Under min egen grundutbildning (teknisk fakultet, andra halvan av 90-talet) hade i princip alla kurser samma struktur. Första dagen köpte man en tjock bok och ett kompendium som läraren själv författat. Schemat innehöll sedan föreläsningar, lektioner och laborationer. Visst fanns det några undantag, och jag vet att inte ens för 30 år sedan såg alla utbildningsprogram likadana ut. Men i stora drag hade alla kurser samma upplägg. Det var tryggt och förutsägbart.
När jag själv började undervisa gick jag till en början i mina föregångares fotspår, men så småningom blev allt mer digitalt. Kompendiet ersattes av en PDF-fil som fanns tillgänglig via en hemsida. Boken dök i bästa fall upp som e-bok som man kunde låna på biblioteket. Även schemat blev digitalt. Föreläsningarna använde inte längre OH-bilder. Istället installerades projektorer i varje sal.
När läromedlen digitaliserats började även läraktiviteterna förändras. Den som ville vara kreativ kunde testa “flipped classroom”, alltså att man vände på steken så att den tid som läraren och studenterna har tillsammans ägnas åt interaktion snarare än envägskommunikation. För att detta ska bli givande krävs att studenterna är förberedda, att de har läst på eller kanske tittat på någon förinspelad föreläsningsfilm. Och det var hit jag ville komma med det här resonemanget, till en fråga som jag funderat över en del.
Är en inspelad föreläsning en läraktivitet eller ett läromedel? Jag skulle vilja hävda att den suddar ut gränserna mellan dessa två begrepp. Enligt ett traditionellt sätt att se på det, så är en föreläsning en läraktivitet. Och även om den är inspelad borde den väl fortfarande vara en läraktivitet? Nja, ett annat sätt att se på den är att det är något som studenterna ska studera själva, på sin kammare, innan de kommer till campus – alltså ungefär enligt samma modell som att läsa en bok eller ett antal artiklar.
Det var tydligare förr. Läromedel var något som var statiskt, som producerades långt i förväg och som studenterna bearbetade på egen hand, medan läraktiviteterna var något dynamiskt som skedde här och nu, oftast tillsammans. Men nuförtiden kan läromedel produceras och distribueras kontinuerligt, och läraktiviteterna kan mycket väl förskjutas i både rum och tid. Gränserna mellan läromedel och läraktiviteter har alltså luckrats upp. Detta får konsekvenser för hur vi designar kurser, men också för hur vi planerar lärares tid. För längesedan var den arbetstid som läraren fick tilldelad baserad på antalet föreläsningar gånger en viss faktor. Men det sättet att tänka funkar inte längre. Föreläsningarna är inte längre ryggraden i varje kurs. De är en resurs bland många andra. Och förresten, varför skulle studenterna titta på mina inspelade filmer när de lika gärna kan hitta stjärnprofessorer från prestigeuniversitet på YouTube?