Lucka 4: Förnuft och känsla

Jane Austen verkade ha en förkärlek för romantitlar på formen X och Y, och det är lätt att blanda ihop dem. Förnuft och känsla är alltså inte den med Mr. Darcy (det är Stolthet och fördom). Men det här inlägget skulle inte handla om 1800-talsromaner utan om känslor, eller mer bestämt relationen mellan känslor och lärande.

Det är lätt att tro att känslor och förnuft är två helt skilda fenomen, och att känslor därför inte har någon plats inom akademin, annat än möjligen såsom förströelse eller kanske som studieobjekt för vissa mindre nogräknade fält. Inget kunde vara mer fel.

Jag har undervisat nybörjarstudenter i programmering i mer än tjugo år och brukar understryka, redan på första föreläsningen, hur mycket känslor som studenterna kommer utsättas för under kursens gång. Det kommer att pendla mellan djupaste bedrövelse (när ingenting funkar som det ska) och euforisk glädje (när det äntligen blir rätt). Att hantera detta, och inte ge upp när man är på botten, är en viktig komponent i att lära sig att lära.

Vid flera tillfällen har jag haft förmånen att lyssna till Åsa Nilsonne, psykiater och professor emerita i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet. Hon var inbjuden till ett webbinarium i höstas, som det även går att ta del av i efterhand.

Ett av hennes kärnbudskap, som jag har tolkat det i alla fall, är att vi alla har olika känslosystem. Vad vi lärare väljer att göra kan hos studenterna ibland aktivera det känslosystem som handlar om hot och fara (vilket leder till att studenterna kan känna sig dumma, osäkra och omotiverade), och ibland det känslosystem som handlar om nyfikenhet (vilket stärker kreativitet, upptäckarglädje och uthållighet). Det är lätt att tänka att motivation bara är studenternas problem, men vi kan alltså genom vårt agerande förstärka eller förminska studenternas möjligheter till lärande. Vad väljer du?

Samma sak tas upp av FITech, en sammanslutning av tekniska högskolor i Finland som erbjuder öppna fortsättningskurser för framför allt yrkesverksamma. I deras utmärkta och öppet tillgängliga Design Book for Online Learning framhålls känslor som en av flera viktiga komponenter för framgångsrikt lärande. Komplext lärande kräver långsamt medvetet tankearbete, vilket i sin tur förutsätter en trygg miljö. Och det är inget som uppstår av sig självt, utan det skapas till stor del genom den ton som läraren sätter i kommunikationen med studenterna.

Så visst gjorde Descartes ett stort misstag när han en gång försökte separera kropp från medvetande. Det ena kan inte existera utan det andra, och känslans betydelse för lärandet kan inte nog understrykas.

 

 

Ryktet om föreläsningens död är betydligt överdrivet

Föreläsningen som undervisningsform har dödförklarats många gånger och i högskolepedagogiska kretsar behandlas den, tyvärr, tämligen styvmoderligt. Den har länge setts som symbolen för en förlegad syn på lärande där läraren mässar på och studenten under andäktig tystnad antecknar varje ord. Men den bilden är en halmdocka, en orättvis nidbild, för det är oftast inte så det går till idag. Visst kan vi se sådana tendenser ibland, men föreläsningen av idag rymmer så mycket mer. Många föreläsningar är numera betydligt mer öppna och interaktiva. Även om ordet “föreläsning” finns kvar har innehållet förändrats, liksom relationen mellan lärare och studenter. Vilken roll spelar då föreläsningen idag och i framtiden? Baserat på mina egna erfarenheter och iakttagelser under tjugo år som lärare och tio år som pedagogisk utvecklare tycker jag mig kunna se tre distinkta aspekter.

Man speaking in front of crowd

Foto av Miguel Henriques via Unsplash

En föreläsning, eller ännu hellre en föreläsningsserie, bidrar till att skapa en struktur. Föreläsningarna kan bli en karta över ämnesinnehållet och kan i vissa kurser till och med utgöra större delen av innehållet. Föreläsningsschemat skapar också en rytm i kursen och blir ett ramverk för att passa in övriga läraktiviteter och studenternas eget arbete. Innehållet portioneras upp i lagom stora bitar. En klassisk fråga från studenter är om det är läroboken eller föreläsningarna som styr vad som kommer på tentan. I allmänhet är det svårt att hävda att det ena eller andra av dessa synsätt skulle vara mer produktivt. I vissa kurser är det naturligt att innehållet definieras av en uppsättning texter, i andra är det mer naturligt att innehållet definieras av det som händer på föreläsningarna. Det viktiga är att det är tydligt för alla inblandade vad som gäller. Det är olyckligt om den officiella linjen är att det är läroboken som definierar kursen, medan föreläsningarna i praktiken bara är muntliga presentationer av det som står i boken. Då är det inte konstigt om få väljer att faktiskt läsa boken.

Föreläsningen som undervisningsform kan också fungera som en ritual, både i positiv och negativ bemärkelse. Sedan lång tid tillbaka är föreläsningsformen intimt förknippad med det akademiska livet, och så kommer det antagligen vara under många år, även om andra typer av läraktiviteter dyker upp som komplement. Bara genom att sätta etiketten “föreläsning” på en aktivitet skapas nedärvda förväntningar på vad som ska äga rum, förväntningar som vi behöver förhålla oss till. Studenterna kan ibland ge uttryck för att det kan kännas skönt att bocka av att man deltagit i en föreläsning eller tittat på en förinspelad film. Den omedelbara känslan kanske inte är att man har lärt sig något, men det skapar en känsla av att komma framåt, vilket inte ska föraktas. Föreläsningen kan ibland vara första mötet med ett innehåll, om studenten inte läst boken i förväg, och lärande måste få ta tid. Därför är det svårt att mäta effekterna på lärandet av enbart en föreläsning, isolerad från allt annat som händer i kursen och i huvudet på studenten.

Den mest kraftfulla rollen som föreläsningar spelar är som berättelser. Det talade ordet har ju en betydligt längre historia än det skrivna. Föreläsningar ska inte i första hand vara underhållande, men ju fler sinnen och ju mer känslor som aktiveras hos studenterna, desto större aktivitet skapas, vilket i förlängningen verkar positivt på lärandet. Få lärare är intresserade av att vara estradörer, men även vi mediokra föreläsare kan ha nytta av att tänka lite dramaturgiskt när vi planerar våra föreläsningar. Föreläsningen har dessutom en unik här och nu-aspekt, en omedelbarhet som inte går att skapa med texter och som inte riktigt kan återskapas med inspelningar. Föreläsningen är en sammanhållen helhet med en tidsdimension som gör den lämpad för att illustrera dynamiska förlopp. Först är det på ett visst sätt, sedan händer något, vilket leder fram till något annat.

Jag måste erkänna att jag gillar att föreläsa och jag tror att jag gör det rätt okej. Däremot har jag med tiden blivit lite mer återhållsam och väljer nu att föreläsa endast om det inte finns något bättre sätt att stimulera lärandet. Jag tror att det kommer finnas gott om plats för bra föreläsningar i framtiden, men att slentrianmässigt planera in en föreläsningsserie, bara för att alla förväntar sig det, är jag mer skeptisk till. Håller du med mig? Vilken roll spelar föreläsningen i din kurs, idag och i framtiden?