Låt mig berätta två historier.
Pelle läser på ett kandidatprogram och ska för första gången skriva en längre akademisk text på egen hand. Han tycker att det är svårt att få en känsla för vilken nivå texten ska ligga på. Särskilt svårt är det att greppa det här med metod, så Pelle slänger iväg en prompt till ChatGPT med lite frågor. Direkt får han ett ganska långt svar med tips på hur han kan tänka för att komma vidare med arbetet. Pelle tycker också att det är svårt att hitta relevanta källor, så han ställer ytterligare en fråga till ChatGPT. De har en kort diskussion där Pelle får många bra tips på sätt att söka och värdera litteratur. När Pelle lite senare på terminen kommit en bra bit med texten känner han ett behov av att få återkoppling. Han skickar in texten till en gratis onlinetjänst som med hjälp av AI kan kommentera språk. Från den här tjänsten får Pelle ganska många småkommentarer om språk och struktur. Pelle tar till sig av kommentarerna, men väljer att inte göra alla de föreslagna ändringarna i texten.
Hur känns det i magen? Vi vet ju inte riktigt vilka regler som kursledningen formulerat för användningen av generativ AI i uppsatsarbetet, men om vi utgår från hur det ser ut i din miljö: Skulle det här räknas som fusk? Och även om det inte skulle räknas som fusk, tycker du att det är en dålig användning av generativ AI som motverkar lärande? Är det kanske helt enkelt omoraliskt? Medan du funderar på det, låt mig fortsätta med nästa historia.
Kalle läser på ett kandidatprogram och ska för första gången skriva en längre akademisk text på egen hand. Han tycker att det är svårt att få en känsla för vilken nivå texten ska ligga på. Särskilt svårt är det att greppa det här med metod, så Kalle slänger iväg ett mejl till sin handledare med lite frågor. Inom ett par dagar får han ett ganska långt svar med tips på hur han kan tänka för att komma vidare med arbetet. Kalle tycker också att det är svårt att hitta relevanta källor, så han bokar ett möte med en bibliotekarie. De har en kort diskussion där Kalle får många bra tips på sätt att söka och värdera litteratur. När Kalle lite senare på terminen kommit en bra bit med texten känner han ett behov av att få återkoppling. Han kontaktar sin kompis som visserligen inte är insatt i ämnet, men som själv skrev uppsats för några år sedan och är rätt språkintresserad. Från kompisen får Kalle ganska många småkommentarer om språk och struktur. Kalle tar till sig av kommentarerna, men väljer att inte göra alla de föreslagna ändringarna i texten.
Det som Kalle gör är naturligtvis helt okej. Kalle gör precis det som vi förväntar oss av studenter, att de ställer frågor när de inte förstår och inom rimliga gränser tar hjälp av andra för sitt lärande. Och det är förstås finare att ta hjälp av riktiga människor. Kalle har lite större anledning att lita på dem han tar hjälp av, medan Pelle – förhoppningsvis – läser svaren från de AI-tjänster han använder med mer kritiska ögon. Men i grund och botten är det ingen större skillnad på Pelles och Kalles beteenden. Ändå är det många lärare som får en klump i magen av Pelles historia. Det är den som gör att många inte vågar tala om AI med sina studenter. Väck inte den björn som sover.
Men lärare som inte explicit pratar om AI med sina studenter förlorar i trovärdighet och relevans. Det spelar ingen roll att din forskning är världsledande om du inte törs prata om den nya vardag som vi alla lever i. I din tystnad om AI växer avståndet till studenterna. Det är dags att komma in i matchen.
