Mats Olsson, adjunkt HMV/Didacticum delar här med sig av sina reflektioner kring att jobba med en nätbaserad handledarutbildning och hur utvecklingsprocessen sett ut från 2014 till idag.

 

Nätbaserad handledarutbildning har varit igång sedan 2014, då undertecknad fick i uppdrag att anordna en nätbaserad utbildning. Bakgrunden till uppdraget var att inom landstinget/regionen i Östergötland genomförts en handledarutbildning under flera år. Utbildningen drevs av kliniska adjunkter och var avsedd för handledare som handledde studenter från medellånga vårdutbildningar. Denna utbildning var platsförlagd och därav var det svårt att nå handledare från kommuner och andra landsting/regioner, där studenter från dåvarande Hälsouniversitetet genomförde verksamhetsförlagd utbildning (VFU).

Utbildningen har sen starten givits av både Medicinska fakulteten och Didacticum, men är sen VT2020 tillbaka hos Medicinska fakulteten. Utveckling har skett över tid både sett till teknik och utveckling av administrativa stödsystem. Utbildningen har också gått från att vara platsförlagd till en enbart asynkron distansutbildning.

Antagningsförfarandet formaliserades genom att antagning.se numera sköter anmälningsförfarandet. I och med att utbildningen överfördes till Medicinska fakulteten tillfördes två kursomgångar om vardera 40 deltagarplatser. Vilket medför att fem kursomgångar kan erbjudas, med sammanlagt 140 deltagarplatser. Medicinska fakulteten bistår med lärare, hittills verksamma kliniska adjunkter. All kommunikation med deltagare sker via kursrummet i LISAM (LiU:s LMS).

Formativ återkoppling

Läraren har som uppgift att via LISAM läsa och återkoppla reflektionsuppgifter och examinationsuppgift. Ett exempel på återkoppling kan vara att läraren skriver kort återkoppling såsom ”bra tänkt”, eller ”varför inte tänka så här osv”. Det blir en form av formativ återkoppling. Att reflektera kring sitt eget lärande, kunskapssyn är adekvat. Kursen har PBL (problembaserat lärande) som utgångspunkt. PBL har som syfte att hjälpa studenten att utvecklas och reflektera kring sitt handlande (Bate et al. 2014). Därför är det av vikt att handledaren själv arbetar med reflektion i sitt eget lärande. Genom att utbildningen bygger på deltagarens egen reflektion kring kunskap och lärande, så borde även återkoppling anammas mer i bedömning av studenter, som genomför verksamhetsförlagd utbildning. Dock finns litteratur, som skriver att återkoppling inte alltid visar avsedda effekter. Jönsson (2020) jämför muntlig resp skriftlig reflektion, som menar att muntlig återkoppling kan upplevas som mer personlig, kan avleda uppmärksamheten från en händelse. Däremot är skriftlig återkoppling mer effektivt. Det finns annan litteratur, som grundligt resonerar kring betydelsen av reflektion både muntligt och skriftligt (Cajvert 2020). Cajvert (2020) skriver att återkoppling i handledningssituationer i verksamhetsförlagd utbildning är en väsentligt för en adekvat för lärandeprocessen i utvecklingen till en yrkesprofession.

I framtiden planeras att utbildningen ska vara ett första steg på en grundläggande nivå. Ett nära samarbete mellan läkarprogrammet och övriga program som har grundläggande utbildningsprogram tillhörande Medicinska fakulteten har påbörjats. Tanken är att utbildningen ska erbjudas till alla handledare inom verksamheter, som handleder studenter från Medicinska Fakulteten. Därför är innehåll och kursupplägg neutralt och exempel kan ges från olika program. I kursrummet finns dock flikar, som när det gäller bedömningsförfarandet under VFU var mer specifikt för respektive program.

Utbildningens upplägg

Utbildningen genomförs som nätbaserad kurs och innehåller bakgrunden till problembaserat lärande (PBL), lärprocesser, handledningsmodeller, bedömning och återkoppling etc. För att genomföra utbildningen måste studenterna ha tillgång till en dator med internetuppkoppling. I utbildningen förekommer inga obligatoriska fysiska träffar. Utbildningen är upplagd som en fyra veckors kurs. På måndagarna publiceras streamade föreläsningar i form av ljudsatta Powerpointbilder, som varje vecka har ett tema. Föreläsningarna kan vara uppdelade i kortare avsnitt om 10-15 minuter vardera. Till filmerna finns förslag på artiklar och annan litteratur som fördjupning. I slutet av varje filmserie publiceras en frågeställning, där deltagarna skriftligt och enskilt skall reflektera kring en frågeställning. Reflektionen skall vara ca 300 – 500 ord, lämnas in på LISAM i en speciell inlämningsfunktion. Alla reflektioner läses och kommenteras av lärare. De första tre inlämningarna är reflektioner utan referenser. Däremot är den fjärde veckans reflektion en examinationsuppgift. Den har en mer omfattande frågeställning.  Exempel:

” Beskriv en handledningssituation, där Du verkat som handledare/student eller varit närvarande som kollega” Hur skulle Du agerat i dag? Efter att ha genomfört nätbaserad handledarutbildning utifrån PBL konceptet”

Här skall deltagaren reflektera kring vald situation som med hjälp av två vetenskapliga artiklar och annan relevant pedagogisk litteratur.

I framtiden

En revidering av innehållet i utbildningen pågår. Tanken är att justera filminslag och förbättra kvaliteten. Medicinska fakulteten bistår med kunnande inom film och publicering. En reflektionsuppgift försvinner. Sammantaget kommer det att bli två reflektioner och en examinationsuppgift. Deltagare har efterfrågat något synkront möte. Inför hösten 21 kommer därför ett ZOOM-Webinar erbjudas deltagarna. Det ska äga rum kursvecka tre-fyra och ger deltagarna möjlighet att träffas och resonera kring att vara handledare.

// Mats Olsson, HMV/Didacticum

---

Källor:
Bates, E., Hommes, J., Duvivier, R. & Taylor, D, C, M. (2014) Problem-based learning (PBL): Getting the mots out of your students – Their roles and responsibilities: AMEE Guide No 84. Medical Teacher. 36: 1-12. DOI:10.3109=0142i59X.2014.848269
Cajvert, L. (2020) Student-Handledning – under verksamhetsförlagd utbildning. Studentlitt AB. Lund
Jönsson, A. (2020) Lärande bedömning. Femte upplagan. Gleerups Utbildning AB.

---

 

Det här inlägget hakar delvis i föregående inlägg om chatten som de introvertas hämnd. Under pandemitiden har de flesta av oss i högre grad börjat använda videokonferensverktyg som Zoom och Teams för att hålla kontakten med kollegor, studenter och vänner. Det har gått förvånansvärt bra och jag imponeras av hur mycket lättare det varit än om det här hänt för tio år sedan med de verktyg vi hade då. I användandet har emellertid en frustration vuxit fram, kring användningen (eller icke-användningen) av video på deltagare i ett möte eller ett undervisningsmoment.

“Jag vill inte föreläsa för 50 svarta rutor!”

Från möteslednings- eller lärarperspektiv är det lätt att se den mörka skärmen som bristande interaktion. Den i det fysiska klassrummet så lättillgängliga visuella återkopplingen från studenterna uteblir när videobilderna stängs av i ett videokonferensverktyg. Sover du? Kokar du kaffe? Borstar du skorna? Hänger du med på vad som sägs? Behöver du en paus? I podcasten Tea for Teaching, avsnitt 189: Teaching with Zoom så diskuteras detta. Jag saknar dock perspektivet från någon som vuxit upp medan Internet var textbaserat och som lärt sig att interaktion kan ske på många sätt – som till exempel via chatt!

Det är lätt att falla för det alltid närvarande narrativet om den lata studenten; studenten som startar Zoom, startar en skärminspelning, stänger av sin videobild och går och lägger sig igen medan läraren får kämpa i sin ensamhet. Verkligheten är dock sällan så enkel, ens när den är så enkel. Varför deltar inte studenten på momentet? En student kanske är bakis, en annan är deprimerad och behöver sova extra mycket, en tredje känner inte att deltagandet är särskilt värdefullt när hen kan se föreläsningen i dubbel hastighet efteråt. Och alla dessa kan vi räcka ut en hand till och säga “Jag ser dig, jag förstår dig”. En empatisk inställning till våra älskade studenter är ett måste, speciellt när det kan kännas svårare att skapa relationer med all distans.

De studenter som verkar finnas bakom sina svarta rutor då? Ja, dessa studenter kanske är, precis som undertecknad, en liten smula skittrött på att se sig själv hela dagarna. Det är svårt att hålla fullt fokus på föreläsaren när en samtidigt ser sitt eget minspel i en liten ruta bredvid, och att kontrollera detta. Lägg därtill att studenten kan ha neuropsykiatriska funktionshinder som gör det ännu svårare att fokusera.

Det kan också vara stökigt i bakgrunden, antingen med prylar eller med andra människor eller husdjur som också befinner sig på samma (ofta lilla) yta och som kan störa i bakgrunden för övriga studenter. Studenten kanske pysslar med någonting samtidigt (går på promenad, stickar, sorterar tvätt) för att lättare fokusera på att lyssna, men vet inte om läraren skulle förstå det.

I Teaching with Zoom upplever jag att fokuset hamnar på att en avstängd videoström alltid indikerar inaktivitet, så till den grad att de föreslår att det bara är under enskilt arbete som kameran kan vara avstängd. Precis det vänder jag mig också emot. Jag kan inte tänka mig att dessa personer inte har aktiva underhållande gruppchattar med kollegor eller vänner? Där det ibland blir långa synkrona diskussioner av allt möjligt – interaktivt och aktivt så det förslår. Egentligen är det lite konstigt att vi i akademin kan vara så fokuserade på det skrivna ordet när det handlar om forsknings- eller kursredovisningar, men så fokuserade på visuellt och verbalt för diskussioner.

Som alltid handlar det i huvudsak om kommunikation och normsättande. Hur vill vi i den här gruppen ha det? Är det olika i olika typer av situationer? Hur kan vi jobba med andra typer av bekräftande återkoppling som att skriva kommentarer i chatten eller svara på en omröstning? Vill studenterna ha föreläsningar eller föredrar de andra typer av läraktiviteter? Om de vill ha föreläsningar, vill de ha dem synkront eller hellre inspelade?

Vi kanske ska testa att ha undervisning helt utan videomöten? Alastair Creelman föreslår flera tankeväckande lösningar i blogginlägget Teaching without video meetings.

Och rubriken då? Jo, det är ett citat ur ett nu klassiskt filmklipp där en simmande person filmas, med en kamera som troligtvis står på ett stativ, som simmar ur bild.

Tänk dig att du sitter på ett möte eller ett seminarium och det är så där härligt gammaldags att alla deltagare är fysiskt närvarande i samma rum. Antagligen är det just nu någon som har ordet och maler på i vanlig ordning. Om du vill kommentera det som sägs, utan att störa talaren, kan du utbyta menande blickar med din granne, kanske himla med ögonen, lyfta på ögonbrynen, le lite i mjugg eller rycka på axlarna. Om du vill gå ett steg längre kan du skriva några ord på ditt anteckningsblock och visa upp, eller kanske till och med luta huvudet och viska en kommentar. Inget av detta hotar någon världsordning. Tvärtom kan det vara ett bra sätt att överleva tråkiga sammankomster.

Tänk dig sedan att det utbryter en global pandemi och att alla tvingas jobba hemifrån. Samma möten och seminarier, men nu via Zoom istället. Nu kan du inte gömma dig i massan längre, för alla stirrar rakt i ansiktet på varandra, i alla fall om de vågar sätta på kameran. Och så finns chatten, älskad och hatad. I chatten visar det sig att de personer som tidigare sällan kom till tals hittade ett sätt att uttrycka sig. Tidigare lyckades de aldrig få en syl i vädret, mellan alla talträngda extroverter, men i ett medium som lånar sig väl åt åtminstone viss eftertanke kan de göra sig hörda. De får en röst. De får en plats. Och det hotar förstås den rådande maktordningen. Det är vissa som ska höras och den som inte passar in i det traditionella sättet att kommunicera (verbalt, helst på plats) får anpassa sig eller gå under. Sluta chatta under mötena!

Problemet med chatten är att det inte går att modulera rösten så att bara din kompis hör. Allting har samma volym, och det går i princip inte att välja bort den. Som talare måste du lägga energi på att ignorera den och som mötesledare är det hopplöst att försöka hålla koll på två konversationer samtidigt: en röstbaserad och en textbaserad. Men den kan också vara ett otroligt mer inkluderande än den verbala hegemonin. Tekniskt sett kommer chattfunktionerna i våra olika kommunikationsverktyg säkert att utvecklas snabbt. Synd bara att människor utvecklas så oändligt långsamt.