Livslångt lärande är ett begrepp som har diskuterats länge inom såväl högre utbildning som de högre sfärerna av politiken. Det kan vara lite svårt att få fatt på den exakta betydelsen, men i grund och botten handlar det om att få en samlad syn på alla former av lärande som en individ ägnar sig åt under sin livstid. Kopplat till detta finns ofta ambitioner att förändra hur såväl formell som informell utbildning genomförs, allt i syfte att skapa en befolkning som är klokare, driftigare och mer anställningsbar. Det finns åtminstone två viktiga perspektiv inom livslångt lärande.
Vi kan lära oss hela livet
En utgångspunkt för livslångt lärande är observationen att de flesta människor bibehåller förmågan att lära sig så gott som hela livet. Och lärandet är inte på något sätt begränsat till enbart organiserad utbildning, utan det finns ett helt spektrum av möjligheter, allt från certifierade kurser som ger diplom till det vardagsnära lärandet i mellanmänskliga relationer. Vi kan lära oss var som helst och när som helst, på arbetsplatsen, i föreningen eller av våra vänner. Genom att på detta sätt vidga perspektiven kan vi åstadkomma flera saker. För det första erkänner vi och ger cred (som det heter) åt många olika former av lärande. Vi gör oss fria från den förlegade synen att utbildning är något man gör en gång och aldrig mer. För det andra kan vi bli inspirerade att planera den formella utbildningen så att den på ett bättre sätt kan sparka igång denna livslånga process. För oss inom högre utbildning skulle det kunna innebära att vi mer explicit försöker utveckla studenternas naturliga nyfikenhet och förmåga att lära sig lära. En sådan strävan kan sägas ha koppling till någon form av bildningstanke. Vi skulle också kunna överväga att lägga upp högskoleutbildningen på andra sätt. Måste man gå en hel utbildning på en gång? Kanske vore det bättre om fler personer jobbade några år mellan kandidat- och masterutbildningen? Vi kan också skapa en rad nya utbildningsformer, riktade till grupper som befinner sig mitt i karriären och har lite andra förutsättningar än de studenter direkt från gymnasiet som vi är mest vana vid. Detta skulle kunna resultera i uppdragsutbildningar, MOOC-kurser, m.m.
Vi bör lära oss hela livet
En annan vinkling på det livslånga lärandet är konstaterandet att det moderna samhället ändras rätt fort. Även om arbetstagare har en gedigen grundutbildning kommer de att i olika avseenden behöva vidareutbilda sig flera gånger under karriären. Frågan är vems ansvar detta är. Det skulle kunna vara akademins ansvar, som då förväntas skapa nya erbjudanden, enligt ovanstående diskussion. Det skulle också kunna vara arbetsgivarens ansvar, som då antingen behöver anordna vidareutbildningen själv (vilket kan vara svårt och dyrt) eller kan köpa in utbildningen från en extern leverantör. Någonstans i detta dilemma har en marknad skapats, där olika utbildningsanordnare tävlar med lärosätena om att lösa företagens kompetensförsörjning. Lärosätena har förstås trovärdigheten, medan utbildningsföretagen har fördelen att faktiskt kunna leverera något rätt snabbt.
Betyder detta att livslångt lärande är något entydigt gott som alla alltid borde satsa på? Nja, ett problem med livslångt lärande är att det kan bidra till trenden med individualisering och självförbättring. Vi borde alla bli inte bara mer hälsosamma, modemedvetna och attraktiva. Vi ska också lära oss nytt och utvecklas, hela tiden. Detta sätter en oerhörd press på individen som inte alltid leder till något positivt. I förlängningen kan en ensidig hårdför satsning på livslångt lärande leda till djupare sociala klyftor. Alla har ju inte samma förutsättningar att ständigt gå flashiga kurser och vässa sitt cv. Dessutom kan hela diskussionen kring livslångt lärande användas som en ursäkt för olika parter att inte ta ansvar. Eftersom det inte finns någon konsensus kring vems ansvar det livslånga lärande egentligen är kan alla skylla på varandra.
Som så många andra i grunden politiska begrepp är livslångt lärande en vacker tanke som är svår att genomföra i praktiken. Men det behöver inte betyda att vi inte ska försöka. Jag återkommer ofta i tanken till det inspirerande initiativ som jag hörde talas om från KTH. 2016 samlades en grupp för att fundera över hur ingenjörsutbildningar skulle se ut 2027/2028. Dessa tankar mynnade ut i en fiktiv utbildningskatalog, med tydliga inslag av livslångt lärande. Man kan förstås ha många synpunkter på innehållet, men sättet att tänka utanför lådan och fundera över framtiden känns fräscht och långsiktigt. Kanske skulle även lärosäten, som organisationer, behöva lära sig kontinuerligt under hela sin livslängd.