Vad känner du när du läser den här rubriken? Pulsen kanske ökar lite. Du spänner käkmusklerna och gör dig redo för att rada upp dina motbevis. Det är dags för en fajt.
Dina studenter reagerar på samma sätt. De blir arga, ledsna och förtvivlade när de får reda på att de har fel. En del kommer högljutt försöka övertyga dig att rätta upp någon tentafråga. En del lommar hem med svansen mellan benen. Den gemensamma nämnaren är att deras hjärna gått baklås och att inget konstruktivt lärande kan äga rum på en bra stund.
Som examinatorer måste vi förstås tala om när studenterna inte uppnått lärandemålen, men det finns många sätt att göra det på. Vår uppgift är att ge framåtsyftande återkoppling. Den ska på samma gång sakligt och tydligt upplysa studenten om brister i prestationer, samtidigt som den undviker att skapa känslor av otillräcklighet, ilska eller missmod.
Måste vi som lärare känna ett ansvar för studenternas känslor? Nja, vi kanske inte behöver dra det så långt. Istället kan vi konstatera att vid formativ bedömning är återkopplingens karaktär avgörande för i vilken grad ett framtida lärande kommer äga rum. Och det kanske inte är främst den skriftliga återkopplingen som leder till känslostormar, utan den muntliga.
Så nästa gång du svarar på en fråga under föreläsningen, när du kommenterar ett inlägg på seminariet eller när du ger återkoppling under en laboration – fundera över hur din formulering kommer att landa. Kommer den att låsa ner eller öppna upp för lärande?