En avbön: Någon som skulle publicera det här inlägget kanske glömde att lägga det på timer. Någon får skämmas och publicera det nu.
En kollega har under hösten ägnat sig åt kontorsstädning på en plats hen uppehållit sig under många år. Under denna städning har det uppdagats mången intressant pryttel, men intressantast för mig var en ask kylskåpspoesi. Det är dock inte vilken kylskåpspoesi som helst, utan en Corporate Edition(tm)(c).
Jag känner en djup fascination inför de konstiga ord vi använder i olika kontexter, och kanske allra mest inför just de som känns extra Corporate(tm)(c).Gummiord där betydelsen är upp till var och en. Mitt favorithatord kan vara synergieffekt. Eller är det disruptive? Det kan också vara innovation. Nej, nu ljuger jag, det är förstås kreativitet!
Det är ett ord som förekommer ofta i vår kontext, och det är en riktig vattendelare. Vissa spetsar öronen på direkten och andra vill omedelbart fälla in hovarna och gå hem. Vilken grupp hör du till? Jag står stadigt i gruppen som fäller in hovarna. Kanske även årorna. Min erfarenhet av begreppet kreativitet är nämligen det vita bladets kreativitet. Den tomma ytans kreativitet. Skapandet av Någontinget från Ingentinget. Om någon ger dig ett tomt papper så kanske du känner “YES!” och vill börja skapa någonting från den vita tomheten. Jag viker det omedelbart exakt dubbelt för att jag behöver mindre utrymme, mer ramar och bättre begränsningar.
Trots min aversion mot kreativiteten är jag en av alla dem som spetsar öronen när problemlösning kommer på tal. Lite hycklande kan tyckas, för vad är problemlösning om inte en kreativ process? Den enda egentliga skillnaden är att när den kreativa processen presenteras som ett problem så finns det ramar där. Det finns ett utrymme med begränsningar, en box att existera inom. Tänker jag existera inom boxen? Kanske inte. En del av problemlösningsprocessen handlar om att ta boxen, vända och vrida på den, känna på väggarna, titta utanför den och inuti den och se om den går att bygga om. Överväga om den över huvud taget behövs. Men dess blotta existens gör att en slipper det tomma vita arkets ångest.
Med kylskåpspoesi existerar inte det tomma vita arkets ångest. Det finns en massa begränsningar, och gott om material att bygga vidare på. Det går att börja bygga utan att veta vad en riktigt är ute efter, utan att behöva hitta på från ingenting. Dessutom är formatet kravlöst och mest gjort för att skapa nonsens.
