teknik – Didacticums blogg

(- Eller varför skriver Anna ut självlysande enhörningshorn i 3D-skrivaren.)

När jag fyllde år senast köpte jag två presenter till mig själv. Fotriktiga skor och en låda fantasilego (olika bitar i alla möjliga färger och former). Jag har återvänt till barndomens legobyggande, mycket tack vare min 5-åring, men också tack vare spåret inom IKT-studions verksamhet som handlar om datalogiskt tänkande, makerkultur och det som även kallas för digital slöjd.

Det är en utmaning att ta sig in i och förstå IKT-området utifrån olika perspektiv. Att arbeta med detta är en enda lång kompetensutveckling och en drivkraft för egen del är att tänka in ett inkluderande perspektiv och även ett normkritiskt perspektiv. Det är betydligt lättare att arbeta med redan frälsta, men utmaningen ligger i att fundera ut hur det går att få fler att känna sig välkomna in i en värld som gärna omges av epitet som coolt och häftigt. Att hitta pedagogiska upplägg utöver det uppenbara (teknik, elektronik, mekanik) och beröringspunkter med andra ämnesområden är ett sätt att utvidga delaktigheten och därmed öka den digitala kompetensen hos fler.

Lego Mindstorms – en programmerbar robot

Ett av de områden vi omvärldsbevakar och förmedlar i vår undervisning är betydelsen av datalogiskt tänkande i fler ämnen än de först uppenbara. Som ett led i detta har vi skaffat en byggsats från Lego, närmare bestämt en Lego Mindstorms EV3. Denna robot har under en tid varit byggd som en rätt sympatisk Wall-E-liknande filur. Den är dock byggd i den typen av lego som jag aldrig kom att använda som barn, och vid en omvärldskoll i närmaste leksaksaffär insåg jag att det inte heller idag är ett lego som riktar sig till någon bredare målgrupp. Lego marknadsför tekniklego och även Lego Mindstorms EV3 enligt samma visuella princip: Svart, grått, vitt, rött.

När det ska efterlikna någon slags verklig förebild finns något fler färger. Kartongerna är dock svarta och även i valen av tillbehör till exempelvis Lego Mindstorms EV3 är det tydligt vad den här roboten ska byggas till för syften: det ingår vassa knivar, giftiga gaddar, slingrande ormar, fordon och eldsflammor och metall. Roboten på förpackningen skjuter bollar och du uppmanas att skapa och styra din robot (create and command). När roboten sen framförs har den i grundinställningarna en arg, militärisk mansröst.

Som varje medveten kommunikatör känner till bör en också följa samma grafiska profil i det material som följer med en produkt – så det mörka, hårda, svarta följer med även i den programvara och i den app som går att använda för att programmera denna robot.

Exkluderande design

Den här typen av exkluderande design gör mig till en motvallskäring. Jag vill inte reproducera en estetik som är direkt begränsande, det är svårt att se funktionerna och möjligheterna om en känner sig fast i ett bestämt format. För att förstå behöver jag demontera denna robot och utifrån detta lära mig vad som kan vara nyttan av den här typen av utbildningskit, för fler målgrupper än den Lego verkar vilja nå. Jag vill få in något helt annat, friare format, annan estetik – mer saga, färg, fantasi.

Så detta är grunden i det projekt som jag kallar #therainbowunicornrobotproject och i nästa inlägg tänkte jag beskriva lite mer om hur jag gjort för att lära mig mer om datalogiskt tänkande med hjälp av en Lego Mindstorms-robot, 3D-skrivare, garn och en hel hög med fantasilego.

I entusiasmen över allt som är gratis på nätet dess möjligheter till utveckling av pedagogik och lärande glöms ibland en aspekt bort. Det är kul att vara långt fram i IKT-tåget, men jag funderar ofta över dem som är lite längre bak och som av olika anledningar inte har råd att hänga på.

För, en förutsättning för att nå detta fria innehåll är att någon har gjort en inledande investering. Det behövs någon sorts dator med möjlighet att surfa. Trots prispress och undersökningar som visar på att 12-15-åringar är den åldersgrupp som har flest alternativ för att surfa – så måste någon stå för kostnaderna. Och det är – och kommer bli en knäckfråga för både skola och universitet.

Vem ska stå för teknikkostnaderna? Ska vi bara sitta lugnt i båten och låta skolor och universitet sponsras (högst sporadiskt) av dataföretag och låta de andra haka i den rådande BYOD (Bring your own device) – trenden?

Jag säger som Sverker: Ska det vara såhär?

Universitetsvärlden och BYOD

I universitetsvärlden drivs utvecklingen väldigt ojämnt framåt – inget konstigt med det egentligen. Ett universitet – men flera olika kulturer som råder både bland anställda och studenter. Attityden till teknik och användningen av den skiljer sig stort i en alldeles för heterogen grupp för att det ska gå att generaliserande säga “studenter använder den här tekniken”. Det som dock knyter oss alla samman är det “kit” med e-tjänster som ändå styr studenterna i en riktning: Vissa typer av tjänster erbjuds enbart digitalt. För dem utan egen dator så finns fortfarande datasalar – men frågan är när dessa spelat ut sin roll? Kommer det vara inom 5, 10 eller 15 år? BYOD-trenden spås få sin stora boom till 2016 och i vanlig ordning är det alltid några som är först på tåget (de är redan där) och några som motvilligt eller aldrig kommer haka på.

Vem ska stå för teknikkostnaderna i universitetsvärlden?

Frågan är då om det ska förutsättas att studenter själva ska betala för sin dator som en följd av ett allt mer digitaliserat universitet – där universitetet möter upp den investeringen genom att erbjuda stabilt och gratis nät, relevanta e-tjänster för studietiden och annars kostsam litteratur i digitala gratis-versioner. En del erbjuder universitetet redan – men frågan är om “bytet” känns rättvist. Kommer detta stå i hälsningsbrevet till nya studenter om 10 år: Vi rekommenderar att du införskaffar en laptop/surfplatta/smartphone för att på bästa sätt kunna ta del av det digitala innehåll vi erbjuder. Fördelen är att studenterna då köper en dator de känner sig bekväma med att använda – och då används den.

Skolans värld

För att återgå till skolvärlden – det är där jag kommit i kontakt med flest goda exempel inom IKT och digitalt lärande. Det är även där tankarna om tekniskt/digitalt utanförskap dykt upp. Det kommer i alla lägen alltid finnas elever som inte har råd med en dator, och då behöver skolan kunna erbjuda det i någon form. Men att då ha en lärarkår där 25% står utan egen dator själva – det ger verkligen inte en likvärdig situation. Det blir något av ett lotteri. Hur ska de skolor utan datorer ens till sina lärare kunna lära ut internetkunskap, god källkritik och i förlängningen även ta det ansvar skolor har enligt skollagen för att hantera mobbning som i dagens medielandskap även sker på nätet. Det här är inget nytt – men ibland behöver det påminnas om de olika förutsättningarna som finns.

Vem ska då för teknikkostnaden?

Inför en teknikinköpspeng öronmärkt för varje pedagog/anställd inom skolan – det ska vara lika självklart som friskvårdspengen. Att låta den kompetenta pedagogen välja själv och hitta sitt verktyg kan vara ett sätt att motivera till användning, men givetvis ska det finnas stöd för dem som efterfrågar det.

För som det är idag – att de som har råd ligger tre steg före dem som inte har råd, det är inte okej.

PS. Ett viktigt arbete kring digital delaktighet görs via svenska bibliotek, studieförbund mfl. Läs gärna mer om det på Digidel2013. DS.

Tag: teknik

Projekt på gång: #therainbowunicornrobotproject

Vem ska stå för teknikkostnaderna?