Vägen till det samlade mänskliga vetande som vi besitter idag har inte alltid varit rak. En del ämnen har hamnat i återvändsgränder och varit tvungna att backa. Andra ämnen har behövt gå långa omvägar. Att studera vetenskapshistoria kan vara fascinerande, men måste våra studenter följa exakt samma krokiga väg som våra företrädare? Efter att mödosamt ha erövrat den förståelse vi har idag, borde vi inte erbjuda våra studenter en genväg? Det går att svara på den frågan på många olika sätt. Så där spontant och känslomässigt kanske några tycker att det finns vissa grundkunskaper som alla måste kämpa med, som en slags initieringsrit. Jag hade det inte så lätt och mina studenter ska få känna på samma sak. I den inställningen ligger ett legitimt värnande om ämnet, men också en missriktad konservativ syn på lärande som en prestation, något som endast utvalda är värdiga att komma åt.
En annan infallsvinkel på den här frågan hittade jag häromveckan när jag snubblade över det intressanta ordet “tankeekonomi”. En snabb googling skapade mest bara förvirring, för numera verkar ordet användas som en beteckning på dagens kunskapssamhälle. Men i en tidigare betydelse handlar det om att vara ekonomisk med tankearbete. Den österrikiske fysikern Ernst Mach (1838-1916) skrev om detta i Die Mechanik in ihrer Entwickelung som kom ut första gången 1883. Om detta kan man läsa, översatt till svenska, i band 5 av praktverket Sigma: En matematikens kulturhistoria på sidan 1883 (sammanträffande?) och framåt. Mach var positivist (men säkert trevlig ändå) och ansåg enligt den korta biografin i nyss nämnda verk “att vetenskapens främsta uppgift var att förhindra slöseri med mänskligt tänkande”. Avsnittets titel heter också “Vetenskapens ekonomi”. (Och för oss frågesportnördar är det alltså samma Mach som används för att ange flygplans hastighet.)
Vi kan förstås, om vi arbetar metodiskt, göra alla erfarenheter själva. Vi behöver egentligen inte läsa böcker eller gå utbildningar. Men eftersom vi inte har oändligt med tid menar Mach att vi bör dra nytta av andra individers erfarenhet. Andra har redan tagit reda på hur det förhåller sig och vi kan bygga vidare på dessa erfarenheter. Vetenskapens främsta uppgift är att skapa abstraktioner, begrepp som sammanfattar och filtrerar bort vissa detaljer, så att vi kan tala om fenomen på en högre nivå. Språket och de eventuella specialsymboler som varje ämne själv definierar är det verktyg som vi använder för att koda och kommunicera dessa slutsatser.
Om jag, kanske lite slarvigt, försöker tillämpa Machs idéer på undervisning tänker jag att vår uppgift som lärare är att hjälpa studenterna, på alla sätt vi kan, att vara ekonomiska med sina tankar. De ska inte behöva upprepa klassiska misstag eller gå genom akademiska hinderbanor bara för att jag själv kanske gjort det. Vi borde, som lärare, sträva efter att vara de giganter på vilkas axlar studenterna kan stå för att se ännu längre än vi själva.