Posts

Posted on

Being mother Teresa with an iron fist?

Facilitating successful online collaboration

Now, when the Open Networked Learning (ONL) course opens up again, the subject of online collaboration and how to facilitate this process becomes very relevant to me. Collaboration, together with creativity and innovation, critical thinking and communication, are among the learning and innovation skills, or so-called 21st centuries skills (1) that will define who’s going to fit better into our global society.

Online (OL) collaboration occurs when the individuals connect with each other through technology and find opportunities to research, discuss, learn and produce together (2,3). Thus the virtual community that they integrate will be a place of shared ownership and lifelong learning.

OL collaboration is attractive due to its flexibility where members of the online group can work together independently of their geographical location and without time constraints. Myriad of collaborative tools available simplifies the OL team interaction as effectively as in the face-to-face (f2f) situation.

Ironically, OL collaboration is vulnerable to the lack of f2f interaction. Difficulties to decipher the body language of the speaker, time lags, poor bandwidth, language misunderstandings and reticence of social interaction among other factors affect the OL group performance. Thereby OL collaboration is not automatically facilitated by the use of technology but by a facilitator who is a person guiding the learning process during the OL session.

As I came to think now: a facilitator will be a sort of Mother Teresa with an iron fist who has the challenge to provide the initial structure and manage the group but at the same time will be the emotional presence that bonds the group, retreating when the group is ready. A facilitator has no power to “make” collaboration but it could propel the group towards a positive experience. Therefore I conducted some research to find out more about successful groups and how I could use this information to mimic their patterns of work.

Successful groups are described in the literature as composed by participants who share a common goal and leave space for negotiation, where the final product of their work can be translated in the contribution of each member (4). These groups are often cohesive and so effective because their work advances based on all members contributions. None is rejected or ignored without a previous dialog (5).

Successful and less successful groups differ in term of the outcome, divergences in group processes, patterns of work and social presence (3,4).

Successful groups

  • Identified a common goal
  • Negotiated an approach to their working process
  • Clarified from the beginning the focus of the project
  • Had a work plan
  • Selected responsible persons for each task
  • Scheduled the activities to make sure things were done on time
  • Reached consensus during asynchronous work by answering and discussing each other’s questions
  • Gave critical yet respectful comments to each other
  • Built on colleagues inputs without excluding or ignoring any member contribution
  • Harmonized everyone’s participation and upon disagreement could negotiate, have a dialogue
  • Built a learning community

Unsuccessful groups

  • Were more anxious
  • Changed often mind and focus of the project,
  • Lacked leadership
  • Did not build on each other’s work,
  • Had poor trust within the members.

Finally, some online tools that we could use to engage students in online collaboration are listed here https://globaldigitalcitizen.org/online-collaboration-tools-teamwork among them is padlet which I have used with Master students at Linköping University to share useful articles and with postgraduates students in the Problem Based Learning course to gather tips for future PBL mentors. Padlet is easy to use and a recommended tool to brainstorms, discussions, sharing pictures, audio, videos, and many more things. Yet another tool that picked up my curiosity was Perusall, introduced by Professor Mazur in this video https://iated.org/talks/Mazur_Student_Ready. It is a sort of interactive platform where you can post articles, scenarios or other documents that you want your group to discuss prior to a seminar, or lecture. The group can then mark and comment on the difficult parts of the articles while getting feedback from their peers and the supervisor.

And now I think I have to end this blog post but in a next entry, I promise to tell you about the progression of my group @ ONL181. We started to connect this week and still have a wonderful 10-week period ahead. I am looking forward to seeing if some of these tips will help to guide the group in their journey. Will we have a successful collaboration?


The pictures included are  free stock photos from Pixabay.com (CC0) 

References

  1. http://www.p21.org/our-work/p21-framework
  2. Siemens, G. (2005). Connectivism:  Learning theory for the digital age.  International Journal of Instructional Technology and Distance Learning, 2(1).
  3. Brindley, J., Blaschke, L. M. & Walti, C. (2009). Creating effective collaborative learning groups in an online environment. The International Review of Research in Open and Distance Learning, 10(3).
  4. Oliveira I, Tinoca L, Pereira A. (2011). Online group work patterns: How to promote a successful collaboration. Computers & Education, 57 (1).
  5. Barron B (2003). When smart groups fail. The journal of the Learning Sciences, 12(3).

By Gizeh Perez Tenorio/ Didacticum Sep 2018

Posted on

Vad värderar vi inom högre utbildning, om inte lärande för en hållbar utveckling?

Skrivet av Ola Leifler:

Högre utbildning kan motiveras med att man ska kunna garantera samhällets försörjning av kompetens för en mängd olika yrkesgrupper, och för att ge människor möjligheter att utvecklas som personer, förstå sin omvärld bättre och rustas för att lösa samhällets stora utmaningar. Det första målet, att kunna bli anställningsbar inom ett specialistyrke, tenderar dock ofta att vara det viktigaste när man organiserar längre utbildningsprogram. Jag är med i grupper som organiserar tekniska utbildningar och märker att det är väldigt lätt att se tekniska och matematiska kurser som självklara, men andra kurser kan behöva motiveras särskilt. Våra utbildningsprogram gör det därmed tydligt vilka värderingar vi har om vad man bör lära sig först och tillsammans med andra ämnen, vad man ska kunna på djupet och vad man bara behöver ”täcka” i utbildningsplaner. Och även om det knappast finns två ingenjörsutbildningar inom ett visst ämne på olika platser i landet som är identiska, tenderar alla kurser i varje program ändå att vara oumbärliga och svåra att rucka på.
Själv är jag övertygad om att våra utbildningar behöver en annan karaktär för att utveckla våra studenter till kompetenta och engagerade samhällsmedborgare som kan bidra till att skapa ett framtida hållbart och inkluderande samhälle inom ekosystemens ramar. Att verka för detta innebär, på samma sätt som tidigare arbete för att erkänna vikten av etik i utbildningar, att vi behöver värdera kunskap som inte tillhör vår kärnkompetens lika högt som den vi själva har. För min del har det varit befriande på många sätt att, efter disputation och det erkännande det innebär, acceptera att jag behöver lära mig om systemtänkande, trans-disciplinärt lärande, de olika dimensionerna i begreppet hållbarhet och hur de relaterar till varandra och hela tiden känna att det ändå är ok att inte vara expert. Att visa ödmjukhet inför sådant jag ännu inte lärt mig, fortsätta vara nyfiken samtidigt som jag ska kunna ha kvar min kritiska blick och min vetenskapliga hållning.
Under våren genomförde jag och en kollega (Cecilia Enberg) en undersökning där vi frågade programansvariga vid institutionen för industriell och ekonomisk utveckling vad de lade i begreppet hållbarhet och hur de resonerande om att sätta upp lärandemål och -aktiviteter kopplat till detta. På motsvarande sätt som etik, är lärande för hållbar utveckling något som kan kräva att man inte bara lägger till något, utan även tänker om kring sådant som har funnits tidigare. Jag har tidigare varit med om att nya utbildningsmoment som tillfört ett nytt perspektiv först kritiserats för att vara ”flummiga” (vilket ofta betyder annorlunda, och utan klara svar), men efter ett tag kan de ändra mentaliteten hos inte bara studenter utan även lärare vid ett program. För vår del började vi med att införa en kurs i ingenjörsprofessionalism, en kurs med moment över tre år som tillförde personlig utveckling och reflektion till våra ingenjörsprogram. I och med den kursen har vi också diskuterat hur etik och kompetenser kopplat till att kunna verka för en hållbar utveckling kan komma in. Som jag ser det har våra värderingar förändrats en del i och med att både lärare och studenter sett hur värdefullt det är att reflektera över sin egen yrkesroll, sina personliga val och värderingar.
Värderingar är viktiga, värderingar genomsyrar våra utbildningar och de val vi gör och de kan vara svåra att ändra. Men, värderingar går att ändra, och vi har mycket att vinna på att försöka bli medvetna om vilka värderingar vi faktiskt har.
/Ola Leifler, lektor, institutionen för datavetenskap
Posted on

Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp

Posted on

Digital portfolio – teori och praktik

Tidigare har jag undervisat inom IKT på lärarprogrammet, men i år blev materialet konverterat till självstudiematerial. Det består av en film, där jag går igenom teori och praktik. Vad behöver en känna till för att kunna göra relevanta verktygsval? Det jag brukar poängtera är att en behöver se över sitt ämne – vad är just ditt ämnes didaktiska karaktär. Vilka lärandeaktiviteter passar för att uppnå kursmålen och hur kan aktiviteterna bidra till ett studentaktivt lärande? Dessa aktiviteter bör ske genom en blandning av analogt och digitalt, i vanlig ordning.

Och detta är något som är applicerbart även för högskolepedagoger. Så ta gärna del av materialet och fundera över hur och om en digital portfolio skulle funka i någon av dina kurser och vad studenterna skulle kunna använda den till? Det är att rekommendera att både öva på att strukturera och dokumentera det en lär sig, men också att skapa och gestalta med hjälp av digitala verktyg för produktion av bild, ljud och video – tillsammans med text. Skulle en reflektion kunna lämnas in i podcast-format? Eller som ett videoblogginlägg (vLog)? Vad får en bild för betydelse när den får illustrera en text (visuell kommunikation)?

Som vanligt – många frågor, inte så mycket raka svar. Men i filmen och i studiehandledningen listar jag också några verktygstips.

//Anna F Söderström, IKT-pedagog

Posted on

Högglassigt pedagogiskt stöd på LiU?

Nu har jag varit föreståndare på Didacticum i två år vilket i den akademiska världen brukar betyda att man hyfsat kan sitt jobb. Första året brukar man i panik och ångest genomföra uppgifter man inte ens visste fanns. Andra året så låtsas man att man har läget under kontroll, man har ju liksom gjort det en gång tidigare. Det tredje året är det meningen att man ska börja leverera resultat. I ett tidigare blogginlägg här berättade Anna Söderström om vår kick-off föregående vecka. Temat för årets kick-off var Vision, Värdegrund och Verksamhetsplan. Utifrån LiU:s verksamhetsplan och vår egna funderade vi tillsammans på vad vår Vision och Värdegrund ska vara. Många förslag och idéer kom upp, och embryon till slogans uppstod, där min favorit just nu är ”Högglassigt pedagogiskt stöd på LiU”.

I mitt uppdrag som föreståndare på Didacticum ingår många olika arbetsuppgifter, från mikro till makronivå. Vårt koncept ”ta hjälp av en pedagog” börjar bli alltmer utnyttjat och ibland får även jag som föreståndare nöjet att bli utlånad. Min personliga favorit är när jag får vara med och auskultera och ge respons på en kollegas läraktivitet. En annan viktig arbetsuppgift är att hålla koll på vad som händer på fakultets- och institutionsnivå. Vad behöver lärare för stöttning på kurs- och programnivå, och hur vi kan vi på Didacticum bidra. Ett exempel på detta när att närvara på fakulteternas grundutbildningsdagar. För någon vecka sedan hade teknisk fakultet PUG-dag och då var jag och några kollegor med, och ett utfall blir att personer som får PUG-medel i år även kan få en person att bolla med från Didacticum när projektet genomförs och dokumenteras.

Didacticum ska också samverka med likande enheter på nationell nivå. Vi ingår i en konstellation som kallas U6 (Uppsala, Lund, Umeå, Linköping, Stockholm och Göteborg). Möten genomförs en gång per termin då vi diskuterar gemensamma utmaningar och även försöker samordna satsningar.

Mest aktuellt för oss på Didacticum just nu, vid sidan av kurser och seminarier, är att vi tillsammans med Mälardalens högskola och Örebro universitet anordnar konferensen NU2018. NU, som står för Nätverk och Utveckling, är en nationell konferens som anordnas vartannat år och vänder sig till alla som är engagerade i svensk högre utbildning. Huvudsyftet med konferensen är att främja pedagogiskt utvecklingsarbete genom att erbjuda en mötesplats för spridning, dialog och debatt. NU2018 är den sjätte NU-konferensen i ordningen. Temat för årets konferens är ”Det akademiska lärarskapet” och anmälan är öppen fram till 15 september. Ta gärna en titt in på hemsidan NU2018.se.

Ett sätt att möta institutioners och avdelningars behov är ju det personliga mötet med kollegor. Didacticums upplägg med ett kollegialt lärande bygger på att samtliga som jobbar på Didacticum även finns på institution och kan fungera som ett kitt mellan oss och avdelningarna. Men ibland fastnar ju information på vägen, så min ambition för höstterminen att ta mig runt på olika avdelningars lunchrum och äta min matlåda hos er. Så när ni minst anar det, kommer jag att dyka upp hos er.

Tveka inte att höra av dig till mig om du har funderingar kring vad vi kan erbjuda din kurs eller din avdelning.

Gunvor, föreståndare på Didacticum