Platsen är inte närmare angiven, mer än att det äger rum i London. Tiden är heller inte preciserad. Bristen på miljöskildringar och avsaknaden av tidstypiska detaljer i berättelsen gör att hela sammanhanget blir otydligt. Vi får veta att det handlar om en kurs för vuxna studenter mellan 30 och 40 år och att kursen handlar om Kultur och civilisation. Men är det på ett universitet eller någon annan form av vuxenutbildning? Mycket mer än så får vi inte veta om sammanhanget. Huvudpersonerna i berättelsen är läraren på kursen och en av hennes studenter, Neil, som också är den som berättar. Kanske finns det en poäng med att sammanhanget för Julian Barnes roman Elizabeth Finch (2022) är så otydligt. Effekten blir att huvudpersonerna framträder tydligare, som i ett kammarspel. Eller snarare, Neils strävan att få veta mer om sin lärare, som han kallar EF, blir den huvudsakliga linjen i berättelsen. Betoningen ligger på Neils strävan att få veta mer, för läraren visar sig ha stor integritet och det mesta som sägs om hennes tycks vara spekulationer.
Läraren EF är knappast en typisk representant för vår tids akademiska lärarkår. I inledningsscenen presenterar hon sig för studenterna genom att lägga sin eleganta handväska på ett bord och meddela att hon minsann inte tänker proppa studenterna fulla med fakta. Hon ger dem en lista med böcker men kräver inte att de skall läsa dem utan presenterar listan som ”möjlig” (Eng. optional). Hennes föreläsningar äger rum helt utan manus. Det finns ingen overhead eller någon annan bildpresentation, inga handouts eller andra hjälpmedel. Hon deklarerar bestämt: ”I am not employed to help you, I am here to assist you to think and argue and develop minds of your own”. Läraren EF gör ett stort intryck på Neil. Han är förtjust i henne och betraktar mötet med henne och den effekt hennes undervisning haft på honom som livsavgörande. Han tänker tillbaka på hennes sätt att undervisa: ”Elizabeth Finch didn’t view classes as discrete allotments of time in which a set amount of information was to be conveyed, discussed and settled upon”. Istället ville hon att studenterna skulle fortsätta att bearbeta de idéer som presenteras och att denna fortsatta bearbetning blev kursens kärna, snarare än de kanske sedvanliga informationspaketen av det som måste ingå i en kurs.
På många sätt gör alltså EF precis tvärtemot det som många av oss akademiska lärare gör idag, och på detta sätt kan hon inte sägas vara tidstypisk för vår tids högskolepedagogik och undervisning. Idag skall vi vara synnerligen tydliga med lärandemål som är explicita och följs upp under hela kursen fram till examination. Lärandemålen utgör ett slags kontrakt mellan oss och studenterna. Det finns förstås många bra aspekter av en sådan överenskommelse, men det lämnar rätt så lite utrymme för oförutsägbara reflektions- och bildningsprocesser av det slag som Neil berättar om. Sådana långsamma läroprocesser får knappast plats i en hårt prioriterad kursplan. Vi lägger idag mycket ambition och energi på att planera undervisningen i detalj, att göra den tillgänglig på flera olika sätt för att möta olika studenters och studentgruppers förväntningar. För att spetsa till det planerar och genomför vi ofta undervisningen i form av små paket av olika måsten och angelägenheter – alla som förstås är viktiga och väl värda att försvara! Men kanske förlorar vi också något med denna noggranna detaljstyrning?
Neil medger att EF var en typ av lärare som inte passade för alla studenter. Hon passade för honom och hade alltså en livsavgörande betydelse. Andra kursdeltagare var mer skeptiska och kunde inte koppla an alls till henne och man kan förstås fundera över varför EF lämnade så otroligt mycket frihet till dem själva. Å ena sidan var det något mycket fint, som Neil själv vittnar om. Men för andra, som för kurskompisen Geoff, blev det bara pannkaka av alltihop. Det bör också sägas att Neil knappast var en idealisk student eller ens idealisk i något avseende. Ett av hans barn kallade honom rentav ”The King of Unfinished Projects”.
Barnes’ bok Elizabeth Finch är den 16e i ordningen som vi läst i Didacticums läsgrupp om akademisk fiktion. Vi lär oss om högskolepedagogik från olika tider och platser (Ok, i detta fall var sammanhanget otydligt) som ett komplement till andra sätt att diskutera
undervisningens möjligheter och villkor. Välkommen att delta i kommande samtal och du kan hitta information om kommande tillfällen på LiUs intranät!
/Per-Anders