Det är verksamhetsberättelsetider för den statligt anställda. Uppdrag, diskussioner, åtaganden ska struktureras och redovisas – gärna genom siffror. I mitt arbete med vår konsultativa verksamhet “Ta hjälp av en pedagogisk utvecklare” sammanställer jag just nu vad vi gjort, hur många vi träffat – och det jag själv tycker är det viktigaste:
Vad har samtalen kretsat kring? Vad vill undervisande personal vid LiU ha svar på?
En stor del av funderingarna rör av naturliga skäl konsekvenserna av att upprätthålla utbildning även under en pandemi. Men lustigt nog är det en fråga som är hyfsat universell. Den kommer upp – oavsett om det gäller online/hybrid/campusundervisning. Det är en fråga som de flesta möter. Den där som handlar om studenters (o)vilja att interagera på det sätt som är tänkt i undervisingssituationen. Goda ambitioner och ett studentaktiverande tänk krockar med…ja vad är det egentligen som kommer i vägen när det goda samtalet snarare blir en rätt trist monolog?
“- Har ni några frågor?” …möts av en solid vägg av tystnad, blanka blickar eller svarta rutor i Zoom. Och mina funderingar kretsar kring vad vi väljer att kalla detta möte. Denna läraktivitet som i schemat benämns: föreläsning. Experten som något sårat mumlar något om “jag gillar ju verkligen att föreläsa” men inte alltid når fram och får den entusiasm som hen förväntat sig.
Kanske är det ett missförstånd i terminologin – vad associerar en lärare respektive student med begreppet föreläsning? Googla gärna ordet föreläsning och se på bildresultatet. Hur gestaltas föreläsningen som format? En av de träffar som kommer högst upp i mitt sökresultat är en studentblogg som ger tips på “hur du håller dig vaken på föreläsningar”. Kan det vara så enkelt att det är en fråga om förväntningar inför mötet – att det ser olika ut, och t o m kan påverkas av något så enkelt som dagsform.
En del, men inte alla, gillar verkligen att föreläsa – men frågan är hur föreläsningen som format kan ramas in av andra aktiviteter. Inom högskolepedagogiken pratar vi mycket om konstruktiv länkning – serien av läraktiviteter behöver skapas med lärandemål i åtanke och nära koppling till verkligheten/tänkt kontext för att det ska bli tillämpbart och förhoppningsvis ge ny kunskap som integreras väl med det studenterna redan kan. Det är komplexa processer som sätts igång – därför är de också så svåra att styra.
Jag tror själv mycket på variation genom olika typer av läraktiviteter – alltför mycket strömlinjeformad leverans kan i sin tur ge falska förhoppningar om hur arbetslivet efter examen ser ut. Det är helheten i en kursdesign, med olika små komponenter som skapar aktiva studenter snarare än en enda föreläsning enligt mall A.
Sen en sista kommentar. Ta inte heller ifrån den goda föreläsaren sin nisch, men ha inte en övertro till att expertis nödvändigtvis skapar en edutainer.
Vilket fantastiskt exempel!
Häromdagen var det en lärare på sociala medier – kommer inte ihåg var – som berättade att hon gått över från att säga “Har ni några frågor?” till “Vilka frågor har ni?” och genast upplevt att responsen blev mycket bättre. På senare tid hade hon utvecklat detta till att säga “Ge mig två frågor var!”. Små förändringar av formuleringar kan leda till att studenter känner sig mer inbjudna till interaktion.