“Jag behöver inte pedagogik”

Photo by Nathan Dumlao on Unsplash

Det måste ha varit en temadag för undervisning av något slag. Det var många år sedan nu, så jag minns inte riktigt sammanhanget. Kanske var det en av alla tillställningar vi hade när vi försökte anpassa oss till Bologna-reformen. Kanske var det en universitetsgemensam inspirationsdag. Han var säkert en sån där höjdarprofessor som drog in massor av anslag. Och just idag hade han välvilligt stigit ned från parnassen för att sprida lite glans över oss som undervisade på heltid och vår torftiga och jordnära existens. Allt det här framgick med önskvärd tydlighet av både hans rörelsemönster och hans mimik, allt under de andra talarnas inlägg. Vi satt i en alldeles för stor sal som någon bokat i den fromma förhoppningen att intresset för undervisning plötsligt skulle ha ökat. Han lutade sig framåt, vilade armarna på stolsraden framför och utminuterade sina visdomsord med stor pondus:

“Ni förstår, mitt ämnesområde är så speciellt, så jag behöver inte det där med pedagogik.”

Nej, jag tror inte att han egentligen sa så, men det var ändå detta som var kärnan i budskapet. Hans ämnesområde var så viktigt och så otroligt specialiserat att ingen utomstående någonsin skulle kunna tillföra något avseende hans undervisning. Ni vet, en sån där som ser myndighetsförordningar som förslag och rektorsbeslut som utgångspunkter för diskussion. Jag minns inte vad reaktionen blev på hans inlägg. Han lutade sig i alla fall belåtet tillbaka, men jag tror inte att det egentligen var någon som kunde säga så mycket efter detta konstaterande.

Det här är en attityd som jag tyvärr har träffat på flera gånger sedan dess, om än oftast i förtäckt form. Mina eventuella problem är så unika att ingen kan förstå dem. Ingen. Och framför allt ska ingen självutnämnd expert komma och tala om för mig hur jag ska undervisa. Vad som händer i klassrummet stannar i klassrummet. I min kateder är jag Gud allsmäktig och kan aldrig ifrågasättas.

Många akademiker drivs av en djupt rotad och till synes oändlig passion för sitt ämnesområde. Som åhörare är det lätt att smittas av den entusiasm som väller fram närhelst de får en chans att prata om sin forskning. Med tiden får akademiker också en naturlig erfarenhet av att förklara vad de håller på med, och en vana av att ständigt bli ifrågasatta och bedömda av reviewers, seminariedeltagare och granskare av ansökningar. De flesta är därför rätt okej föreläsare, men undervisning handlar om så mycket mer än att bara förklara saker. En pedagogiskt skicklig lärare utvärderar och reflekterar över sin undervisning, bygger långsiktiga relationer med sina studenter, leder och utvecklar lärarlag, samverkar med kollegor och det omgivande samhället. Det handlar sällan om att bara komma in och glänsa.

Tack och lov är den här attityden på väg att dö ut. Idag träffar jag många fler som har ett genuint intresse även för undervisning. Även om incitamenten för att arbeta med utbildning jämfört med forskning fortfarande är svagare så är vi på väg åt rätt håll. Så – vem du nu än var på det där mötet för längesedan – ursäkta att det tog så lång tid att formulera ett svar, men jag tror faktiskt att du behöver “det här med pedagogik” mer än någon annan.

Spaning #2: Utbildning för alla – resurser för akademisk litteracitet

MOOC:s från MDU

Under hösten upptäckte jag två stycken öppna kurser som MDU tagit fram, den ena Språka på akademiska skrev jag om i Lucka #2: Jag är inte dum, bara förvirrad – om akademisk litteracitet, den andra är också väl värd att tipsa om – Att studera på högskolan, som också finns som bok av Marina Bergman. Jag hoppas – i och med att kurserna är öppna och släppta med creative commons-licens, att dessa kan användas av fler. Det svåra är väl att få till det, att kanske starta en studiegrupp, så att det verkligen blir av att studenterna tar del av materialet så som det är tänkt.

Konferens-tips

Konferens: Litteracitet och lärande i högre utbildning 26–27 september 2023

 

Spaning #1: Utbildning för alla

I flera år har vi inom de högskolepedagogiska kurserna vid Didacticum haft med inslag som rör studentstöd vid universitetet. Det är kopplat till frågor som rör juridik, etik men även lika villkor och förebyggande av diskriminering. Det här är något som görs både utifrån ett lagen säger att detta MÅSTE du göra – men jag vill väl koppla det till det mer medmänskliga perspektivet: en följd av breddad rekrytering är att vi som utbildningsgivare också behöver se över hur vi arbetar med breddat deltagande. Och i en värld med tighta resurser är det väl bra med 1) samverkan 2) öppenhet kring de fynd som görs vid olika lärosäten kring dessa frågor 3) en väl etablerad delningskultur.

Så från och med nu tänkte jag bidra genom återkommande blogginlägg med spaningar där jag lägger ut det jag hittat i min omvärldsbevakning kring utbildning för alla inom högskolevärlden.

Leadership and Organisation for Teaching and Learning at European Universities. Final report from the LOTUS project. Brussels, European University Association.

Detta är en rapport från EUA (European university association) som publicerades i mitten av december en slutrapport från LOTUS-projektet som beskrivs på följande sätt via hemsidan:

LOTUS set out to contribute to capacity building and strategic change management for learning and teaching at higher education institutions (HEIs) across Europe and explored the potential of various actors (including HEIs, ministries, national agencies, university associations, student and staff unions) to support transformation and innovation in learning and teaching.

I ett av de kapitel som ingår i rapporten lyfts “Diverse learners’ needs: adapting the educational offer” som den första punkten kring de som behöver prioriteras för att utveckla undervisning och lärande inom högre utbildning. Det beskrivs att pandemin gav ökad förståelse för behovet av flexibilitet – men att det har varit svårt att få till en verklig förändring på sikt. Nyckelelementen för vidare utveckling av detta, för att kunna möta en mer heterogen studentgrupp är:

• The leadership at HEIs should clearly raise discussions, consult the university community, and communicate on the development of flexible learning approaches, in order to achieve a common understanding across the institution. This would help ensure commitment of staff and students.

• A functional student-centred approach requires regular feedback loops in different forms involving students and teachers – from short and regular feedback surveys to large group discussions and focus groups.

• The student body can be heterogeneous, and individuals with their different backgrounds have different needs. This requires evidence-based analysis of who students are. Developing and implementing inclusion and wellbeing strategies can also support reflection on students’ needs and complement the development of the educational offer.

• Student-teacher partnership should be valued and considered as indispensable for enhancing teaching. This implies developing student agency and capabilities to actively engage with their learning, valuing their learning process (and not exclusively discipline contents), and providing recognition for their engagement.

• Teachers should be granted sufficient freedom and resources to innovate, regarding methods and approaches, also in response to changing student and labour market needs. They should be given opportunities to learn from existing practices and advice on pedagogical approaches. 

Läs rapporten i sin helhet via EUA:s hemsida, den tar även upp andra delar som rör kompetensutveckling, pedagogiskt ledarskap och digitalisering.


 

Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?

När du läser detta har ljuset vänt tillbaka. Det fysiska ljuset, alltså. Dagarna kommer nu successivt att bli allt längre, även om det kanske inte märks till en början. Upplysningens ljus verkar dock vara på väg att falna. Det är mörkt och kallt i världen. Och dyrt. Så låt oss drömma oss bort från allt och fundera över vilka tre saker vi vill ta med oss till en öde ö. Här är mina förslag:

En soluppgång, med löftet om en ny dag. Någon skulle kanske invända att man inte kan ta med sig en soluppgång. Solen går upp oavsett om jag är på en öde ö eller inte. Och oavsett vad vädret är. Men det jag vill ta med mig är känslan av en soluppgång, hoppet om att universum ändå snurrar på, att naturlagarna fortfarande gäller.

Ett frö, med löftet om en ny vår. Fast egentligen, med mina erfarenheter som hobbyodlare, skulle jag nog ta med mig flera fröer, för säkerhets skull. Kanske en hel kotte? Eller ännu hellre flera olika sorters fröer för att maximera chanserna. Hur som helst, det är själva idén jag vill ta med mig. Det ostoppbara och fullständigt värdeneutrala växandet. Inte utveckling, men väl blad som vecklar ut sig.

En berättelse, med löftet om en ny framtid. Vad är det som är genuint mänskligt, som alltid har funnits och som antagligen är det enda värt att bevara inför nästa försök till civilisation? Berättelsen, så klart. Varför inte slå på stort och ta med Odysséen? För längesedan köpte jag en fin gammal utgåva på loppis, men jag har aldrig lyckats komma längre än första sidan. Hexametern står i vägen. Varje gång jag försöker läsa känner jag den kraftiga rytmen pulsera, så där som hjärtat slår efter en rejäl ansträngning, överröstande allt annat. Kanske var det mer lättlyssnat när Homeros en gång deklamerade i ljuset från lägerelden. Men på min öde ö kanske jag äntligen kan tränga igenom formen och nå in till innehållet. Jag kan nästan höra min gamla svensklärare recitera: “Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles. Olycksdiger till tusende kval för Achaiernas söner.”

Photo by Robson Hatsukami Morgan on Unsplash

Lucka #22: Kreativitet och andra fula ord

En avbön: Någon som skulle publicera det här inlägget kanske glömde att lägga det på timer. Någon får skämmas och publicera det nu.

En kollega har under hösten ägnat sig åt kontorsstädning på en plats hen uppehållit sig under många år. Under denna städning har det uppdagats mången intressant pryttel, men intressantast för mig var en ask kylskåpspoesi. Det är dock inte vilken kylskåpspoesi som helst, utan en Corporate Edition(tm)(c).

Jag känner en djup fascination inför de konstiga ord vi använder i olika kontexter, och kanske allra mest inför just de som känns extra Corporate(tm)(c).Gummiord där betydelsen är upp till var och en. Mitt favorithatord kan vara synergieffekt. Eller är det disruptive? Det kan också vara innovation. Nej, nu ljuger jag, det är förstås kreativitet!

Det är ett ord som förekommer ofta i vår kontext, och det är en riktig vattendelare. Vissa spetsar öronen på direkten och andra vill omedelbart fälla in hovarna och gå hem. Vilken grupp hör du till? Jag står stadigt i gruppen som fäller in hovarna. Kanske även årorna. Min erfarenhet av begreppet kreativitet är nämligen det vita bladets kreativitet. Den tomma ytans kreativitet. Skapandet av Någontinget från Ingentinget. Om någon ger dig ett tomt papper så kanske du känner “YES!” och vill börja skapa någonting från den vita tomheten. Jag viker det omedelbart exakt dubbelt för att jag behöver mindre utrymme, mer ramar och bättre begränsningar.

Trots min aversion mot kreativiteten är jag en av alla dem som spetsar öronen när problemlösning kommer på tal. Lite hycklande kan tyckas, för vad är problemlösning om inte en kreativ process? Den enda egentliga skillnaden är att när den kreativa processen presenteras som ett problem så finns det ramar där. Det finns ett utrymme med begränsningar, en box att existera inom. Tänker jag existera inom boxen? Kanske inte. En del av problemlösningsprocessen handlar om att ta boxen, vända och vrida på den, känna på väggarna, titta utanför den och inuti den och se om den går att bygga om. Överväga om den över huvud taget behövs. Men dess blotta existens gör att en slipper det tomma vita arkets ångest.

Med kylskåpspoesi existerar inte det tomma vita arkets ångest. Det finns en massa begränsningar, och gott om material att bygga vidare på. Det går att börja bygga utan att veta vad en riktigt är ute efter, utan att behöva hitta på från ingenting. Dessutom är formatet kravlöst och mest gjort för att skapa nonsens.