Använd rummet!

En klok kollega sa en gång att pedagogik är konsten att möblera. Att tänka in rummet i sin planering av en läraktivitet kan tänkas vara självklart, men frågan är hur mycket vi ändå stannar upp och funderar över vilka val vi gör och vilka begränsningar det finns i många lärmiljöer på ett universitet. Med långa handläggningstider för schemaläggning är det inte alltid så lätt att planera för undervisning där du fullt ut kan använda rummet som en del av din kursdesign. Det kan vara allt från stolar som sitter fastmonterade i golvet till bullrig ljudmiljö vid minsta lilla ommöblering, eller en så enkel sak som att du helt plötsligt står där och har fått en helt annan sal än den du bett om.

Men oavsett dessa ibland frustrerande hinder så visar alltmer diskussioner inom det högskolepedagogiska området på att rummet har betydelse för att kunna undervisa med studentcentrerat och (student)aktivt lärande i fokus. Men frågan är – hur gör jag? Finns det några tips och tricks eller kommer det bara bli en massa reflektionsfrågor som svar? Till min stora glädje finns det nu en bok där lärare inom högre utbildning berättar om sina erfarenheter. Boken har en tydlig struktur där varje exempel är noga beskrivet och även följs av lärdomar och tips. Det är exempel från olika svenska universitet och högskolor, samt från olika ämnesområden.

Använd rummet: högskolepedagogiska metoder för aktiva lärosalar (red. Alfredsson m.fl)

Den går även att låna på minst 19 olika bibliotek Sökning Libris

/Anna, sittandes i en regnbågsfärgad boktipssoffa

Fem tecken på att din avdelning tar undervisning på allvar

Funderar du över om din avdelning tar sitt undervisningsuppdrag på allvar? I sann kvällstidningsanda presenterar vi hela listan med de fem tydligaste tecknen på att så är fallet. Hur många stämmer in på din situation?

  1. Undervisning finns med på agendan. Vid arbetsplatsträffar, kick-offer och i andra sammanhang är det naturligt att diskussioner om undervisning får ta tid, inte bara som en kort informationspunkt i slutet av mötet.
  2. Alla är involverade. Undervisning är inte bara något som en viss grupp håller på med, utan i princip alla är med i varierande grad, från seniora professorer till nyantagna doktorander.
  3. Goda insatser lyfts fram. Ett lärarlag som vänt trenden med dåliga kursvärderingar, en lärare som fått en utmärkelse av en studentgrupp, särskilt beviljade medel för kursutveckling – alla typer av framgångar premieras och firas tillsammans.
  4. Pedagogiken är med på fikarasten. När undervisningsrelaterade frågor dyker upp är det alltid någon som nappar. Samtalsklimatet är öppet och kollegor bidrar med kreativa idéer.
  5. Blicken är riktad framåt. Det finns en stark drivkraft att hela tiden utveckla undervisningen och att inte köra på i samma hjulspår som vanligt.
List
Photo by Glenn Carstens-Peters on Unsplash

Lyssna, tala, läsa, skriva

Scrabble tiles
Photo by Brett Jordan on Unsplash

En viktig del av grundutbildningen handlar om att erövra ett språk. Varje ämnesområde har sina egna begrepp och benämningar som gör det lättare att vara mer precis. Jag minns själv hur hjärnan ibland tycktes snurra av nya ord, så där mot slutet av första året på universitetet. Och hur vi inom klassen till slut började skämta med alla nya begrepp – det slutliga beviset på att man börjar kunna ett språk.

Högskolelagen är det mest grundläggande officiella dokumentet för högre utbildning i Sverige. Den sätter upp ramarna för vad vi får och inte får göra på svenska lärosäten. Texten kan lätt uppfattas som torr och tråkig, men den innehåller flera intressanta definitioner. Vad är målet med utbildning på grundnivå, oavsett ämnesområde? Det kan högskolelagen svara på, i sex olika punkter! Den sista av dessa talar vi sällan om:

Inom det område som utbildningen avser ska studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att […] utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. 1 kap. 8 § högskolelagen (1992:1434)

Vilka är då dessa personer utan specialkunskaper? De kan vara kunder, patienter, föräldrar, elever, journalister eller bara intresserade personer i allmänhet. De kan också vara kollegor i samma verksamhet, men med helt eller delvis annan utbildning. Hur väl förberedd är du själv på att prata med personer utan dina specialkunskaper?

Grundutbildningen är på många sätt ett språkbad. Studenterna äter, sover och andas sitt ämnesområde. Ganska snart har de flesta tillägnat sig jargongen och blivit lika nördiga som lärarna. Men sedan kommer den svåra biten. Hur ska de kommunicera med personer utanför området? Hur problematiseras det i våra grundutbildningar idag? Vad skulle du säga om UKÄ kom och frågade? Jag är säker på att det finns många goda exempel där ute, så dela gärna med dig i kommentarsfältet.

Spel som förut

Utdrag ur manus till pjäsen "I väntan på Godot"I väntan på Godot är en teaterpjäs av Samuel Beckett. På ytan handlar den om två luffare som står vid en landsväg och väntar på en man som heter Godot. Under tiden pratar de om allt möjligt, men det händer liksom aldrig någonting. Vad pjäsen egentligen handlar om har debatterats flitigt, men jag tänker att den handlar om det djupt mänskliga i att både veta och vilja, men inte riktigt få något gjort.

I en paus under vårens NU2022-konferens konstaterade vi, en kollega och jag, att det finns rätt mycket kunskap om hur undervisning borde utformas för att åstadkomma ett fruktbart lärande. Men i praktiken är det fortfarande, vid de flesta lärosäten, rätt mycket skedmatning, korvstoppning, eller vad man nu vill kalla gammal hederlig katederpedagogik. Varför är det så? När vi nu vet så mycket om hur man borde undervisa, varför händer det inget?

Vi kan ju jämföra med andra områden där det ser likadant ut. Vi vet idag rätt väl vad vi behöver göra för att förhindra den pågående miljöförstöringen, ändå går åtgärderna i snigelfart. Vi vet också rätt väl vad vi ska äta och vad vi ska göra för att hålla oss friska och leva ett långt hälsosamt liv, men det är inte alltid vi orkar leva upp till det.

Är förändring överhuvudtaget möjlig? Visst är den det! Men den kommer sällan genom revolutioner. För att åstadkomma förändring måste man förstå hur människor fungerar. Och de fungerar i praktiken långsammare än man tror. I manuset till I väntan på Godot återkommer scenanvisningen Spel som förut flera gånger. Samma dialog och samma beteende upprepar sig gång på gång. Frågan är hur vi kan bryta oss ur cirklarna. Vad tror du?

Hybrid eller parallell?

NU2022 välkomnade deltagare både fysiskt och digitalt till många delar av programmet. Begreppet “hybrid” verkar inte ha förekommit i marknadsföringen men min bild av vad konferensen skulle innebära var just en hybridisering av fysiskt och digitalt. Jag hade antagligen helt enkelt fel bild av det, för det jag skulle kalla NU för är en parallellkonferens. Varför upplevde jag det så?

Som fysisk deltagare i moment som mestadels var presentationer så hade jag väldigt lite kontakt med de digitala deltagarna på konferensen. De var delvis på samma pass som jag, men osynliga och anonyma. Den fysiska manifestationen var kameror i rummen och mikrofoner på presentatörerna, men själva personerna som skulle se och lyssna var inte tillgängliga för oss på den fysiska konferensen. För min del så tänkte jag inte så mycket på att det fanns fler personer närvarande än de i rummet, mer än på något pass där det ställdes en fråga.

Min spontana gissning är att fokuset under planeringen för konferensen var teknologin. Vad krävs för att kunna streama olika rum med presentationer? Hur kopplar vi in mikrofoner och kameror så att onlinedeltagarna ser och hör, men utan att det går ut över upplevelsen i rummet? Den biten var också välskött, så vitt en fysisk deltagare kan bedöma det. Det jag som fysisk deltagare saknade var kontakten, det mänskliga, det där fluffiga som är det allra svåraste med hybrid. Men kanske saknade inte de digitala deltagarna oss som var på plats, och kanske var jag ensam på plats om att sakna de digitala. Kanske har det med att göra att jag tycker om att delta digitalt och gärna hade varit med i deras chattar och umgåtts även där. Kanske är det här bara ett tecken på att jag, nästa gång det finns både fysisk och digital möjlighet, ska välja den digitala?

Fler iakttagelser från NU kommer efter sommaren. Stay tuned så får du veta hur jag upplever de senaste tio årens utveckling kring presentationsteknik på våra lärosäten (spoiler: trögare än en elcykel som har slut på batteri).