Author: Linnea Björk Timm

Posted on

AI och examination?

Vi får just nu många frågor till Didacticum som handlar om AI och högre utbildning. Det är ett tydligt tema på frågorna, nämligen textgenererande AI och fusk på oövervakade examinationer. Kort sagt, lärare vill veta hur de ska göra för att studenter inte ska använda ChatGPT som stöd när de ska skriva t ex hemtentamen och arbeten. Det här påminner mig om när jag gick på gymnasiet och det var Wikipedia som var “nytt”, oseriöst och okänt, och som vi absolut inte fick använda som källa. Nu, när Wikipedia funnits i många år, är det tvärtom självklart att de flesta börjar med att söka fram ett nytt ämne där för att få en överblick. Fördelen som Wikipedia har över generativ AI är dock att det finns referenser att följa bakåt för att kontrollera innehållet och ge en mer komplett och ingående bild av ämnet. Från t ex ChatGPT får du svar som låter säkra och korrekta, men det krävs betydligt mer arbete att validera uttalandet och bekräfta att den bild ChatGPT ger är sanningsenligt. Om du har tur kan du kopiera och klistra in det i en hemtenta, men risken är stor att svaret är otillräckligt eller rakt av fel. En vän kallade ChatGPT för “killgissning as a service” och jag är böjd att hålla med. Underhållande, men fullständigt opålitlig, speciellt när du närmar dig mer nischade områden än att ge en svepande bild av ett brett tema.

Men. ChatGPT har en enorm styrka, speciellt för mig som hatar kreativitet. Jag slipper skapa Någontinget från Ingentinget. Jag kan skriva en prompt till ChatGPT och få lite text, som jag kan använda, modifiera, inspireras av eller helt förkasta. Hur som helst så bryts det vita arkets skrivkramp och prestationsångest, och för mig är det som att jag får syn på mina egna tankar genom (de artificiella) ögonen på ChatGPT. Jag bad om ett blogginlägg om AI och examination i högre utbildning:

Och när jag läste det insåg jag det jag skrev i början av inlägget, nämligen att vi inte har lyft blicken från “tänk om studenter använder AI för att fuska på tentan”. Svaret fokuserar istället på hur AI kan användas för att bedöma svar och administrera stora mängder data. Svaret påpekar också att en generativ AI inte är bättre än det material den tränats på, och har samma bias som sagda material. Det är, i ChatGPTs fall, ett material vi inte har full insyn i och därför måste vi ta alla svar vi får från chattbotten med en nypa salt och en stor näve källkritik. Vi behöver också fråga oss om det finns implicita bias i svaren, och vad som inte finns med.

Det är just de sakerna vi behöver ta med oss, och också kommunicera till våra studenter. ChatGPT är inte ett dåligt verktyg, på samma sätt som Wikipedia inte är ett dåligt verktyg, men vi måste alla lära oss hur vi ska hantera de verktyg vi vill använda för att kunna utnyttja deras potential.

Posted on

Lucka #22: Kreativitet och andra fula ord

En avbön: Någon som skulle publicera det här inlägget kanske glömde att lägga det på timer. Någon får skämmas och publicera det nu.

En kollega har under hösten ägnat sig åt kontorsstädning på en plats hen uppehållit sig under många år. Under denna städning har det uppdagats mången intressant pryttel, men intressantast för mig var en ask kylskåpspoesi. Det är dock inte vilken kylskåpspoesi som helst, utan en Corporate Edition(tm)(c).

Jag känner en djup fascination inför de konstiga ord vi använder i olika kontexter, och kanske allra mest inför just de som känns extra Corporate(tm)(c).Gummiord där betydelsen är upp till var och en. Mitt favorithatord kan vara synergieffekt. Eller är det disruptive? Det kan också vara innovation. Nej, nu ljuger jag, det är förstås kreativitet!

Det är ett ord som förekommer ofta i vår kontext, och det är en riktig vattendelare. Vissa spetsar öronen på direkten och andra vill omedelbart fälla in hovarna och gå hem. Vilken grupp hör du till? Jag står stadigt i gruppen som fäller in hovarna. Kanske även årorna. Min erfarenhet av begreppet kreativitet är nämligen det vita bladets kreativitet. Den tomma ytans kreativitet. Skapandet av Någontinget från Ingentinget. Om någon ger dig ett tomt papper så kanske du känner “YES!” och vill börja skapa någonting från den vita tomheten. Jag viker det omedelbart exakt dubbelt för att jag behöver mindre utrymme, mer ramar och bättre begränsningar.

Trots min aversion mot kreativiteten är jag en av alla dem som spetsar öronen när problemlösning kommer på tal. Lite hycklande kan tyckas, för vad är problemlösning om inte en kreativ process? Den enda egentliga skillnaden är att när den kreativa processen presenteras som ett problem så finns det ramar där. Det finns ett utrymme med begränsningar, en box att existera inom. Tänker jag existera inom boxen? Kanske inte. En del av problemlösningsprocessen handlar om att ta boxen, vända och vrida på den, känna på väggarna, titta utanför den och inuti den och se om den går att bygga om. Överväga om den över huvud taget behövs. Men dess blotta existens gör att en slipper det tomma vita arkets ångest.

Med kylskåpspoesi existerar inte det tomma vita arkets ångest. Det finns en massa begränsningar, och gott om material att bygga vidare på. Det går att börja bygga utan att veta vad en riktigt är ute efter, utan att behöva hitta på från ingenting. Dessutom är formatet kravlöst och mest gjort för att skapa nonsens.

Posted on

Lucka #4: Pedagogik enligt Nalle Puh

Photo by Mel Poole on Unsplash

Nalle Puh är på ytan en historia om äventyr i Sjumilaskogen, med talande djur. Men när en skrapar lite på den ytan och tittar på några olika citat så är det lätt att se hur de kan användas som analogier för pedagogik och lärande.

Den bästa platsen att gräva en mycket djup grop i vilken man vill fånga en Heffaklump, vore någonstans där en Heffaklump redan befinner sig, bara någon meter längre fram ungefär.

Vår kära Puh talar ju här om zone of proximal development. Uppenbarligen har han lånat en bok av Uggla med Vygotskys teorier. Den här zonen befinner sig just utanför det som studenten redan kan – precis som att gropen att fånga en Heffaklump i bäst placeras just någon meter framför den. Om du möter studenten i den proximala zonen så har du störst chans att fånga en Heffaklump.

Ibland är en båt en båt och ibland är den närmast en olyckshändelse. Det beror alldeles på om du är över eller under den.

I det här citatet gör vi en liten resa och ser hur Puh kan se samma objekt ur olika synvinklar och de olika händelser som stammar därur. Det här sättet att få ett objekt, eller case, eller problem, och att arbeta med det från olika synvinklar får mig att tro att Puh nog har lite PBL i sin ryggsäck.

För den outbildade är ett A bara tre pinnar.

Låt mig citera J Meyer och R Land: A threshold concept can be considered as akin to a portal, opening up a new and previously inaccessible way of thinking about something. It represents a transformed way of understanding, or interpreting, or viewing something without which the learner cannot progress.

Om du inte kan läsa så är de tre pinnarna just bara pinnar. Men när du passerat tröskeln, skridit igenom den bildliga portalen, kan du se att de tre pinnarna bildar en bokstav. Du har nu tillgång till ett sätt att se på världen som tidigare var oåtkomligt för dig. Välkommen över tröskeln, säger Puh.

Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Puh har också förstått det här med att arbeta med universell design för lärande, och att ha en vänlig och varm syn på andra personer och deras drivkrafter. Det kan ju vara så att det är vi som har skapat luddet i örat, genom att undervisa på ett sätt som inte är anpassat för olika typer av svårigheter som studenter kan ha. Kanske kan vi ändra typen av uppgifter, eller undervisningsformen, eller så behöver vi göra kursinstruktionerna läsbara med skärmläsare. Röj bort luddet i kursen så att studenterna kan delta.

Posted on

Welcome to the safe side – we have lösenordshanterare

Jag gissar att ni alla har hört en massa olika uppmaningar kring era lösenord och hur ni bäst ska skydda era konton. I takt med det ökade säkerhetshotet seglar det runt lite blandad information och jag tänkte att jag skulle bringa lite klarhet i några påståenden som ni kan ha stött på i etern, och tipsa er om hur ni på enklast möjliga sätt kan göra er lite säkrare, lite tryggare och framför allt, minska belastningen på ert eget minne så att ni slipper post-itlappar, anteckningar i mobilen och andra osäkra sätt att komma ihåg lösenord på.

Ditt lösenord ska vara minst X tecken långt!
Det här är vanliga krav från olika webbsidor och det handlar om att långa lösenord tar längre tid att knäcka. Ju längre ett lösenord är, desto svårare är det att gissa det genom att slumpmässigt mata fram alla alternativ som finns. Om du jämför alla alternativ som finns på ett lösenord som innehåller tre tecken och ett lösenord som innehåller trettio tecken så förstår du skillnaden. Därför rekommenderas generellt långa lösenord. En bra sak, alltså!

Ditt lösenord behöver innehålla minst en siffra, två specialtecken och referenser till tre latinska filosofer!
Specialtecken som siffror och symboler (%^&?) lägger till ytterligare mer saker att gissa på, men det är faktiskt ännu mer effektivt att bara lägga på fler tecken istället för att lägga in specialtecken. Specialtecken kan du alltså skippa om du lägger till fler tecken istället. Dessa kan nämligen göra det svårare att memorera lösenordet, om du behöver göra det.

Du ska inte återanvända lösenord på olika sidor!
Nej, det ska du icke. Om du använder samma lösenord på flera sidor, och speciellt samma lösenord/e-postadress-kombination, och en av sidorna läcker ut användaruppgifter, så kan någon komma över dina uppgifter på flera sidor. Det kanske inte är exakt och precis hela världen om det är dina uppgifter på tre små fristående internetforum, men det blir väldigt mycket allvarligare om det är din e-post, ditt coop-konto och ditt facebookkonto.

Du ska byta dina lösenord minst Y gånger om året!
Nej, det är faktiskt onödigt! Lösenord ska bytas när lösenord har komprometterats, det vill säga när du misstänker att någon kan ha kommit över det. Du bör också byta lösenord om sidan du använder har haft en dokumenterad läcka, även om du inte förefaller vara drabbad. Om du är tvungen att byta lösenord med en viss periodicitet ökar risken för att du kommer att välja lösenord enligt någon algoritm som “januarilösenord”, “februarilösenord” och så vidare.

Sammanfattning
Det du behöver är alltså separata, starka, långa lösenord, som kan bestå av vanliga bokstäver. Dessa byts om någon har kommit över dem. Men hur i all världen ska du kunna komma ihåg alla separata lösenord för alla de olika tjänster vi använder idag? Svaret är: Det behöver du inte. Det finns hjälp.

Jag har cirka 250 lösenord till cirka 250 tjänster online och jag kan två av dem utantill. Det ena är lösenordet till mitt LiU-ID för att jag skriver in det i min dator fyra gånger om dagen, och det andra är lösenordet till min lösenordshanterare. Båda är långa fraser, som tar en liten stund att skriva in, men som därmed är svåra att knäcka men lätta att komma ihåg. Resten av lösenorden är framslumpade av min lösenordshanterare och lagrade i densamma, och kan tas fram därifrån när jag behöver dem. Det är exakt så smidigt som det låter, faktiskt, och jag kan inte rekommendera det tillräckligt! Skaffa en lösenordshanterare, tacka mig senare.

IT-avdelningen har en artikel om lösenordshanterare på Intranätet för den som vill läsa mer och se vad som rekommenderas.

Posted on

Akademins presentationsteknik

Jag tycker att det är lite spännande att fundera över vad det innebär att “göra akademi”. Vilka beteenden är det vi har lärt oss att upprepa för att passa in? Vilka ord är det vi ska säga för att få godkänt i vilka sammanhang? Vilka studier är viktiga att referera till just nu och vad är passé? En hel del av det här innebär förstås att vi fostras in i och lär oss en massa bra saker, som forskningsetik, kritiskt tänkande och referenshantering. Men det innebär också, i just akademins fall, att vi blir väldigt dåliga på att hantera PowerPoint. Eller Keynote. Eller Google Slides.

Lecture hall at Aalto university
Photo by Dom Fou on Unsplash
Slut dina ögon och tänk på nästan alla presentationer du någonsin har varit på inom högre utbildning. Det kan vara en föreläsning som student. Det kan vara en students exjobbspresentation. Det kan vara ett konferensbidrag. Det kan vara en presentation av en verksamhet på ett möte. Det kan vara i princip vad som helst som försiggår inom universitetens digitala eller fysiska väggar, för oavsett nivå så har de en slående likhet:

Presentationsmaterial är framför allt ett textuellt medium på universitetet. Större delen av presentationsmaterialet består av rubriker och punktlistor, eller möjligen text som inte är strukturerad i en lista utan i kortare stycken. Den som skapade presentationen skrev förmodligen först rubrikerna och beslutade därmed att allt om den rubriken ska rymmas där, så det är ofta mycket text som samsas om utrymmet på en begränsad yta.

Vi är vana vid att producera text inom akademin. Vi skriver PM. Papers. Reflektionsuppgifter. Uppgifter. Uppsatser. Arbeten. Avhandlingar. Artiklar. Det textuella mediet känns tryggt och välbekant och om vi då möts av en PowerPointmall som uppmuntrar till rubriker och punktlistor så är det lätt att fortsätta på den inslagna vägen.

2011 började jag föreläsa för studenter om presentationsteknik, som ett inslag på retorikkurser. Det var ett enkelt föredrag som gav några schyssta hållpunkter för att inte orsaka det vi kallar för Death by Powerpoint: väggen av text i en punktlista som lika gärna kunde vara presentatörens manus. Eller för den delen lika gärna kunde ersätta presentatören. Det här har sedemera i 11 år varit min käpphäst: Vad tillför du till situationen om du bara läser vad som står på väggen bakom dig?

Vi kan diskutera huruvida det hjälper studenterna att få två modaliteter serverade samtidigt, både text och ljud. Min ståndpunkt är dock att om du presenterar både text och ljud samtidigt för personer som har synskärpa nog att kunna läsa på skärmen, så kommer de att läsa på skärmen, och medan de läser på skärmen så kommer de inte att ta in vad du säger. I valet mellan två sinnesintryck vinner synen för personer som kan se och kan läsa. Det här gäller dock bara för text! Om ditt presentationsmaterial har en representation av det du säger, men med bilder eller illustrationer, så kommer det tvärtom stötta studentens lärande eftersom modaliteterna är så olika att de inte strider om samma processningsutrymme.

Vi kan också diskutera huruvida det är studenterna till gagn att de har ett skrivet material att skriva av under föreläsningen. Där kan jag rösta för att du istället skapar en övning där studenterna ska läsa och sammanfatta information du ger dem. Det är nämligen ett utmärkt sätt att lära sig, att få en stor mängd information och sammanfatta den till hanterbar storlek. Det är dock inte vad som numera sker i klassrum i och med det digitala intåget. Nu kan studenterna skriva fort nog på tangentbord för att kunna skriva av precis vad som står, och då uteblir bearbetningen som blev vid handskrivning som gick långsammare och därför krävde att studenten anpassade vad hen valde att skriva ner.

Vad menar jag att ett presentationsmaterial ska bestå av, då? Jo, jag vill att det ska bestå av följande:

  • Namn och begrepp som är svåra att stava, samt årtal
  • Relevant grafiskt material som knyter an till det du pratar om (bilder, illustrationer, foton, grafer…)

Ett presentationsmaterial ska inte klara sig utan dig. Om ditt material berättar allt så kan du skicka det direkt till studenterna, skippa presentationen och lägga in en frågestund, en övning, ett seminarium eller något annat praktiskt moment där studenterna kan bearbeta informationen. Om du vill hålla en presentation, så se till att ditt material är en bakgrundskör. Den förstärker dig, lyfter fram viktiga toner, men tar inte över.