När du läser detta har ljuset vänt tillbaka. Det fysiska ljuset, alltså. Dagarna kommer nu successivt att bli allt längre, även om det kanske inte märks till en början. Upplysningens ljus verkar dock vara på väg att falna. Det är mörkt och kallt i världen. Och dyrt. Så låt oss drömma oss bort från allt och fundera över vilka tre saker vi vill ta med oss till en öde ö. Här är mina förslag:
En soluppgång, med löftet om en ny dag. Någon skulle kanske invända att man inte kan ta med sig en soluppgång. Solen går upp oavsett om jag är på en öde ö eller inte. Och oavsett vad vädret är. Men det jag vill ta med mig är känslan av en soluppgång, hoppet om att universum ändå snurrar på, att naturlagarna fortfarande gäller.
Ett frö, med löftet om en ny vår. Fast egentligen, med mina erfarenheter som hobbyodlare, skulle jag nog ta med mig flera fröer, för säkerhets skull. Kanske en hel kotte? Eller ännu hellre flera olika sorters fröer för att maximera chanserna. Hur som helst, det är själva idén jag vill ta med mig. Det ostoppbara och fullständigt värdeneutrala växandet. Inte utveckling, men väl blad som vecklar ut sig.
En berättelse, med löftet om en ny framtid. Vad är det som är genuint mänskligt, som alltid har funnits och som antagligen är det enda värt att bevara inför nästa försök till civilisation? Berättelsen, så klart. Varför inte slå på stort och ta med Odysséen? För längesedan köpte jag en fin gammal utgåva på loppis, men jag har aldrig lyckats komma längre än första sidan. Hexametern står i vägen. Varje gång jag försöker läsa känner jag den kraftiga rytmen pulsera, så där som hjärtat slår efter en rejäl ansträngning, överröstande allt annat. Kanske var det mer lättlyssnat när Homeros en gång deklamerade i ljuset från lägerelden. Men på min öde ö kanske jag äntligen kan tränga igenom formen och nå in till innehållet. Jag kan nästan höra min gamla svensklärare recitera: “Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles. Olycksdiger till tusende kval för Achaiernas söner.”
