Jag gillar inte hållbar utveckling. Alltså, jag gillar, sympatiserar med och tror på idén med hållbar utveckling, men jag gillar inte begreppet hållbar utveckling. Framför allt gillar jag inte ordet hållbar.För mig innebär hållbarhet att något har en bra kvalitet, är gjort av rejäla material och inte kommer gå sönder om jag råkar tappa det i golvet. Men det är en statisk egenskap. När produkten väl är producerad så är den hållbar, oavsett om jag använder den eller ej.Jämför detta med den engelska benämningen sustainable development. Smaka på det fantastiska ordet sustainable! Det kommer av latinets sustineo som bokstavligen betyder underhålla. För mig är det här någonting dynamiskt. Jag ser framför mig ett hjul som rullar. Men det rullar inte av sig självt. Om vi inte tillför kraft kommer det att avstanna. Allt som inte underhålls kommer förr eller senare rinna ut i sanden och dö ut: människor, organisationer, civilisationer, …Och när jag tänker på hållbar utveckling, så tänker jag att det handlar om rörelse. Det handlar om att vi vill fortsätta leva, andas, äta, lära, skratta, älska och allt annat som det innebär att vara människa. Och om vi inte tänker ett extra varv på hur vi gör allt detta, så finns det en risk – numera allt mer överhängande – att vi en dag inte kan göra det längre. Hur ska vi, i alla beslut vi fattar, alltid agera så att det kommer fortsätta vara möjligt att vara människa? Det är det som hållbar utveckling handlar om för mig. Och då känns det förstås lite trist att någon har bestämt att det ska heta hållbar utveckling, ett begrepp som låter ungefär lika sexigt som ett betongfundament.