Jag tycker att det är dags att sluta med text. Det är ju uppenbarligen ingen som läser ordentligt.
Den senaste tiden har vi sett många exempel på hur folk oreflekterat klistrat in svar från ChatGPT och ibland glömt att plocka bort inramningen. En tidning publicerade en lista med lästips inför sommaren där en del böcker var påhittade. Alltså, alla böcker är ju påhittade, men de här böckerna existerade inte överhuvudtaget. Ett stort antal vetenskapliga artiklar, som påstås ha genomgått noggrann peer review, innehåller fraser som antyder att delar av innehållet genererats av ChatGPT, och att “författarna” varit slarviga nog att inte redigera bort dessa. Tidskrifter tvingas nu leta efter “tortured phrases”, alltså formuleringar som skaver i öronen på riktiga mänskliga läsare.
Nu kan du förstås hävda att folk visst läser. Någon har ju uppenbarligen identifierat dessa tillkortakommanden och bedömt dem vara nyhetsvärdiga. Och där har du onekligen en poäng.
Det är fascinerande att se hur krampaktigt många yrkeskategorier, inte minst akademiker, håller fast vid textens helighet, vid den performativa ritualiserade textproduktionen. En gång i tiden, för en evighet sedan, var det bara människor som kunde producera text. På den tiden var en bra text ett tydligt tecken på att författaren också var bra, så bra att hon kunde få ett intyg, ett förlagskontrakt, en examen. Idag kan vi aldrig vara säkra på varifrån texten kommer. Den kan låta fantastisk, logisk, rolig, skarp, men den är antagligen delvis genererad av en språkmodell.
Alla äkta texter är redan skrivna. Och de drunknar i de mängder av oäkta texter som sköljer över oss. Inte ens den här texten är helt genuin. Den här Markov-kedjan av ord är visserligen helt och hållet en produkt av min hjärna. Inte ens stavingskontroll har fått komma i närheten. Men jag har bett en AI-tjänst att hjälpa mig hitta exemplen ovan. Och hos dig gnager förstås tvivlet. Visst måste en AI ha författat dessa snärtiga formuleringar?
Det pågår ett låggradigt krig mellan författare och publicister, mellan arbetssökande och rekryterare, mellan studenter och lärare. I nån slags naiv förhoppning efterfrågas från båda håll regler och gränsdragningar. Vi är just nu i en övergångsfas där vi försöker blunda och titta samtidigt. Vi vill så gärna tro att en bra text fortfarande är ett tecken på en bra människa, men Pandoras ask är öppnad och går inte att stänga. Så länge det finns beräkningskraft kommer vi aldrig någonsin att kunna lita på texten igen.
Vi måste hitta något annat som är unikt mänskligt. Vi kan väl ses och prata lite i stället?
