Det är för tidigt att säga om Covid19 kan kopplas till klimatförändringar eller inte men diskussionen pågår. Inte minst för att klimatforskare under en längre tid har varnat för att pandemier kommer bli vanligare i takt med att den globala medeltemperaturen blir allt högre. Och oavsett hur det råkar vara med kopplingen mellan Covid19 och klimatförändringarna så vet vi att klimatförändringarna utgör ett hot och att vi behöver agera kraftfullt för att begränsa deras skadeverkningar. Här skulle universitet och högskolor kunna spela en positiv roll genom att ta sin egen forskning om klimatet på allvar och agera i enlighet med vad den visar är nödvändigt för att undvika att våra samhällen kollapsar. De skulle kunna agera i enlighet med Parisavtalet för ”rapid reductions in accordance with best science […] on the basis of equity, and in the context of sustainable development and efforts to eradicate poverty”. Och en del tyder på att de vill det, inte minst det faktum att 37 svenska universitet och högskolor har skrivit under Klimatramverket, där de lovar att genomföra åtgärder i sin egen verksamhet som ligger i linje med 1,5-gradersmålet. Men vad krävs för att genomföra sådana åtgärder och att göra det ”in the context of sustainable development”?
Keri
Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, fokuserar i sin forskning på relationen mellan universitetens formella och vetenskapligt grundade utbildning och det omgivandet samhället där andra bildningstraditioner och rörelser som undersöker klimathotet utifrån andra perspektiv än det vetenskapliga, växer fram. Facers slutsats är att universiteten måste förändras för att bidra till en mer hållbar värld och tar utgångspunkt i idéer om universiteten som materiella och publika institutioner för att ställa frågor om hur de kan bidra till att återställa klimatet (det materiella), återuppliva demokratin och formulera om förutsättningarna för vårt ekonomiska system (det publika). Om man ser universitet som materiella institutioner väcker det bl.a. frågor om hur vi transporterar oss i vår verksamhet och hur vi bedriver vår undervisning och forskning. Och om man ser universitet som publika institutioner väcker det bl.a. frågor om transparens i hur vi kommunicerar de åtgärder som vi vidtar för mindre klimatpåverkan liksom hur vi investerar våra pengar eller finansierar vår forskning.
Sammantaget kan man säga att vi har stora möjligheter att göra något positivt om vi väljer att tänka om och agera i en ny riktning. Och där kan de erfarenheter som vi har fått genom förflyttningen till distansläge vara till stor nytta. Kanske ska vi välja att fortsätta genomföra möten och konferenser på distans istället för att flyga till fysiska dito även när Covid19-pandemin är över? Kanske går det att internationalisera utbildningar genom att designa pedagogiskt genomtänkta distansutbildningar som kan involvera även de studenter som inte har råd att betala för resa, uppehälle och utbildning i Sverige? Skulle det rent av innebära ökad internationalisering? Kanske ska vi nu när vi vet hur kostsamt det kan vara att behöva agera reaktivt istället för proaktivt diskutera kostnaden för en ordnad samhällsomställning för att möta klimathotet?
Facer diskuterar också den kunskap som lärs ut (in?) vid högre lärosäten idag och vilka antaganden den bygger på. Varken Facer eller jag vill argumentera för att vi ska överge vetenskapligt grundad kunskap. Däremot behöver vi lära både studenterna och oss själva vad det innebär att leva med omfattande grader av osäkerhet, komplexitet och en ’tillblivelse’ (emergence) som vi inte kan förstå i stunden. För detta behöver vi reflektera över vad Facer kallar för den temporala kunskapen, vår syn på tiden och på relationen mellan tid och förändringsprocesser. Slutligen lyfter Facer synen på individen som en rationell och autonom varelse med full kontroll över sitt eget öde, individen med ’antropocentrisk narcissism’, och vad den har gjort för vårt sätt att hantera världen. Alternativet är en insikt om att individen endast är “a process in a world of processes, a person that matters even if mastery is no longer possible”. Ett bra ställe att börja på om man vill reflektera över de här och liknande frågor är Sverker Sörlins bok ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”. Där kommer jag och mina studenter att börja.
Cecilia Enberg, universitetslektor IBL & Didacticum