Tanken att enskilda personer kan stå i vägen för utvecklingen och att det samlade vetandet kan vidgas först när gubben trillat av pinn kan förstås upplevas som cynisk eller makaber. Det är något som frustrerade doktorander ibland tänker i sina mörka stunder, men som kanske inte lämpar sig för tryck. Den här idén har dock återkommit flera gånger hos välrenommerade författare. Just den här klatshiga formuleringen är inget direkt citat, men andemeningen finns uttryckt i fysikern Max Plancks postumt utgivna memoarer. I den engelska översättningen lyder formuleringen:

A new scientific truth does not triumph by convincing its opponents and making them see the light, but rather because its opponents eventually die, and a new generation grows up that is familiar with it.

Det här har kommit att kallas Plancks princip och flera andra tänkare, däribland Thomas Kuhn, har byggt vidare på idén att vetenskapliga revolutioner sällan är särskilt rationella. Vi talar mycket om vikten av kritiskt tänkande, men riktar det ofta mot andra och mer sällan mot oss själva. För mig är den här sentensen en påminnelse om att vara ödmjuk. Jag kanske har starka övertygelser inom många områden, men jag försöker vara öppen för att lyssna på argument. Jag vill inte vara den som står i vägen för historien.

Ett ännu bättre mantra att bära med sig genom livet kanske är slutet på Roy Anderssons gamla reklamfilm för ketchup. Ni vet, den där med en gråtrist gubbe som klagar på att frun har köpt ketchup utan socker, men som sedan upptäcker att det kanske inte var så dumt. “Man kan väl ändra sig.”

Vad ska en högskolepedagogisk kurs innehålla? Som pedagogiska utvecklare är det något vi funderar över hela tiden. En åsikt som jag hört mina kollegor framföra många gånger är att det inte får bli för mycket “tips och tricks”. Vår uppgift är inte att ge enkla svar, så att deltagarna snabbt kan gå vidare till det som egentligen är viktigt (forskning), utan att bistå dem att bygga upp en förmåga att problematisera och utveckla sin egen undervisning. Vi ska inte ge dem en fisk utan lära dem att fiska själva. Jag sympatiserar med den inställningen. Det finns inga enkla svar på frågan om vad du ska tänka på inför din första föreläsning nästa tisdag.

Men det går också att dra motståndet mot tips och tricks för långt. Jag befinner mig vid en punkt i livet när det kändes påkallat att läsa om en del av Platons dialoger [1], och jag får nog säga att jag har en delvis annan syn på Sokrates nu, jämfört med när jag i ungdomligt övermod plöjde dem senast. Du får aldrig ett rakt svar av honom. Varje fråga möts av en motfråga. “Hur tänker du nu? Vad betyder egentligen det där ordet som du just sa?” Här är det minsann inga tips och tricks. Som litteratur är det förstås härlig läsning, men tänk dig in i situationen att försöka prata med en sådan person. Ingen fingertoppskänsla, ingen förmåga att läsa av rummet. Han bara glider runt i sin toga och försöker verka smart. Inte ville de ha undan honom för att han förledde ungdomen. Han var helt enkelt omöjlig att ha en vettig konversation med.

Vår verksamhet ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Den vetenskapliga grunden är jag inte orolig för, men i vilken utsträckning får den beprövade erfarenheten finnas med? Om en kursdeltagare i ärligt uppsåt ber om hjälp, så kan hen väl få det, istället för en Kay Pollak-föreläsning om att du måste hitta svaret inom dig? Jeanette M. Fyffe [2] beskriver hur hon hon själv växte in i rollen som pedagogisk utvecklare. Tillsammans med en mer erfaren kollega ledde hon en en högskolepedagogisk kurs och hennes berättelse om hur den äldre kollegan hanterade en fråga från en deltagare är värd att citeras in extenso:

She thanked the person for their question (genuinely). And validated that question by describing where else that issue appears in the literature. In a sense, she took their pragmatic (what do I do?) question and theorised it for them, into a deeper question about the nature of student learning. Then she described what the literature said about that general question, and suggested some ways that the person might be able to apply that thinking to their situation. Then she handed the decision-making and judgement back to the academic to set their own course. It was a perfect exchange, and played out time and again over the course of the session. It generated collegiality. It was a scholarly exchange, academic to academic. There in that moment I saw what is academic about academic development: the easy facility to move from the practical, to theory, and back again.

Jag är inte säker på att jag själv skulle klara av att göra detta med varje tänkbar fråga, men det är ett bra mål att sträva efter. Vi behöver hitta ett balanserat förhållningssätt där teori och praktik får spela lika stor roll. Om Runeberg [3] ursäktar skulle jag vilja formulera det så här:

Vem bildar den som bilda skall
och skingrar lärandets mystik?
Att manad av ett högre kall,
förmedla didaktik
Det saknas inte evidens:
För verklig lärarkompetens,
ge tips och teori jämväl
med samma varma själ

Lästips

[1] Platon (2018) Skrifter. Bok 2, Menon; Protagoras; Lysis; Charmides; Ion; Menexenos; Euthydemos; Faidros; Kratylos. Översättning, förord och noter av Jan Stolpe. Atlantis.

[2] Fyffe, J. M. (2018). Getting comfortable with being uncomfortable: a narrative account of becoming an academic developer. International Journal for Academic Development, 23(4), 355–366. https://doi.org/10.1080/1360144X.2018.1496439

[3] Runeberg, J.L. (1848) Fänrik Ståls sägner. Första samlingen. Kulneff. https://runeberg.org/fstal/1n.html

Linköpings universitet har ett ovanligt vitalt och välutvecklat studentliv. Det är inte så oöverblickbart och traditionstyngt som vid de stora gamla universiteten, men inte heller så magert och flyktigt som det kan vara vid mindre högskolor. Vår lagom långa historia och fokus på långa yrkesförberedande campusutbildningar har skapat en perfekt grogrund för ett studentliv där studenterna kan ta del av ett rikt utbud av aktiviteter, men också har goda möjligheter att vara med och engagera sig och påverka framtiden. De erfarenheter som många studenter får med sig från föreningar, sektioner och kårer är en underskattad faktor som bidrar inte bara till de enskilda studenternas utveckling utan också till campusandan och i förlängningen även utbildingarnas kvalitet. Ett levande föreningsliv stärker också demokratin i samhället i stort.

Under min egen studietid var jag engagerad i flera olika föreningar. En av dessa var studentspexet som jag hittade till först mot slutet av mina studier, men sedan kom att vara verksam i under flera år, kanske egentligen lite för länge. Så här i efterhand inser jag att jag lärt mig otroligt mycket av detta, lärdomar som antagligen hade varit omöjliga att få genom en vanlig utbildning. Jag skulle vilja lyfta tre av dessa erfarenheter och samtidigt glänta lite på ridån och prata om hur det kan gå till bakom kulisserna.

För det första har jag på djupet insett hur människor kan arbeta tillsammans för att nå ett gemensamt mål. Tänk dig att du samlar 60 personer, där många inte känner varandra sedan innan, och ger dem uppdraget att skapa en musikteaterföreställning som ska ha premiär om 10 månader. Och alla ska arbeta med detta vid sina av sina ordinarie sysselsättningar, vilket för de flesta är heltidsstudier, plus i flera fall olika extrajobb. Målet är till en början ganska vagt och det finns många viljor som inte alltid drar åt samma håll. Men genom spånande, utveckling, diskussioner och prioriteringar växer något gemensamt fram som blir underhållande, tänkvärt och framför allt proffsigt.

För det andra har jag lärt mig att ha respekt för andras kompetens och uppdrag. Spexet är organiserat i olika grupper med ansvar för olika aspekter av det som händer på scenen. Ingen är expert på allt, utan alla tvingas samarbeta med andra som kan lite mer om vissa områden. Dina personliga visioner får ibland stå tillbaka. De är bara en startpunkt för en diskussion och i slutprodukten är det inte alltid lätt att urskilja enskilda personer bidrag. Och i en organisation som är både prestigelös och ambitiös samtidigt går det utmärkt att medverka i olika roller i olika uppsättningar. Själv har jag växlat mellan att skriva manus, sy kläder och dra ridå. Och några gånger har jag skymtat förbi på scenen.

För det tredje har jag lärt mig att sätta värde på att arbeta med kreativa människor. Spexare tänker inte utanför lådan. De målar om lådan till ett skepp, fyller den med skumbananer, klär in den i sammet, använder den som trumma eller postar den till Bermuda. I en miljö där tusen blommor får blomma och inga idéer ses som dåliga skapas människor som sedan går vidare och förändrar världen. Många gamla spexare är idag forskare eller arbetar med andra uppgifter där kreativitet och uppfinningsförmåga premieras. Ryktet säger att man till och med kan bli rektor.

Senare i vår är det Spex-SM i Linköping, en tävling som jag själv haft nöjet att delta i tre gånger och vara med och vinna två gånger. Den här gången sitter jag dock i salongen, med höga förväntningar. Missa inte detta!