Posts

Posted on

Lyssna, tala, läsa, skriva

Scrabble tiles
Photo by Brett Jordan on Unsplash

En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.

Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)

Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?

Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Posted on

Spel som förut

Utdrag ur manus till pjäsen "I väntan på Godot"I väntan på Godot är en teaterpjäs av Samuel Beckett. På ytan handlar den om två luffare som står vid en landsväg och väntar på en man som heter Godot. Under tiden pratar de om allt möjligt, men det händer liksom aldrig någonting. Vad pjäsen egentligen handlar om har debatterats flitigt, men jag tänker att den handlar om det djupt mänskliga i att både veta och vilja, men inte riktigt få något gjort.

I en paus under vårens NU2022-konferens konstaterade vi, en kollega och jag, att det finns rätt mycket kunskap om hur undervisning borde utformas för att åstadkomma ett fruktbart lärande. Men i praktiken är det fortfarande, vid de flesta lärosäten, rätt mycket skedmatning, korvstoppning, eller vad man nu vill kalla gammal hederlig katederpedagogik. Varför är det så? När vi nu vet så mycket om hur man borde undervisa, varför händer det inget?

Vi kan ju jämföra med andra områden där det ser likadant ut. Vi vet idag rätt väl vad vi behöver göra för att förhindra den pågående miljöförstöringen, ändå går åtgärderna i snigelfart. Vi vet också rätt väl vad vi ska äta och vad vi ska göra för att hålla oss friska och leva ett långt hälsosamt liv, men det är inte alltid vi orkar leva upp till det.

Är förändring överhuvudtaget möjlig? Visst är den det! Men den kommer sällan genom revolutioner. För att åstadkomma förändring måste man förstå hur människor fungerar. Och de fungerar i praktiken långsammare än man tror. I manuset till I väntan på Godot återkommer scenanvisningen Spel som förut flera gånger. Samma dialog och samma beteende upprepar sig gång på gång. Frågan är hur vi kan bryta oss ur cirklarna. Vad tror du?

Posted on

Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).

Posted on

NU 2022

Efter två år av konferensande digitalt var det till slut dags att fälla ihop laptopen, greppa den nya linnekavajen och kliva på tåget till Storstaden för en konferens På Plats (även om den också sändes digitalt – mer om hybridkonferensen i ett senare inlägg). Didacticum hade en hel delegation på plats och jag tränade under dagarna tre på att räkna till åtta, tio eller tolv beroende på hur många som skulle till de olika aktiviteterna. Som tur var hade jag bara ansvar för räknandet; min eminenta kollega Anna hade ansvar för navigering. Hade det varit mitt uppdrag hade vi potentiellt kunnat hamna i Vällingby istället för Albano. Eller, som min telefon föreslog, Albanien.

Konferensen vi allihopa hade som destination? NU2022! Konferensen om utveckling av högre utbildning, med SUHF som förbund bakom kulisserna och Stockholms universitet, Försvarshögskolan, Gymnastik- och idrottshögskolan, Handelshögskolan och Kungliga musikhögskolan som arrangörer. Om vi ska vara petiga så hade jag faktiskt inte anmält mig från början då jag kände mig osäker på om jag skulle vara rätt målgrupp eftersom temat inte uppenbart relaterade till mina två huvudkompetenser digitalisering eller examination: “att synliggöra lärande”. Det blev dock ändå så att jag fick en plats, och med facit i hand så var min oro att samtalen skulle gå mig över huvudet ogrundad.

NU2022 var en tre dagar lång upplevelse där det mesta helt enkelt gick i ett: från tåget till konferensen, där vi samtalade med kollegor inför första keynoten som öppnade konferensen. Sen var det fullt ös med olika konferensbidrag fram till sen eftermiddag och dagens avslutande keynote som definitivt var värd att tröska en vid det laget lite mosig hjärna igenom (såpass att den kan få ett eget blogginlägg). Därifrån var det dags för mingel på Handelshögskolan och här kan jag sticka emellan med ett litet tips för framtidens arrangörer: arrangera gärna den typen av arrangemang i en miljö med lite mindre… sten. Typ ett kuddrum. Det är något lättare att mingla om det är möjligt att höra sina mingelpartners. Vi gjorde några ärliga försök och avslutade sedan kvällen med en middag och stupade i säng inför dag 2.

Dag två började härligt tidigt för att hinna med frukostbuffén på hotellet innan bussfärden till konferensen där keynoten skulle börja klockan nio. Dessvärre upptäckte vi i höjd med bytet mellan bussarna att keynoten blivit inställd och efter lite mutter så bestämde vi att vi lika gärna kunde åka vidare och hänga på Albano. Och faktiskt, så tror jag att det på det stora hela ledde till en hel del lärande ändå, den där uteblivna keynoten, åtminstone för mig. Jag hann både stilla en migränattack, börja skriva på reflektioner från dag 1 och samtala om pedagogisk utveckling och digitalisering med en kollega under den tiden som “blev över”. Ibland är de oväntade hålen kanske viktigare än vi tror.

Efter andrummet för reflektion drog konferensen igång igen med full styrka och jag kryssade mellan olika bidrag och olika former av deltagande. Jag hade lovat mig själv när jag lade upp min game plan att gå på rundabordssamtal och workshops och inte bara presentationer när det nu var ett fysiskt arrangemang, men det blev ändå en tyngdpunkt på presentationer, och låt mig avhandla presentationstekniken inom akademin (alltså, “Death by PowerPoint”) i ett kommande inlägg. Det är onekligen fascinerande att det finns en så cementerad norm kring hur presentationsmaterial ska se ut vid den här typen av presentationer. Synd att det inte är en bättre norm.

Med hjärnorna fulla av intryck tuffade Didacticumdelegationen tillbaka mot hotellet (somliga per buss, andra till fots, så jag behövde inte räkna in så många tack och lov!) för lite extra tillpiffning och kvällens tilldragelser: Musikplenar och konferensmiddag på Kungliga Musikhögskolan. Och som KMH levererade. Kammarmusik, intressanta samtal, liveband, fantastisk mat, spännande underhållning och utmaningar. Jag vill gräva loss hela alltet och frakta hit det till Linköping.

Något trött i kanterna och med migränen pigg bakom ögonen var det bara att angripa dag 3 när klockan ringde vid 06:30 dagen efter. Jag valde klokt nog att ansluta till promenadgruppen och fick en fin tur genom Stockholms grönområden till Albano istället för att tröskas igenom ljudbilden som bussresan innebar. Nu var vi ju alla dessutom så vana vid resandet att min oförmåga att räkna längre än till tre inte var något hinder. Den härliga morgonluften ökade på de kognitiva förmågorna så väl framme kändes det kul att köra igång igen!

Någonstans runt endnoten började ångan ta slut och skaran som sakta troppade ut från campus såg lite sliten men nöjd ut. Tills de av oss som skulle hemåt kom till stationen, då såg vi bara slitna ut, för ingen konferens är väl komplett utan tågstrul? Nåväl, nåväl, hem kom vi, bara någon dryg timme efter utsatt tid, och jag njöt onekligen lite av att ha fötterna på mark där folk går i lite rimligare tempo. 🙂

Observant läsare har räknat och noterat att jag utlovat inte mindre än tre inlägg om specifika teman från NU. Jag har säkert fler med tanke på att jag bara glidit förbi innehållet i konferensen och fokuserat på upplevelsen i stort. Så… vad var då upplevelsen i stort? Hög nivå på de stora bidragen (musikplenar, keynotes), kanske lite blandat bland de mindre. Utmärkt som mötesplats och underlag för reflektion. Och visst borde det finnas minst en KMH i varje stad?

Posted on

Campusuniversitetets identitetskris

Photo by Clint Adair on Unsplash

Platsen har en stor betydelse för vårt lärande – det ger oss sociala sammanhang, mötesplatser och slumpmässiga kontaktytor och det finns en inbyggd lätthet att röra sig mellan både studier och fritid. Campus är inte bara en plats, det är en identitet, en kulturyttring, en stark norm att det är där vi möts för att bilda oss och i viss mån bli vuxna.

Den digitala platsen är som ett litet envist, störigt småsyskon som helst avfärdas som en omogen konkurrent. Men så kom en pandemi – och de digitala mötesplatserna blev snabbt uppgraderade till det enda sättet för oss att överhuvudtaget kunna bedriva utbildning med en hyfsad kontinuitet. Och med dem våra ofta styvmoderligt behandlade hjälpmedel – presentationsteknik och multimedia (som förtjänar minst ett eget blogginlägg…).

Kunskapen och framförallt erfarenheten av att använda internet och media låg framförallt inom den del av utbildningsväsendet som erbjudit distansutbildning. Det senare bedrevs långt innan digitaliseringen gjorde sitt genombrott: i begynnelsen via korrespondens och telekommunikation, efterhand kompletterad med de medietyper som stod till buds (radio, film, tv). Oftast asynkront. Det ska vara likvärdigt med campusutbildning – men det är aldrig exakt samma sak. Det är ett sätt att lösa logistiska problem, bredda sin rekrytering och nå grupper som skulle ha svårt att studera på annat sätt. Men det ses hela tiden som ett andra hands-alternativ. En stand-in som inte kan erbjuda alla typer av utbildningar.

Det är då klart att det skapar oro när det digitala tar över under en period – det sker en normförskjutning. Den ordinarie blir överglänst. Det blir med ens tydligt att det går att göra så mycket mer än att lägga upp en mapp i en lärplattform. Oron infinner sig direkt – innebär detta att allt ska ske online nu? GE MIG MIN LEKTIONSSAL TILLBAKA!

Synen på flexibilitet kring tid, rum och kontaktytor för både social interaktion och lärande luckras direkt upp – det blev synligt att det inte behöver vara så vattentäta skott mellan campus och distans. Men tänk – tänk om någon SER det även efter pandemin? Då kanske vårt campus blir helt och hållet utkonkurrerat av digitala världar. Frågan är om detta utlöste en identitetskris – eller om det finns potential till ett utvecklingssprång också?

Människor gillar sitt campus, sitt bibliotek, sin väl valda tentaplugg-plats. Det finns så mycket rutiner och ritualer, som det lätt blir när både studier och liv sker kring samma plats under några intensiva studieår. För många är det åren du blir mer vuxen dvs du blir så mycket mer än bara bildad. Stora investeringar har gjorts för att bygga upp denna infrastruktur som ett campus utgör.

Min förhoppning är att den viktigaste lärdomen vi drar – när dammet efter krisen lagt sig något, att det i begreppet campusuniversitet ingår en självklar uppvärdering av det som sker online som en likvärdig komponent vid utformningen av framtidens utbildningsutbud. Det ska inte vara en nödlösning att en läraktivitet sker online, det ska vara genomtänkt utbildningsdesign där det finns förståelse för målgruppens behov.

Och att vara social online kan skapa minst lika fina vänskapsband inför framtiden som via en studentfest på Flamman.