I Platons dialog Faidros återberättar Sokrates en skröna från Egypten. Guden Theuth presenterar en lång rad uppfinningar för kung Thamus (även kallad Ammon), däribland geometri, astronomi, brädspel och inte minst bokstäver. Theuth lovordar möjligheterna som bokstäver kan erbjuda det egyptiska folket, men kungen är skeptisk. “Du har alltså uppfunnit en drog som inte hjälper människan att stärka minnet, utan hjälper henne att påminna sig”, säger kung Thamos. Han oroar sig för att människorna, om de får tillgång till bokstäver, enbart kommer ägna sig åt ytinlärning. “De kommer att läsa mycket utan att bli undervisade, de kommer att skenbart inse mycket men för det mesta inte fatta någonting”, fortsätter han. Sokrates vill med den här anekdoten framhålla fördelarna med muntlig framför skriftlig framställning. Skriften och måleriet har det gemensamt att “dess gestalter står där som levande, men om man ställer en fråga till dem iakttar de en högtidlig tystnad”. Varje gång vi skriver ner något eller målar av det, så fixerar vi det i tid och rum. Vi skapar något statiskt, oföränderligt och i många avseenden dött. Det är bara talet, det muntliga, som är levande och dynamiskt.
Jonathan Swifts satir “A Tale of a Tub”, först publicerad anonymt 1704, utspelar sig i en tid då boktryckarkonsten fått fart på riktigt. Pressarna går varma och spottar ut böcker av högst varierande kvalitet. Och för den som inte orkar läsa långa texter trycks sammanfattningar, så att alla ska kunna ge sken av att hänga med i kulturdebatten. En nymodighet som sprider sig till allt fler böcker är indexet. Swift driver med sina samtida som ägnar sig åt ytinlärning genom att nöja sig med att skumma igenom sakregistret: “We of this Age have discovered a shorter, and more prudent Method, to become Scholars and Wits, without the Fatigue of Reading or of Thinking. The most accomplisht Way of using Books at present, is twofold: Either first, to serve them as some Men do Lords, learn their Titles exactly, and then brag of their Acquaintance. Or Secondly, which is indeed the choicier, the profounder, and politer Mehtod, to get a throrough Insight into the Index, by which the whole Book is governed and turned, like Fishes by the Tail.” Om detta och mycket annat kan man läsa i den utmärkta boken “Index, A history of” av Dennis Duncan.
Om Sokrates eller Swift levt idag hade de förstås satt tänderna i generativ AI och sagt något spetsfundigt om människornas senaste genväg till vetande. Vi behöver inte egentligen index längre, för vi kan göra fulltextsökningar med några enkla knapptryckningar. Och vi behöver kanske inte ens bokstäver längre. Det går utmärkt att tala direkt med Alexa, Siri eller numera ChatGPT. Varför ska vi någonsin behöva lära oss något på riktigt? Varför ska vi ens behöva tänka själva överhuvudtaget? Men trots Sokrates oro för att det skrivna ordet skulle förslappa människorna och trots Swifts drift med folk som bara läser index och sedan tror sig kunna allt, trots allt detta har det genom historien funnits många av oss som frivilligt valt den långa vägen till den djupa kunskapen. Så jag är inte så orolig för generativ AI. Och vem kan motstå ett bra sakregister?