Förra veckan skulle jag ha varit på nätverksträff med HU2-nätverket och jag skulle ha deltagit i konferensen Rethinking Higher Education – båda eventen med fokus på hur hållbar utveckling kan integreras i högre utbildning. Nu blev det inte så och ni förstår förstås varför. Det där viruset som har tvingat oss till fysisk distansering (inte nödvändigtvis social), och att snabbare än snabbt ställa om vår verksamhet till distansläge, kom emellan. Och någonstans ger det mig hopp! Det ger mig hopp om att universitet och högskolor kan förändras och att den förändringen kan ske väldigt fort – om vi bara bestämmer oss för att den ska ske. Och jag tänker att den insikten, och den erfarenhet som vi nu har fått i samband med omställningen till distansläge, är något vi kommer att ha nytta av när kraven på universitets- och högskolesektorn att bidra till en mer hållbar värld ökar ytterligare – möjligen som en direkt reaktion på just Covid19-pandemin.
Alltfler arbetsgivare efterfrågar idag studenter med kunskap och kompetenser för att kunna bidra till att hantera hållbarhetsfrågor. I en studie som KTH gjort bland sina alumner framkom att mer än 75% av dem kom i kontakt med hållbarhetsfrågor i sitt arbetsliv. Däremot var de inte nöjda med hur deras utbildningar hade förberett dem för att jobba med den typen av frågor – och det trots att ingenjörsutbildningar har integrerat hållbarhetsperspektiv i högre utsträckning än humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar.
Kevin Anderson, själv ingenjör och professor i klimatförändringar vid University of Manchester, poängterar vikten av att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskaper i den förändringsprocess som är nödvändig för en mer hållbar utveckling – inte minst då det är inom sådana discipliner som kunskapen om social hållbarhet, liksom kunskap om mänskligt beteende och förmågan att kommunicera effektivt, finns. Möjligen är det också vanligare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner att ställa sig frågan ”vad betyder detta?” – att skapa mening. Med en sådan utgångspunkt lyfter också Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, utbildningens roll i vad hon beskriver som en civilisationsförändring (a civilizational shift) som bara är möjlig om vi på riktigt tar oss an frågan om vilka vi själva är i det komplexa och dynamiska system som utgör vår livsmiljö. Detta menar Facer, kräver en delvis ny kunskapssyn där inte bara vetenskaplig kunskap om världen har sin givna plats utan också den levda erfarenheten, den förkroppsligade kunskapen och ”intentional processes for deep reflexivity for the self and the self in the world”.
Så ytterligare utmaningar ligger framför oss för hur det nu än är så har viruset ”begränsad dödlighet” medan ”klimatkrisen kan bokstavligen döda oss allihop” för att citera Jared Diamond, amerikansk författare och historiker med fokus på bl.a. globala epidemier och hur de förändrar vår värld. Så ska vi tro Diamond är det bara att dra lärdom, ladda om och kavla upp ärmarna på nytt när det här viruset har härjat färdigt.
Cecilia Enberg, universitetslektor IBL & Didacticum