Jag har alltid gillat pepparkakor och ätit ganska stora mängder. Särskilt den här tiden på året. Tidigare tyckte jag inte att det utgjorde något problem men efter att mina kollegor säger att jag måste äta pepparkakor för att bli snäll har jag ökat intaget ytterligare. Efter att ha ätit en ansenlig mängd går jag ofta omkring med en brännande känsla i munnen. Jag börjar därför bli orolig (det liknar ju ett beroende) och undrar om det finns någon risk med detta pepparkaksätande? Vad säger FASS? Finns det några biverkningar?
Platsen är inte närmare angiven, mer än att det äger rum i London. Tiden är heller inte preciserad. Bristen på miljöskildringar och avsaknaden av tidstypiska detaljer i berättelsen gör att hela sammanhanget blir otydligt. Vi får veta att det handlar om en kurs för vuxna studenter mellan 30 och 40 år och att kursen handlar om Kultur och civilisation. Men är det på ett universitet eller någon annan form av vuxenutbildning? Mycket mer än så får vi inte veta om sammanhanget. Huvudpersonerna i berättelsen är läraren på kursen och en av hennes studenter, Neil, som också är den som berättar. Kanske finns det en poäng med att sammanhanget för Julian Barnes roman Elizabeth Finch (2022) är så otydligt. Effekten blir att huvudpersonerna framträder tydligare, som i ett kammarspel. Eller snarare, Neils strävan att få veta mer om sin lärare, som han kallar EF, blir den huvudsakliga linjen i berättelsen. Betoningen ligger på Neils strävan att få veta mer, för läraren visar sig ha stor integritet och det mesta som sägs om hennes tycks vara spekulationer.
Läraren EF är knappast en typisk representant för vår tids akademiska lärarkår. I inledningsscenen presenterar hon sig för studenterna genom att lägga sin eleganta handväska på ett bord och meddela att hon minsann inte tänker proppa studenterna fulla med fakta. Hon ger dem en lista med böcker men kräver inte att de skall läsa dem utan presenterar listan som ”möjlig” (Eng. optional). Hennes föreläsningar äger rum helt utan manus. Det finns ingen overhead eller någon annan bildpresentation, inga handouts eller andra hjälpmedel. Hon deklarerar bestämt: ”I am not employed to help you, I am here to assist you to think and argue and develop minds of your own”. Läraren EF gör ett stort intryck på Neil. Han är förtjust i henne och betraktar mötet med henne och den effekt hennes undervisning haft på honom som livsavgörande. Han tänker tillbaka på hennes sätt att undervisa: ”Elizabeth Finch didn’t view classes as discrete allotments of time in which a set amount of information was to be conveyed, discussed and settled upon”. Istället ville hon att studenterna skulle fortsätta att bearbeta de idéer som presenteras och att denna fortsatta bearbetning blev kursens kärna, snarare än de kanske sedvanliga informationspaketen av det som måste ingå i en kurs.
På många sätt gör alltså EF precis tvärtemot det som många av oss akademiska lärare gör idag, och på detta sätt kan hon inte sägas vara tidstypisk för vår tids högskolepedagogik och undervisning. Idag skall vi vara synnerligen tydliga med lärandemål som är explicita och följs upp under hela kursen fram till examination. Lärandemålen utgör ett slags kontrakt mellan oss och studenterna. Det finns förstås många bra aspekter av en sådan överenskommelse, men det lämnar rätt så lite utrymme för oförutsägbara reflektions- och bildningsprocesser av det slag som Neil berättar om. Sådana långsamma läroprocesser får knappast plats i en hårt prioriterad kursplan. Vi lägger idag mycket ambition och energi på att planera undervisningen i detalj, att göra den tillgänglig på flera olika sätt för att möta olika studenters och studentgruppers förväntningar. För att spetsa till det planerar och genomför vi ofta undervisningen i form av små paket av olika måsten och angelägenheter – alla som förstås är viktiga och väl värda att försvara! Men kanske förlorar vi också något med denna noggranna detaljstyrning?
Neil medger att EF var en typ av lärare som inte passade för alla studenter. Hon passade för honom och hade alltså en livsavgörande betydelse. Andra kursdeltagare var mer skeptiska och kunde inte koppla an alls till henne och man kan förstås fundera över varför EF lämnade så otroligt mycket frihet till dem själva. Å ena sidan var det något mycket fint, som Neil själv vittnar om. Men för andra, som för kurskompisen Geoff, blev det bara pannkaka av alltihop. Det bör också sägas att Neil knappast var en idealisk student eller ens idealisk i något avseende. Ett av hans barn kallade honom rentav ”The King of Unfinished Projects”.
Barnes’ bok Elizabeth Finch är den 16e i ordningen som vi läst i Didacticums läsgrupp om akademisk fiktion. Vi lär oss om högskolepedagogik från olika tider och platser (Ok, i detta fall var sammanhanget otydligt) som ett komplement till andra sätt att diskutera
undervisningens möjligheter och villkor. Välkommen att delta i kommande samtal och du kan hitta information om kommande tillfällen på LiUs intranät!
Litografi av Jules Chénet från serien Les Maitre de L’Affiches, tryckt av Imprimerie Chaix, Paris.
Det är lätt att tro att vi lever i en avancerad och framstående tid och att allt som hände innan vi föddes var en ointressant parentes. Men tack och lov snubblar man då och då över guldkorn från historien som plockar ner en på jorden och sätter saker och ting i perspektiv.
Fram tills för ett par veckor sedan hade jag till exempel aldrig hört talas om teatrofonen, en uppfinning från 1881 som är en tydlig föregångare till våra dagars streamade föreläsningar. Huvudtanken var att den som inte hade möjlighet att ta sig till operan kunde låta installera en särskild telefon genom vilken föreställningen kunde avlyssnas. Uppfinnaren Clément Adler hade helt enkelt ställt upp 80 telefoner längs scenkanten och kunde på så vis erbjuda världens första stereoljud. Såväl Victor Hugo som Marcel Proust lär ha varit nöjda kunder. Enligt uppgift ska det ha förekommit teatrofoninstallationer i Stockholm också. Mina efterforskningar har inte tagit mig längre än till Wikipedia, men det kanske finns någon läsare som har om inte förstahandsinformation så i alla fall tips på källor.
Nalle Puh är på ytan en historia om äventyr i Sjumilaskogen, med talande djur. Men när en skrapar lite på den ytan och tittar på några olika citat så är det lätt att se hur de kan användas som analogier för pedagogik och lärande.
Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.
Vår kära Puh talar ju här om zone of proximal development. Uppenbarligen har han lånat en bok av Uggla med Vygotskys teorier. Den här zonen befinner sig just utanför det som studenten redan kan – precis som att gropen att fånga en Heffaklump i bäst placeras just någon meter framför den. Om du möter studenten i den proximala zonen så har du störst chans att fånga en Heffaklump.
Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den.
I det här citatet gör vi en liten resa och ser hur Puh kan se samma objekt ur olika synvinklar och de olika händelser som stammar därur. Det här sättet att få ett objekt, eller case, eller problem, och att arbeta med det från olika synvinklar får mig att tro att Puh nog har lite PBL i sin ryggsäck.
För den outbildade är ett A bara tre pinnar.
Låt mig citera J Meyer och R Land: A threshold concept can be considered as akin to a portal, opening up a new and previously inaccessible way of thinking about something. It represents a transformed way of understanding, or interpreting, or viewing something without which the learner cannot progress.
Om du inte kan läsa så är de tre pinnarna just bara pinnar. Men när du passerat tröskeln, skridit igenom den bildliga portalen, kan du se att de tre pinnarna bildar en bokstav. Du har nu tillgång till ett sätt att se på världen som tidigare var oåtkomligt för dig. Välkommen över tröskeln, säger Puh.
Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.
Puh har också förstått det här med att arbeta med universell design för lärande, och att ha en vänlig och varm syn på andra personer och deras drivkrafter. Det kan ju vara så att det är vi som har skapat luddet i örat, genom att undervisa på ett sätt som inte är anpassat för olika typer av svårigheter som studenter kan ha. Kanske kan vi ändra typen av uppgifter, eller undervisningsformen, eller så behöver vi göra kursinstruktionerna läsbara med skärmläsare. Röj bort luddet i kursen så att studenterna kan delta.
Det bästa sättet att lära sig ett ämne är att hålla en kurs. Även om du kan mycket sedan innan är det först när du tvingas förklara för nybörjare som du verkligen förstår på djupet. Och det är inte bara första året du lär dig, när kursen är ny och du förbereder kursmaterialet, utan varje år när nya studenter möter innehållet och ställer helt nya frågor.
Frågan är vem som lär sig mest under en kurs, studenterna eller lärarna? Den som är öppen för nya idéer, nyfiken på andra perspektiv och beredd att ifrågasätta invanda mönster – den lär sig mest, oavsett vilken sida av katedern hen står på. Lärande går alltid åt båda hållen, för den som vill.
Det finns ett meme som cirkulerar runt internet och som med lite god vilja har bäring på den här tanken: In Soviet Russia. Det är en mall för skämt som går ungefär så här: In America you watch TV. In Soviet Russia, TV watches you. Tanken är att göra satir av gamla Sovjet och liknande diktaturer där mycket var bakvänt, sett genom västerländska glasögon. Den som är för gammal för att känna till memes kanske kan associera till Nietzsches citat om att när vi stirrar ner i avgrunden så stirrar avgrunden tillbaka på oss.
Skämt åsido, vad det handlar om egentligen är studentaktivt lärande. Lärarens roll är inte enbart att producera material och hålla föreläsningar. Som lärare måste vi också lyssna och ta till oss. Med en lätt parafrasering av Herakleitos går det inte att hålla samma kurs två gånger. Varje studentgrupp är unik och vi måste börja kursen med att lyssna in dem, möta dem där de är. Inte bara i gamla Sovjet, utan överallt, lär sig läraren av studenterna.
