Author: Peter Dalenius

I Platons dialog Faidros återberättar Sokrates en skröna från Egypten. Guden Theuth presenterar en lång rad uppfinningar för kung Thamus (även kallad Ammon), däribland geometri, astronomi, brädspel och inte minst bokstäver. Theuth lovordar möjligheterna som bokstäver kan erbjuda det egyptiska folket, men kungen är skeptisk. “Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig”, säger kung Thamos. Han oroar sig för att människorna, om de får tillgång till bokstäver, enbart kommer ägna sig åt ytinlärning. “De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting”, fortsätter han. Sokrates vill med den här anekdoten framhålla fördelarna med muntlig framför skriftlig framställning. Skriften och måleriet har det gemensamt att “dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad”. Varje gång vi skriver ner något eller målar av det, så fixerar vi det i tid och rum. Vi skapar något statiskt, oföränderligt och i många avseenden dött. Det är bara talet, det muntliga, som är levande och dynamiskt.

Jonathan Swifts satir “A Tale of a Tub”, först publicerad anonymt 1704, utspelar sig i en tid då boktryckarkonsten fått fart på riktigt. Pressarna går varma och spottar ut böcker av högst varierande kvalitet. Och för den som inte orkar läsa långa texter trycks sammanfattningar, så att alla ska kunna ge sken av att hänga med i kulturdebatten. En nymodighet som sprider sig till allt fler böcker är indexet. Swift driver med sina samtida som ägnar sig åt ytinlärning genom att nöja sig med att skumma igenom sakregistret: “We of this Age have discovered a shorter, and more prudent Method, to become Scholars and Wits, without the Fatigue of Reading or of Thinking. The most accomplisht Way of using Books at present, is twofold: Either first, to serve them as some Men do Lords, learn their Titles exactly, and then brag of their Acquaintance. Or Secondly, which is indeed the choicier, the profounder, and politer Mehtod, to get a throrough Insight into the Index, by which the whole Book is governed and turned, like Fishes by the Tail.” Om detta och mycket annat kan man läsa i den utmärkta boken “Index, A history of” av Dennis Duncan.

Om Sokrates eller Swift levt idag hade de förstås satt tänderna i generativ AI och sagt något spetsfundigt om människornas senaste genväg till vetande. Vi behöver inte egentligen index längre, för vi kan göra fulltextsökningar med några enkla knapptryckningar. Och vi behöver kanske inte ens bokstäver längre. Det går utmärkt att tala direkt med Alexa, Siri eller numera ChatGPT. Varför ska vi någonsin behöva lära oss något på riktigt? Varför ska vi ens behöva tänka själva överhuvudtaget? Men trots Sokrates oro för att det skrivna ordet skulle förslappa människorna och trots Swifts drift med folk som bara läser index och sedan tror sig kunna allt, trots allt detta har det genom historien funnits många av oss som frivilligt valt den långa vägen till den djupa kunskapen. Så jag är inte så orolig för generativ AI. Och vem kan motstå ett bra sakregister?

Livslångt lärande är ett begrepp som har diskuterats länge inom såväl högre utbildning som de högre sfärerna av politiken. Det kan vara lite svårt att få fatt på den exakta betydelsen, men i grund och botten handlar det om att få en samlad syn på alla former av lärande som en individ ägnar sig åt under sin livstid. Kopplat till detta finns ofta ambitioner att förändra hur såväl formell som informell utbildning genomförs, allt i syfte att skapa en befolkning som är klokare, driftigare och mer anställningsbar. Det finns åtminstone två viktiga perspektiv inom livslångt lärande.

Vi kan lära oss hela livet

En utgångspunkt för livslångt lärande är observationen att de flesta människor bibehåller förmågan att lära sig så gott som hela livet. Och lärandet är inte på något sätt begränsat till enbart organiserad utbildning, utan det finns ett helt spektrum av möjligheter, allt från certifierade kurser som ger diplom till det vardagsnära lärandet i mellanmänskliga relationer. Vi kan lära oss var som helst och när som helst, på arbetsplatsen, i föreningen eller av våra vänner. Genom att på detta sätt vidga perspektiven kan vi åstadkomma flera saker. För det första erkänner vi och ger cred (som det heter) åt många olika former av lärande. Vi gör oss fria från den förlegade synen att utbildning är något man gör en gång och aldrig mer. För det andra kan vi bli inspirerade att planera den formella utbildningen så att den på ett bättre sätt kan sparka igång denna livslånga process. För oss inom högre utbildning skulle det kunna innebära att vi mer explicit försöker utveckla studenternas naturliga nyfikenhet och förmåga att lära sig lära. En sådan strävan kan sägas ha koppling till någon form av bildningstanke. Vi skulle också kunna överväga att lägga upp högskoleutbildningen på andra sätt. Måste man gå en hel utbildning på en gång? Kanske vore det bättre om fler personer jobbade några år mellan kandidat- och masterutbildningen? Vi kan också skapa en rad nya utbildningsformer, riktade till grupper som befinner sig mitt i karriären och har lite andra förutsättningar än de studenter direkt från gymnasiet som vi är mest vana vid. Detta skulle kunna resultera i uppdragsutbildningar, MOOC-kurser, m.m.

Vi bör lära oss hela livet

En annan vinkling på det livslånga lärandet är konstaterandet att det moderna samhället ändras rätt fort. Även om arbetstagare har en gedigen grundutbildning kommer de att i olika avseenden behöva vidareutbilda sig flera gånger under karriären. Frågan är vems ansvar detta är. Det skulle kunna vara akademins ansvar, som då förväntas skapa nya erbjudanden, enligt ovanstående diskussion. Det skulle också kunna vara arbetsgivarens ansvar, som då antingen behöver anordna vidareutbildningen själv (vilket kan vara svårt och dyrt) eller kan köpa in utbildningen från en extern leverantör. Någonstans i detta dilemma har en marknad skapats, där olika utbildningsanordnare tävlar med lärosätena om att lösa företagens kompetensförsörjning. Lärosätena har förstås trovärdigheten, medan utbildningsföretagen har fördelen att faktiskt kunna leverera något rätt snabbt.

Betyder detta att livslångt lärande är något entydigt gott som alla alltid borde satsa på? Nja, ett problem med livslångt lärande är att det kan bidra till trenden med individualisering och självförbättring. Vi borde alla bli inte bara mer hälsosamma, modemedvetna och attraktiva. Vi ska också lära oss nytt och utvecklas, hela tiden. Detta sätter en oerhörd press på individen som inte alltid leder till något positivt. I förlängningen kan en ensidig hårdför satsning på livslångt lärande leda till djupare sociala klyftor. Alla har ju inte samma förutsättningar att ständigt gå flashiga kurser och vässa sitt cv. Dessutom kan hela diskussionen kring livslångt lärande användas som en ursäkt för olika parter att inte ta ansvar. Eftersom det inte finns någon konsensus kring vems ansvar det livslånga lärande egentligen är kan alla skylla på varandra.

Som så många andra i grunden politiska begrepp är livslångt lärande en vacker tanke som är svår att genomföra i praktiken. Men det behöver inte betyda att vi inte ska försöka. Jag återkommer ofta i tanken till det inspirerande initiativ som jag hörde talas om från KTH. 2016 samlades en grupp för att fundera över hur ingenjörsutbildningar skulle se ut 2027/2028. Dessa tankar mynnade ut i en fiktiv utbildningskatalog, med tydliga inslag av livslångt lärande. Man kan förstås ha många synpunkter på innehållet, men sättet att tänka utanför lådan och fundera över framtiden känns fräscht och långsiktigt. Kanske skulle även lärosäten, som organisationer, behöva lära sig kontinuerligt under hela sin livslängd.