Didacticums blogg

Jag upplever ofta att det är svårt att hitta en balanserad syn på digitalisering av undervisning i högre utbildning. Ibland känner jag ett behov av att försvara den nya tekniken inför mossiga bakåtsträvare och ibland behöver jag rycka ut och försvara pedagogiken och studenters lärande mot överentusiastiska teknikfreaks.

Många gånger har jag hört skeptiker säga att “pedagogiken måste komma först” eller att “tekniken måste anpassa sig efter verksamheten”. Det är erfarna personer som säger det, som jag respekterar, men jag tycker ändå att den här typen av uttalanden är problematiska. Jag ska försöka förklara varför.

Hur går det till att ta fram en kurs, om man ska följa konstens alla regler? Jo, först ska vi besluta oss för ett antal tydliga lärandemål. Sedan ska vi designa ett antal läraktiviteter som på olika sätt ska stödja studenternas arbete att uppnå målen. Till sist ska vi konstruera olika typer av examination med tydliga kriterier som tillsammans kan avgöra om studenterna har uppnått lärandemålen. Genom allt detta ska det finnas en röd tråd, en intern logik som gör att allt hänger ihop och blir begripligt. Det här brukar kallas konstruktiv länkning (constructive alignment) och det är det rådande paradigmet för utbildningsdesign allt sedan Bologna-reformen.

I den här modellen skulle jag också vilja lägga till lärmiljön. Undervisning och lärande kan inte äga rum i ett vacuum utan behöver fysiska och digitala miljöer som på olika sätt stödjer läraktiviteter och examination.

Det här är en tjusig och något idealiserad process för kursutveckling som tar sin utgångspunkt i pedagogiken, genom formulerandet av lärandemål. Men, för att processen ska landa förutsätts att den som designar en kurs har fullständig kunskap om alla aspekter av alla möjliga lärmiljöer och därmed kan göra helt objektiva val. Om jag som lärare inte fullt ut känner till de möjligheter och begränsningar som finns i lärmiljön, hur ska jag då kunna skapa den bästa utbildningen? Jag kommer ofrivilligt att begränsa mig till de välbekanta verktyg och metoder som jag redan känner till och missar chansen att utveckla min undervisning.

Det är förstås en utmaning att hänga med i utvecklingen. Och det avsätts sällan tid för den här typen av kompetensutveckling. Men det känns inte helt schysst att använda argumentet att “pedagogiken måste komma först” när man egentligen aldrig har givit de nya verktygen en chans. Jag tolkar det, kanske lite vanvördigt, som en ursäkt för att krampaktigt hålla fast i sin OH-projektor (eller annan valfri symbol för gammaldags, dammig och sövande pedagogik).

Så, vad borde man säga istället? Jag tror absolut att pedagogiska frågor behöver väga tungt, oftast allra tyngst. Samtidigt finns det många som skulle vara betjänta av att släppa sargen och komma in i matchen. Våga pröva nya sätt att undervisa, nya verktyg och nya metoder!

Det måste ha varit en temadag för undervisning av något slag. Det var många år sedan nu, så jag minns inte riktigt sammanhanget. Kanske var det en av alla tillställningar vi hade när vi försökte anpassa oss till Bologna-reformen. Kanske var det en universitetsgemensam inspirationsdag. Han var säkert en sån där höjdarprofessor som drog in massor av anslag. Och just idag hade han välvilligt stigit ned från parnassen för att sprida lite glans över oss som undervisade på heltid och vår torftiga och jordnära existens. Allt det här framgick med önskvärd tydlighet av både hans rörelsemönster och hans mimik, allt under de andra talarnas inlägg. Vi satt i en alldeles för stor sal som någon bokat i den fromma förhoppningen att intresset för undervisning plötsligt skulle ha ökat. Han lutade sig framåt, vilade armarna på stolsraden framför och utminuterade sina visdomsord med stor pondus:

“Ni förstår, mitt ämnesområde är så speciellt, så jag behöver inte det där med pedagogik.”

Nej, jag tror inte att han egentligen sa så, men det var ändå detta som var kärnan i budskapet. Hans ämnesområde var så viktigt och så otroligt specialiserat att ingen utomstående någonsin skulle kunna tillföra något avseende hans undervisning. Ni vet, en sån där som ser myndighetsförordningar som förslag och rektorsbeslut som utgångspunkter för diskussion. Jag minns inte vad reaktionen blev på hans inlägg. Han lutade sig i alla fall belåtet tillbaka, men jag tror inte att det egentligen var någon som kunde säga så mycket efter detta konstaterande.

Det här är en attityd som jag tyvärr har träffat på flera gånger sedan dess, om än oftast i förtäckt form. Mina eventuella problem är så unika att ingen kan förstå dem. Ingen. Och framför allt ska ingen självutnämnd expert komma och tala om för mig hur jag ska undervisa. Vad som händer i klassrummet stannar i klassrummet. I min kateder är jag Gud allsmäktig och kan aldrig ifrågasättas.

Många akademiker drivs av en djupt rotad och till synes oändlig passion för sitt ämnesområde. Som åhörare är det lätt att smittas av den entusiasm som väller fram närhelst de får en chans att prata om sin forskning. Med tiden får akademiker också en naturlig erfarenhet av att förklara vad de håller på med, och en vana av att ständigt bli ifrågasatta och bedömda av reviewers, seminariedeltagare och granskare av ansökningar. De flesta är därför rätt okej föreläsare, men undervisning handlar om så mycket mer än att bara förklara saker. En pedagogiskt skicklig lärare utvärderar och reflekterar över sin undervisning, bygger långsiktiga relationer med sina studenter, leder och utvecklar lärarlag, samverkar med kollegor och det omgivande samhället. Det handlar sällan om att bara komma in och glänsa.

Tack och lov är den här attityden på väg att dö ut. Idag träffar jag många fler som har ett genuint intresse även för undervisning. Även om incitamenten för att arbeta med utbildning jämfört med forskning fortfarande är svagare så är vi på väg åt rätt håll. Så – vem du nu än var på det där mötet för längesedan – ursäkta att det tog så lång tid att formulera ett svar, men jag tror faktiskt att du behöver “det här med pedagogik” mer än någon annan.

När du läser detta har ljuset vänt tillbaka. Det fysiska ljuset, alltså. Dagarna kommer nu successivt att bli allt längre, även om det kanske inte märks till en början. Upplysningens ljus verkar dock vara på väg att falna. Det är mörkt och kallt i världen. Och dyrt. Så låt oss drömma oss bort från allt och fundera över vilka tre saker vi vill ta med oss till en öde ö. Här är mina förslag:

En soluppgång, med löftet om en ny dag. Någon skulle kanske invända att man inte kan ta med sig en soluppgång. Solen går upp oavsett om jag är på en öde ö eller inte. Och oavsett vad vädret är. Men det jag vill ta med mig är känslan av en soluppgång, hoppet om att universum ändå snurrar på, att naturlagarna fortfarande gäller.

Ett frö, med löftet om en ny vår. Fast egentligen, med mina erfarenheter som hobbyodlare, skulle jag nog ta med mig flera fröer, för säkerhets skull. Kanske en hel kotte? Eller ännu hellre flera olika sorters fröer för att maximera chanserna. Hur som helst, det är själva idén jag vill ta med mig. Det ostoppbara och fullständigt värdeneutrala växandet. Inte utveckling, men väl blad som vecklar ut sig.

En berättelse, med löftet om en ny framtid. Vad är det som är genuint mänskligt, som alltid har funnits och som antagligen är det enda värt att bevara inför nästa försök till civilisation? Berättelsen, så klart. Varför inte slå på stort och ta med Odysséen? För längesedan köpte jag en fin gammal utgåva på loppis, men jag har aldrig lyckats komma längre än första sidan. Hexametern står i vägen. Varje gång jag försöker läsa känner jag den kraftiga rytmen pulsera, så där som hjärtat slår efter en rejäl ansträngning, överröstande allt annat. Kanske var det mer lättlyssnat när Homeros en gång deklamerade i ljuset från lägerelden. Men på min öde ö kanske jag äntligen kan tränga igenom formen och nå in till innehållet. Jag kan nästan höra min gamla svensklärare recitera: “Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles. Olycksdiger till tusende kval för Achaiernas söner.”