Jag är tillräckligt gammal för att minnas när webben växte fram i mitten av 90-talet. Till en början drevs utvecklingen främst av idealister som ville erbjuda fritt tillgänglig information för alla. Utbudet var därför rätt magert och selektivt, men så småningom blev både användarskaran och innehållet större och därmed också användbarheten.
Många stora organisationers webbar växte organiskt, så även de svenska lärosätenas. Olika avdelningar och enheter kom in i matchen vid olika tidpunkter och med olika ambitionsnivåer. Att surfa runt på ett svenskt lärosäte runt millennieskiftet kunde därför vara en rätt splittrad upplevelse. Både utseende och struktur kunde skilja sig åt väsentligt mellan olika enheters webbplatser. Inte sällan hamnade uppdraget att ta hand om webben hos någon lokal entusiast som med liv och lust experimenterade med färger, bakgrunder, insticksmoduler och annat smått och gott. Att gå från en webbplats till en annan var som att förflytta sig mellan natt och dag. På ena sidan flashigt och plojigt, på andra sidan byråkratgrått och tråkigt.
Innehållet var mycket sällan anpassat efter målgruppen. Man slängde helt enkelt upp den information som råkade finnas digitalt, oavsett om den var intressant för någon eller inte. Detta ledde till att webbplatserna blev röriga och svåröverskådliga. Webben var helt enkelt inte en naturlig del av arbetsvardagen ännu, utan mest något som alla enheter upplevde att de borde ha, bara för att. Informationen var sällan datummärkt och ofta utdaterad. Det var svårt att veta om det som stod på sidan fortfarande gällde. Och den stackare som var ansvarig för webben kunde plötsligt tappa sugen och sluta underhålla strukturen. Dessutom läckte intern information ut. Ingen hade riktigt koll på hur personuppgifter skulle hanteras. Det var inte ovanligt att personnummerförsedda listor med studentresultat låg ute till beskådan för hela världen. Och vi ska bara inte tala om hur det slarvades med upphovsrättsskyddat material.
Många av dessa problem är nu tack och lov lösta. Arbetet med webben är idag professionaliserat och har blivit en naturlig del av vårt arbetsliv. Även om det kan vara svårt att hitta information ibland, så har vi betydligt mer ordning och reda idag. Många lärosäten har, efter noggranna målgruppsanalyser, dessutom valt att flytta in mycket av den information som tidigare låg öppen in i intranät, medarbetarportaler och andra tjänster bakom inloggning.
Och på det sättet har en bit av universitetets själ gått förlorad.
Som lärare har jag många gånger surfat runt och kikat in i kurser som liknar mina vid andra lärosäten, över hela världen. Jag har fått se inte bara officiella kursplaner och glassiga ansökningsbroschyrer, utan även den osminkade bilden av kursen i form av instruktioner till studenterna, lektionsplaneringar och gamla tentafrågor. Inspirationen från andra lärare har väsentligt ökat kvaliteten på min undervisning. Och jag skulle gärna dela med mig av mitt eget material, om vi bara hade en mer öppen miljö.
Både som lärare och som pedagogisk utvecklare har jag många gånger samarbetat med och sökt information hos andra lärosäten i olika frågor. Under pandemin försökte vi alla hitta former för undervisning och examination som fungerade i ett distansläge. Några lärosäten låg lite före och lade ut guider som vi andra kunde hänvisa till eller anpassa efter lokala förutsättningar. Samma sak händer igen idag, när generativ AI är på agendan för nästan varje möte. Vi får enormt mycket hjälp av att läsa de tips som olika lärosäten tar fram, som egentligen är intern information, men som ändå generöst ligger öppet för hela världen att läsa. Men vi kan inte bidra själva till den här nationella dialogen, för vi har ingen öppen miljö.
Runt oss reser sig Jerikos murar höga.
Vår affärsidé är tydligen att ingen information slipper ut som inte är noggrant kontrollerad och stöpt i samma himmelsblå form. Gud nåde den som vågar tänka utanför boxen. Den här tendensen att försöka tygla den digitala akademiska diskussionen syns på allt fler lärosäten. Men det är förstås mer komplicerat än så. Kanske är det i dagsläget inte möjligt med totalt frihet.
Vi har ett snyggt och välordnat intranät med en genomtänkt strategi för hur information ska spridas, uppifrån och ner. Det är bra. Om folk bara gav det en chans och faktiskt tog del av allt som fanns där skulle de antagligen känna sig mer delaktiga. Men samtidigt känner jag mig lite lurad. Jag kom till universitetet med en naiv förhoppning om att delta i ett mer öppet globalt samtal. I stället står jag på toppen av muren och försöker skrika till mina vänner utanför. Och knyter näven i fickan i väntan på att basunerna ska ljuda.
