Tag: Didacticum

Jag gillar inte hållbar utveckling. Alltså, jag gillar, sympatiserar med och tror på idén med hållbar utveckling, men jag gillar inte begreppet hållbar utveckling. Framför allt gillar jag inte ordet hållbar.

För mig innebär hållbarhet att något har en bra kvalitet, är gjort av rejäla material och inte kommer gå sönder om jag råkar tappa det i golvet. Men det är en statisk egenskap. När produkten väl är producerad så är den hållbar, oavsett om jag använder den eller ej.

Jämför detta med den engelska benämningen sustainable development. Smaka på det fantastiska ordet sustainable! Det kommer av latinets sustineo som bokstavligen betyder underhålla. För mig är det här någonting dynamiskt. Jag ser framför mig ett hjul som rullar. Men det rullar inte av sig självt. Om vi inte tillför kraft kommer det att avstanna. Allt som inte underhålls kommer förr eller senare rinna ut i sanden och dö ut: människor, organisationer, civilisationer, …

Och när jag tänker på hållbar utveckling, så tänker jag att det handlar om rörelse. Det handlar om att vi vill fortsätta leva, andas, äta, lära, skratta, älska och allt annat som det innebär att vara människa. Och om vi inte tänker ett extra varv på hur vi gör allt detta, så finns det en risk – numera allt mer överhängande – att vi en dag inte kan göra det längre. Hur ska vi, i alla beslut vi fattar, alltid agera så att det kommer fortsätta vara möjligt att vara människa? Det är det som hållbar utveckling handlar om för mig. Och då känns det förstås lite trist att någon har bestämt att det ska heta hållbar utveckling, ett begrepp som låter ungefär lika sexigt som ett betongfundament.

Ett inlägg i sviten ”Semester i Singapore”

Jag har nog aldrig funderat lika mycket på arbetsmiljön som jag gör nu, på den sociala interaktionen mellan människor på en arbetsplats. Det finns mycket tid för mig att fundera på sådant, eftersom jag nästan inte kommunicerar med någon här. Jag vet förstås att vår svenska fikakultur är lite speciell, men kontrasten mot hur det fungerar här, på min avdelning, på mitt universitet i Singapore, är stor.

Innan jag fortsätter måste jag rannsaka mig själv. Jag är inte superbra på att hålla regelbunden kontakt med mina vänner, jag tänker ibland mer än jag agerar, och jag har en ”kan själv”-ådra som gör att det dröjer innan jag ber om hjälp med saker. Så visst kan problemet delvis ligga hos mig. Men ändå, jag har lätt att prata med folk jag inte känner och här har jag verkligen försökt bjuda till. Jag kan inte ta på mig skulden, det behövs två för en tango, och här står jag ensam, hör inte ens någon musik. Hemma: fika och lunch med kollegerna, regelbundna informations- och diskussionsmöten, seminarier var och varannan vecka, spontana samtal i korridoren, after work då och då. Här: alla dörrar är stängda i korridorerna, många jobbar hemifrån så ofta de kan, inga avdelningsmöten, inga seminarier, inga inviter om att luncha tillsammans, ett litet fikarum där det händer att någon sitter och läser tidningen, men där det oftast är tomt.

Detta är förstås jobbigt på det personliga planet, men min tid här är begränsad så det kan jag hantera. Men jag funderar på vad denna brist på social interaktion innebär för kvaliteten i forskning och undervisning. Nu vet jag förstås inte hur mycket det pratas och diskuteras innanför de stängda dörrarna, men min känsla när jag pratar om kurser och undervisning med folk här (jo, det händer trots allt att jag pratar med någon) är att man diskuterar väldigt lite om kursinnehåll och undervisningsformer, och inte samarbetar särskilt mycket. Var och när utbyter man tankar om ämnet och erfarenheter från undervisningen? Hur utvecklar man kurser och program på ett vettigt sätt om man inte pratar om det? Hur ska man kunna leva upp till universitetets, och landets, övergripande ambition att få studenterna mer kreativa och aktiva, om man inte har en levande diskussion?

Vad beror det här på? Är lärarna alltför stressade för att hinna med reflektion och utveckling? Ja, i viss mån är det nog så. Vi vet ju alla att konkurrensen i den akademiska världen innebär ett tryck på att meritera sig genom vetenskaplig publicering mm. I Singapore är man dessutom uppfostrad med modersmjölken att prestera på topp för att ta sig vidare i skolsystem och karriär. Generellt sett jobbar man många timmar i veckan, och många tycker nog inte att det finns tid att göra det lilla extra, eller att sitta och fika. Men det finns också något annat, en ”asiatisk kultur” att värna integriteten, att undvika konfrontation och konflikter, som kan bidra till att man inte öppnar upp för diskussion på ett sätt jag är van vid. Dessutom är det mer hierarkiskt här. Det är inte självklart att man ska ta egna initiativ. Förändring uppstår snarare som effekt av beslut i högre instans. I en sådan kultur kan det kännas som bortkastad tid att ägna några timmar åt att diskutera utveckling med sina kolleger.

När jag pratade med personalen på Centre for Teaching, Learning, and Pedagogy, NTUs motsvarighet till Didacticum, blev de intresserade av hur vi jobbar på LiU för att skapa en miljö som stimulerar till pedagogisk utveckling. Jag fick därför hålla ett online-seminarium som besöktes av 70–80 personer från olika delar av NTU. Jag delade med mig av mina erfarenheter och tryckte bland annat på hur de inofficiella mötena, t.ex. gemensam fika och lunch, i praktiken tillför väldigt mycket till verksamheten, eftersom man på ett otvunget sätt utbyter idéer, löser små problem, föder tankar hos varandra mm. En annan sak jag poängterade var vikten av att skapa forum där man diskuterar pedagogiska frågor med sina kolleger. Det blev en del diskussion efter mitt föredrag, och jag har även fått frågor i efterhand från deltagare. Vissa ser möjligheter, men det finns också röster som lyfter fram problemen: ”Mycket intressant, men kulturen är nog lite annorlunda här.” ”Hur får man till detta i en motvillig organisation?”. Ja, svarar jag, någonstans måste man börja, och det är rimligen upp till alla att dra sitt strå till stacken. Jag tar i alla fall med mig ett paket kakor till fikarummet nästa gång och hoppas att någon dyker upp.