Det utmärkta nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning tipsade om artikeln It’s a Bit Inappropriate: UK Students’ Negative Perception of Using Humor in Teaching Politics. Eftersom jag alltid ansett att humor är en vital del av inte bara mitt läraruppdrag, utan alla delar av livet, blev jag lite irriterad och misstänksam när jag såg rubriken. En första tanke var att säga något bitskt baserat på att artikeln var publicerad i Journal of Political Science Education, men det kändes allt för billigt att göra poänger av det.
Den inledande delen av artikeln tar upp fem risker med att försöka inkorporera humor i undervisningen. Jag ska diskutera dem en i taget, och visa att de inte egentligen handlar om humor utan om undervisning i allmänhet.
- För det första finns det sociala konventioner kopplade till platser, vilket innebär att studenter kanske inte förväntar sig att skratta i en föreläsningssal. Den som går till en stand up-föreställning gör det frivilligt och förväntar sig utmanande humor, men förväntningarna på en föreläsning är antagligen annorlunda. Det finns en bra grundtanke här som går ut på att lärare måste förhålla sig till studenternas förväntningar, men är inte vårt uppdrag att utmana våra studenter och försöka vidga deras vyer? Jag hoppas att mina studenter ganska snart efter vårt första möte inser att det nästan alltid är okej att skratta. Att lyssna in, förhålla sig till och i viss mån även anpassa sig efter studenternas förväntningar är en viktig fråga för lärare som inte är kopplad enbart till humoristiska inslag.
- För det andra finns det en stor risk för att skämt missförstås, eftersom det inte går att fullt ut kontrollera hur mottagaren tolkar budskapet. Detta är inte på något sätt enbart kopplat till humor, utan rör all kommunikation. Som lärare har vi detta som en ständigt pågående fundering. Hur ska jag få mina studenter att förstå? En bra lärare säkerställer att budskapet landar rätt genom att lyssna på studenterna, genom att iaktta och återkoppla – på samma sätt som en bra komiker.
- För det tredje finns det en risk att alienera studenter genom att dra icke-inkluderande skämt. Inte heller detta problem är enbart kopplat till humor. Val av exempel är, eller borde i alla fall vara, något som alla lärare tar på stort allvar. Exempel ska illustrera principer på ett sätt som leder studenterna rätt, som inte favoriserar eller utesluter någon.
- Den fjärde punkten tar upp att skämt kan landa fel om mottagaren inte har tillräcklig kunskap för att förstå det. Hallå? Är inte detta själva kärnan i undervisningen?! En bra lärare försöker kontinuerligt skaffa sig en uppfattning om vad studenterna kan, vad de förstår, vad de vill, för att på så sätt anpassa undervisningen. Vi ska alltid möta studenterna där det är. Det här är inte på något sätt unikt för humor, utan berör hela lärargärningen.
- Till sist påpekas att det finns ett maktförhållande mellan lärare och studenter som kan göra att skämt kan användas för att förminska studenter. Detta maktförhållande bör alla lärare vara medvetna om, inte bara kopplat till eventuella försök att vara rolig, utan hela tiden. Allt som vi gör får konsekvenser och tolkas av studenterna.
Det kanske låter som att jag raljerar lite över de här punkterna, men i själva verket är de kopplade till grunden för att vara en bra lärare. Min poäng är att det inte på något sätt är kopplat till humor. Författarna menar med den här argumentationen (som jag ser det) att dåliga skämt skapar dålig stämning, så därför ska ingen någonsin försöka vara rolig. De kastar ut barnet med badvattnet. De skulle lika gärna kunna ha sagt “dåliga lärare ger dålig undervisning”. Jag kan inte påstå att jag går in för att vara rolig i min undervisning. Däremot har jag en inställning till mitt ämne, och till livet i allmänhet, att man inte ska ta saker på för stort allvar. Av detta följer en avslappnad, inkluderande och – ja, faktiskt – lite humoristisk attityd. Och det kommer jag inte ändra.