, laboration, o.s.v. men det finns hela 120 olika beteckningar i systemet. En del är väldigt specifika, medan andra uppenbart är platshållare för sådan som inte är undervisningsrelaterat, så undervisningstyp är nog inte exakt samma sak som läraktivitet.

När man står i begrepp att designa en kurs, antingen från grunden eller genom att göra ändringar i en befintlig kurs, då är valet av läraktiviteter en viktig dimension. De namn vi väljer att sätta på tillfällena i schemat bär med sig inneboende förväntningar, både från oss som lärare och från studenterna. Olika läraktiviteter ställer också olika krav på förberedelser och inte minst på lokaler och utrustning. Vi tänker kanske oftast på läraktiviteter som något som äger rum här och nu, alltså tillfällen som är synkrona och på campus, men de kan förstås lika gärna vara asynkrona (förskjutna i tiden) eller medierade (förskjutna i rummet).

Ett sätt att närma sig läraktiviteter utan att fastna i traditionella upplägg kan vara att utgå från Diana Laurillards klassificering av läraktiviteter. Vilka typer av aktiviteter borde studenterna ägna sig åt för att ha så goda chanser som möjligt att nå kursens lärandemål?

• Inhämta kunskap – Studenten lär sig genom att lyssna aktivt på en föreläsning, läsa böcker eller digitalt material, titta på demonstrationer eller filmer.
• Utforska – Studenten lär sig genom att bearbeta, jämföra eller kritisera texter och andra resurser. Det kan även inkludera studiebesök, dataanalys eller sökande efter källmaterial.
• Samarbeta – Studenter arbetar tillsammans för att förstå ett problem som grupp. Det involverar ständiga förhandlingar, utmaningar och återkoppling.
• Diskutera – Studenter lär sig genom att i diskussioner formulera sina tankar, idéer och frågor, samt genom att respondera på sina medstudenter.
• Tillämpa och praktisera – Studenten lär sig genom att utföra konkreta uppgifter. Detta involverar att identifiera och anpassa lämpliga handlingar för att nå målet, samt att reflektera kring resultatet och vägen dit.
• Skapa – Studenten lär sig genom att producera olika typer av material: texter, filmer, presentationer, fysiska artefakter.

Denna klassificering är en viktig del av ABC Learning Design, en effektiv metod för att designa kurser framtagen av University College London (UCL). Under intensiva 90 minuter kan du kickstarta din nya kurs. Hör av dig till oss på Didacticum om du är sugen på en sådan workshop.

En lärplattform är en digital tjänst som stödjer lärares och studenters arbete med kurser. Från början var dessa plattformar främst till för distansutbildning, men idag använder i princip alla kurser en lärplattform i större eller mindre omfattning. Lärplattformen bidrar framför allt med följande möjligheter:

• Lärare kan organisera innehåll i form av texter, bilder, filmer m.m. som studenterna kan ta del av.
• Lärare och studenter kan kommunicera, diskutera och samarbeta.
• Studenter kan använda olika interaktiva verktyg för att träna, öva, studera, problematisera och även testa sina kunskaper.
• Lärare får administrativt stöd för att dela in studenter i grupper, hålla ordning på vem som är godkänd m.m.

En av världens största lärplattformar är antagligen moodle, helt byggd på öppen källkod. Andra stora aktörer är Blackboard, Google Classroom, Canvas och D2L Brightspace. På den nordiska marknaden finns norska itslearning, som LiU använde fram till och med 2013. Edtech, alltså tekniska tjänster som stödjer undervisning, är big business. Den europeiska marknaden för lärplattformar beräknas vara värd över 5 miljarder dollar idag och förväntas växa till 25 miljarder dollar till 2030.

LiU har valt en annan väg än många andra lärosäten. Istället för att upphandla en traditionell lärplattform har vi skapat en egen lösning, kallad Lisam, inom ramen för Microsoft 365-miljön. Detta medför flera fördelar:

• Studenterna blir redan under utbildningen väl bekanta med en professionell digital miljö som många av dem kommer stöta på i arbetslivet. Vi erbjuder inget leksakssystem som de aldrig mer kommer se röken av. På detta sätt får de med sig en digital ryggsäck som de har nytta av längre fram.
• Vi har en och samma miljö för de flesta av LiU:s tjänster. Lärmiljön Lisam är bara en del i det större ekosystem som även inkluderar intranät för studenter och anställda, kurser för medarbetare samt förstås alla vanliga kontorsverktyg som e-post, ordbehandling m.m.
• Lösningen är långsiktig och medför inga återkommande upphandlingar med disruptiva systembyten som stör kärnverksamheten. Detta skapar trygghet och ger utrymme för pedagogisk utveckling.
• Miljön erbjuder goda möjligheter att utveckla egna verksamhetsnära lösningar för specifika behov, vilket vi redan gjort i flera fall. Men Lisam är inget hemmabygge, utan det mesta är tjänster som vi använder out-of-the-box.

Nästan alla på LiU använder Lisam idag, i någon form. Under 2022 skapades 2774 kursrum vilket motsvarar 86% av alla kurser vid LiU. Dessa kursrum innehöll bl.a. följande:

• 160 000 filer från lärare
• 52 000 webbsidor skapade av lärare
• 7 600 inlämningsuppgifter med totalt 306 000 filer inlämnade av studenter
• 3 800 grupprum
• 1 400 anmälningslistor
• 1 000 självrättande tester

Lisam är en naturlig del av vardagen för lärare och studenter. Varje dag loggar över 10 000 personer in. Och Lisam sover aldrig. Dygnet runt tuffar Lisam på, och våra analyser visar att trycket är som högst måndagar kl 10 och kl 13.

En av de vanligaste synpunkterna som studenter har om Lisam är att kursrummet är rörigt och att det är svårt att hitta rätt information. Om du är lärare vid LiU och behöver tips på hur du bättre kan organisera ditt kursrum, kolla gärna på vår film med organisationstips.

Undrar du något kring Lisam? Har du önskemål eller förbättringsförslag? Du som är student eller anställd vid LiU får gärna höra av dig till oss som arbetar med Lisam.

 

I Platons dialog Faidros återberättar Sokrates en skröna från Egypten. Guden Theuth presenterar en lång rad uppfinningar för kung Thamus (även kallad Ammon), däribland geometri, astronomi, brädspel och inte minst bokstäver. Theuth lovordar möjligheterna som bokstäver kan erbjuda det egyptiska folket, men kungen är skeptisk. “Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig”, säger kung Thamos. Han oroar sig för att människorna, om de får tillgång till bokstäver, enbart kommer ägna sig åt ytinlärning. “De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting”, fortsätter han. Sokrates vill med den här anekdoten framhålla fördelarna med muntlig framför skriftlig framställning. Skriften och måleriet har det gemensamt att “dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad”. Varje gång vi skriver ner något eller målar av det, så fixerar vi det i tid och rum. Vi skapar något statiskt, oföränderligt och i många avseenden dött. Det är bara talet, det muntliga, som är levande och dynamiskt.

Jonathan Swifts satir “A Tale of a Tub”, först publicerad anonymt 1704, utspelar sig i en tid då boktryckarkonsten fått fart på riktigt. Pressarna går varma och spottar ut böcker av högst varierande kvalitet. Och för den som inte orkar läsa långa texter trycks sammanfattningar, så att alla ska kunna ge sken av att hänga med i kulturdebatten. En nymodighet som sprider sig till allt fler böcker är indexet. Swift driver med sina samtida som ägnar sig åt ytinlärning genom att nöja sig med att skumma igenom sakregistret: “We of this Age have discovered a shorter, and more prudent Method, to become Scholars and Wits, without the Fatigue of Reading or of Thinking. The most accomplisht Way of using Books at present, is twofold: Either first, to serve them as some Men do Lords, learn their Titles exactly, and then brag of their Acquaintance. Or Secondly, which is indeed the choicier, the profounder, and politer Mehtod, to get a throrough Insight into the Index, by which the whole Book is governed and turned, like Fishes by the Tail.” Om detta och mycket annat kan man läsa i den utmärkta boken “Index, A history of” av Dennis Duncan.

Om Sokrates eller Swift levt idag hade de förstås satt tänderna i generativ AI och sagt något spetsfundigt om människornas senaste genväg till vetande. Vi behöver inte egentligen index längre, för vi kan göra fulltextsökningar med några enkla knapptryckningar. Och vi behöver kanske inte ens bokstäver längre. Det går utmärkt att tala direkt med Alexa, Siri eller numera ChatGPT. Varför ska vi någonsin behöva lära oss något på riktigt? Varför ska vi ens behöva tänka själva överhuvudtaget? Men trots Sokrates oro för att det skrivna ordet skulle förslappa människorna och trots Swifts drift med folk som bara läser index och sedan tror sig kunna allt, trots allt detta har det genom historien funnits många av oss som frivilligt valt den långa vägen till den djupa kunskapen. Så jag är inte så orolig för generativ AI. Och vem kan motstå ett bra sakregister?

Livslångt lärande är ett begrepp som har diskuterats länge inom såväl högre utbildning som de högre sfärerna av politiken. Det kan vara lite svårt att få fatt på den exakta betydelsen, men i grund och botten handlar det om att få en samlad syn på alla former av lärande som en individ ägnar sig åt under sin livstid. Kopplat till detta finns ofta ambitioner att förändra hur såväl formell som informell utbildning genomförs, allt i syfte att skapa en befolkning som är klokare, driftigare och mer anställningsbar. Det finns åtminstone två viktiga perspektiv inom livslångt lärande.

Vi kan lära oss hela livet

En utgångspunkt för livslångt lärande är observationen att de flesta människor bibehåller förmågan att lära sig så gott som hela livet. Och lärandet är inte på något sätt begränsat till enbart organiserad utbildning, utan det finns ett helt spektrum av möjligheter, allt från certifierade kurser som ger diplom till det vardagsnära lärandet i mellanmänskliga relationer. Vi kan lära oss var som helst och när som helst, på arbetsplatsen, i föreningen eller av våra vänner. Genom att på detta sätt vidga perspektiven kan vi åstadkomma flera saker. För det första erkänner vi och ger cred (som det heter) åt många olika former av lärande. Vi gör oss fria från den förlegade synen att utbildning är något man gör en gång och aldrig mer. För det andra kan vi bli inspirerade att planera den formella utbildningen så att den på ett bättre sätt kan sparka igång denna livslånga process. För oss inom högre utbildning skulle det kunna innebära att vi mer explicit försöker utveckla studenternas naturliga nyfikenhet och förmåga att lära sig lära. En sådan strävan kan sägas ha koppling till någon form av bildningstanke. Vi skulle också kunna överväga att lägga upp högskoleutbildningen på andra sätt. Måste man gå en hel utbildning på en gång? Kanske vore det bättre om fler personer jobbade några år mellan kandidat- och masterutbildningen? Vi kan också skapa en rad nya utbildningsformer, riktade till grupper som befinner sig mitt i karriären och har lite andra förutsättningar än de studenter direkt från gymnasiet som vi är mest vana vid. Detta skulle kunna resultera i uppdragsutbildningar, MOOC-kurser, m.m.

Vi bör lära oss hela livet

En annan vinkling på det livslånga lärandet är konstaterandet att det moderna samhället ändras rätt fort. Även om arbetstagare har en gedigen grundutbildning kommer de att i olika avseenden behöva vidareutbilda sig flera gånger under karriären. Frågan är vems ansvar detta är. Det skulle kunna vara akademins ansvar, som då förväntas skapa nya erbjudanden, enligt ovanstående diskussion. Det skulle också kunna vara arbetsgivarens ansvar, som då antingen behöver anordna vidareutbildningen själv (vilket kan vara svårt och dyrt) eller kan köpa in utbildningen från en extern leverantör. Någonstans i detta dilemma har en marknad skapats, där olika utbildningsanordnare tävlar med lärosätena om att lösa företagens kompetensförsörjning. Lärosätena har förstås trovärdigheten, medan utbildningsföretagen har fördelen att faktiskt kunna leverera något rätt snabbt.

Betyder detta att livslångt lärande är något entydigt gott som alla alltid borde satsa på? Nja, ett problem med livslångt lärande är att det kan bidra till trenden med individualisering och självförbättring. Vi borde alla bli inte bara mer hälsosamma, modemedvetna och attraktiva. Vi ska också lära oss nytt och utvecklas, hela tiden. Detta sätter en oerhörd press på individen som inte alltid leder till något positivt. I förlängningen kan en ensidig hårdför satsning på livslångt lärande leda till djupare sociala klyftor. Alla har ju inte samma förutsättningar att ständigt gå flashiga kurser och vässa sitt cv. Dessutom kan hela diskussionen kring livslångt lärande användas som en ursäkt för olika parter att inte ta ansvar. Eftersom det inte finns någon konsensus kring vems ansvar det livslånga lärande egentligen är kan alla skylla på varandra.

Som så många andra i grunden politiska begrepp är livslångt lärande en vacker tanke som är svår att genomföra i praktiken. Men det behöver inte betyda att vi inte ska försöka. Jag återkommer ofta i tanken till det inspirerande initiativ som jag hörde talas om från KTH. 2016 samlades en grupp för att fundera över hur ingenjörsutbildningar skulle se ut 2027/2028. Dessa tankar mynnade ut i en fiktiv utbildningskatalog, med tydliga inslag av livslångt lärande. Man kan förstås ha många synpunkter på innehållet, men sättet att tänka utanför lådan och fundera över framtiden känns fräscht och långsiktigt. Kanske skulle även lärosäten, som organisationer, behöva lära sig kontinuerligt under hela sin livslängd.