Vi har ibland ett ganska knepigt förhållande till närvaro inom högre utbildning. I ungdomsskolan är det superviktigt och följs upp noga, men när studenterna kommer till oss blir många av dem förvånade över att ingen bryr sig om de dyker upp eller inte. Det kan förstås se lite olika ut, men generellt har vi ju ingen närvarokontroll.
Så, vad ser vi för olika sätt att förhålla sig till närvaro? Att rätt upp och ner kräva obligatorisk närvaro är ju lite av en pedagogisk abdikering. Det går inte rimligen att koppla den blotta fysiska närvaron av studentens kropp till några vettiga lärandemål. Och det följer inte upp vad studenten faktiskt gör. Hen kan ju mycket väl sova sig igenom hela föreläsningen. Det är hur som helst inte svårt att argumentera för att obligatorisk närvaro utan andra tilläggskrav uttrycker en gammaldags och ganska improduktiv syn på lärande.
Å andra sidan, att helt ignorera närvarofrågan är också att ge upp. Om vi inte bryr oss om studenterna är med eller inte så underkänner vi implicit värdet av våra mödosamt planerade läraktiviteter. Och flera lärare har observerat att studenter som väljer att inte delta i större utsträckning tenderar att inte klara slutexaminationen. Närvaron kan faktiskt fungera som indikation på viss aktivitet, så vi bör uppmuntra till den och explicit förvänta oss den.
Den gyllene medelvägen är förstås “aktiv närvaro”, vad nu det är. Låt oss fundera en stund över vilken roll studentens närvaro kan spela vid en läraktivitet.
Den enklaste formen av kurs är antagligen en kurs helt utan läraktiviteter. Studenterna förses med en kursplan med lärandemål och lite tips kring litteratur, men lämnas därefter åt sitt öde. I slutet av kursen kommer studenterna tillbaka för att genomgå examination, skriftlig eller muntlig. Det här är förstås ett hypotetiskt scenario. Få, om ens några, kurser genomförs på det här sättet idag, men modellen funkar som en tankemässig utgångspunkt. Om vi bygger ut vår hypotetiska kurs med läraktiviteter av olika slag, vilken roll spelar de? Ett sätt att tänka är baserat på graden av interaktion:
- Statiska läraktiviteter utgörs framför allt av katederföreläsningar där studenterna har små eller inga medel att medverka. Egentligen är det tveksamt om detta ska ses som en läraktivitet. Snarare är det en typ av synkront kursmaterial som kanske lika gärna kunde erbjudits som en förinspelad film.
- Studentaktiva läraktiviteter (interaktiva föreläsnignar, lektioner, m.m.) innebär att den enskilde studenten uppmuntras att vara aktiv, framför allt genom att ställa och besvara frågor. Interaktionen mellan studenter är dock begränsad, eller åtminstone inte en bärande del.
- Kollaborativa läraktiviteter (seminarier, laborationer, projekt, m.m.) innebär att studenterna förväntas samarbeta, att de ska lära av och med varandra.
I de två första fallen spelar en enskild students närvaro eller frånvaro ingen större roll. Det kan förstås vara tråkigt för läraren att vara ensam, om inga studenter dyker upp överhuvudtaget, men läraktiviteten är ett erbjudanden som studenten kan välja eller inte välja att delta i.
I det senare fallet spelar studentens närvaro en mycket stor roll, inte bara för studenten själv utan också för gruppen. Studenten missar möjligheten att samverka och gruppen saknar den frånvarande studentens unika bidrag. Här är det verkligen läge att följa upp, ja, vadå? Det är inte närvaron i sig som ska kontrolleras. Det är studentens prestationer i förhållande till lärandemålen. Bidrog studenten till diskussionen eller projektarbetet? Kan vi från studentens bidrag se att hen har uppnått lärandemålen som är knutna till denna läraktivitet?
Som lärare behöver vi i förväg tänka igenom vilka krav och förväntningar vi har på studenterna, och vi behöver upplysa dem om detta tidigt i kursen, kanske redan i kursplanen. Och vi behöver designa kursen så att läraktiviteterna stödjer studenternas lärande och gör det lättare för dem att uppnå lärandemålen.