Category: Sociala medier

Posted on

Revolution för en hållbar utveckling?

Demonstration i Tyskland – CC 0 Leonhard Lenz Wikimedia Commons

I skrivande stund har närmare 20 000 studenter vid franska universitet och högskolor skrivit under ett manifest där de väljer att ta ”framtiden i sina egna händer, genom att kollektivt bestämma [sig] för att inkludera en social och miljömässig ambition i såväl [sina] dagliga liv som i [sina] liv som framtida arbetstagare, och därigenom förändra den väg på vilken världen har slagit in och undvika en dödlig katastrof”[1]. Studenterna ifrågasätter ett ekonomiskt system som inte tar med den resursförbrukning på vilken vår ekonomi bygger i sina beräkningar och som därför blir blint inför konsekvenserna av att fortsätta på den inslagna vägen. De kritiserar också ett politiskt system som ägnar sig åt interna stridigheter istället för att formulera positiva framtidsvisioner och genomföra politik som bidrar till att de kan uppnås. Likaså kritiserar de en ideologi där individens självförverkligande och strävan efter egen vinning står i centrum och som framstår som alltmer ohållbar. Studenterna, många av dem från Frankrikes elitskolor för ingenjörer och ekonomer, säger sig vara beredda att rata de arbetsgivare som inte tar hållbarhetsproblemen på allvar och visar sig beredda att de facto agera på ett mer ansvarsfullt sätt.

Som universitetslärare med intresse för lärande för hållbar utveckling tycker vi detta manifest är intressant: Hur har studenterna utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera grunderna, de för-givet-tagna utgångspunkterna, för en kapitalistisk ekonomi vars främsta mål är BNP-tillväxt? Hur har de utvecklat sin förmåga att kritisera och omvärdera den individualistiska ideologin som de menar leder oss allt närmre avgrunden? Hur har de tillägnat sig en värderingsgrund som går på tvärs mot den värderingsgrund som är rådande i vårt samhälle och som har gett dem modet att säga att de inte längre ställer upp på den? Är svaret på dessa frågor att de går på utbildningar som på ett konstruktivt sätt har lyckats integrera lärande för hållbar utveckling?

Lärande för hållbar utveckling innebär lärande som bidrar till att utveckla en förståelse för de hållbarhetsutmaningar som samhället möter; hur dessa utmaningar är skapade av (ohållbara) sociala och tekniska system och hur samverkan mellan dessa socio-tekniska system och dess komponenter ser ut. Det innebär även en förmåga att reflektera över sin professionella roll och sitt professionella ansvar i förhållande till en hållbar utveckling; att förstå relationen mellan sin profession och miljömässiga, sociala och ekonomiska system – liksom en vilja att förändra såväl dessa socio-tekniska system och strukturer som sina egna personliga beteende för att främja en hållbar utveckling. Med andra ord innebär det att man lär sig de förmågor och får den vilja som de franska studenterna uppvisar. Är detta något som franska universitet och högskolor aktivt jobbar med att utveckla hos sina studenter? Finns sådana aspekter med i deras lärandemål? Följer de upp sina studenters förmågor, förhållningssätt och värderingar i relation till en hållbar utveckling? Vi vet inte. Däremot vet vi att det svenska utbildningsväsendet, med ett fåtal positiva undantag, brister vad avser lärande för en hållbar utveckling (se UKÄ 2017) och att det är hög tid att förändra detta och fundera kring frågan: på vilket sätt kan vi förbereda våra studenter till att i sina yrkesliv främja en hållbar utveckling? Vad kan vi göra för att röra oss bort från teorier, ideologier och antaganden som ”i bästa fall för oss mot okunnighet och i värsta fall mot ren förnekelse”?[2]

Vi kan förstås jobba för att integrera lärande för hållbar utveckling på ett bättre sätt i våra utbildningar och i detta arbete också titta närmare på de positiva exempel som finns inom svensk universitets- och högskolesektor. T.ex. har Handelshögskolan sedan ett antal år tillbaka integrerat obligatoriska kurser och moment kring Global Challenges för samtliga sina ekonomstudenter. KTH försöker stärka lärande för en hållbar utveckling genom en vicerektor för hållbar utveckling, ett gemensamt centrum för att stödja lärare, verktygslåda med lärmaterial och kompetensutveckling för universitetslärare. Och vi kan lyssna på studenterna. I en mindre studie av programansvarigas attityder till lärande för hållbar som vi har genomfört uttryckte de programansvariga att studenterna har stor makt att påverka innehållet i sina utbildningar. Om studenterna visar intresse och trycker på för en förändring var de programansvariga mer villiga att genomföra de förändringar som krävs för att deras utbildningsprogram ska bidra med ingenjörer, ekonomer, jurister osv. som i sina framtida yrkesliv kan bidra till att främja hållbar utveckling. Vi hoppas därför att de franska studenternas upprop ska får spridning långt utanför Frankrikes gränser och därigenom påverka innehållet i och utformningen av utbildningar världen över. Vi ser gärna att en fransk revolution bli den tändande gnistan för en global omställning av högre utbildning mot att främja en hållbar utveckling.

/Cecilia Enberg & Ola Leifler

[1] “… prendre notre avenir en main en décidant collectivement d’anticiper et d’inclure dans notre quotidien et nos métiers une ambition sociale et environnementale, afin de changer de cap et ne pas finir dans l’impasse.”

[2] “Nous nous bornons au mieux à l’ignorance, au pire au déni.”

Posted on

Promote or perish: Den akademiska mätokratin accelererar

En av många viktiga frågor som diskuterades häromveckan på den högskolepedagogiska konferensen Nätverk och Utveckling 2018 (NU2018 vid Mälardalens Högskola) var pedagogisk meritering. Det säger sig självt att vi som arbetar med utveckling av högskolans lärande och utveckling av professionen anser att pedagogisk meritering bör ta ett större utrymme i den totala meriteringen än vad som nu faktiskt sker. Många initiativ är på gång, inte minst pedagogiska meritportföljer som bidrar till att synliggöra lärares undervisning och bidrag till pedagogisk utveckling. Också LiU är en del av denna process.

Hittills har det nästan uteslutande varit publikationer som styrt bedömningar vid tjänstetillsättning och befordran. Detta är verkligen inte så konstigt med tanke på att skrivandet och publicering är det kanske främsta kapitalet som vi har som forskare, det som i sin tur öppnar vägen för akademiska tjänster och finansiering av forskning. Länge har det dock funnits en kritik mot detta system som fångas i den kanske mest kända akademiska aforismen: publish or perish. Aforismen har sin grund bland annat i de akademiska tjänsteordningar, t ex den amerikanska, som anger en tidsgräns mellan disputationen och sökandet av en fast tjänst, s.k. tenure track, det som vi på svenska idag kallar anställningsordning. Inom denna tidsrymd, traditionellt sex år, måste läraren/forskaren maximera sin akademiska output mätt i termer av antal publikationer vars värde vägs i relation till tidskrifternas impact, relevans och prestige. I ett sådant system är publish or perish en kamp mot tiden och för att samla på sig så många publikationer som möjligt. Det är inte alltid pedagogiska meriter överhuvudtaget vägs in. Den sökande löper risken att förvägras tenure och har då i värsta fall uttömt sina chanser till varaktig anställning. De senaste åren har sett en mobilisering av dem som på detta sätt ställt utanför det akademiska systemet och istället hänvisats till korta anställningskontrakt. De protesterar mot anställningsvillkoren och den stress som detta skapar.

Kritiken mot publish or perish handlar även om att produktion av vetenskapliga texter i volym premieras på bekostnad av innovation, kreativitet och brytandet av teoretiska och metodologiska normer. Det riskerar att standardisera forskningen och att göra den mer irrelevant för allmänheten eftersom den tenderar att försiggå i interna kretsar. Publish or perish-systemet har alltså även konsekvenser för kvaliteten på det intellektuella livet och moralen. Systemet tycks vara ett efterkrigsfenomen som sammanhänger med expansionen av den högre utbildningen. En av de bästa skildringarna av detta system finns i Kingsley Amis universitetskritiska roman Lucky Jim (1954) där huvudpersonen Jim Dixon med alla medel försöker att meritera sig för en akademisk tjänst. David Lodge har i flera av sina campusromaner (Changing Places (1975), Small World (1984) och Think (2001)) tagit upp samma tematik, på ett liknande komiskt sätt.

Det är inte själva skrivandet och publiceringen som är problemet utan mätningen av detta i volym och frekvens. Jerry Muller har i en ny bok, The Tyranny of Metrics (2018), diskuterat detta mätningsproblem och den regim som skapas i akademin på basis av den. Istället för en meritokrati har vi det som vi med en något klumpig benämning kan kalla en metrikokrati. Eller, ännu hellre, det som en kollega (tack Kosta!) kallar mätokrati. Uttrycket fungerar bättre på svenska än på engelska, men det är precis detta som Muller diskuterar i sin bok. Vi känner alla till hur mätning tar en viktig plats i de styrningsregimer som går under benämning New Public Management, och hur detta ytterligare accelereras av övervakning baserad på numeriska metoder, Big Data.

I en tid när publiceringsformerna förändras genom nya och sociala medier, gäller kanske inte längre publish or perish, utan vi löper risken att vara framgångsrika i publicering men ändå glömmas bort. Sociala mediekonsulter vill nu istället få oss att rikta blickarna mot hur vi marknadsför oss själva genom self-promotion. Istället för publish or perish håller en ny aforism tillika imperativ på att etableras: promote or perish. I en artikel i The Endocrinologist, en tidskrift som jag erkänner att jag inte läser till vardags, sägs lite anekdotiskt att totalt c:a två miljoner vetenskapliga artiklar publiceras per år, varav hälften aldrig läses och 90% aldrig blir citerade. I ett sådant enormt utbud gäller det att man syns och märks, annars försvinner man i glömska, oläst och ociterad. Att synas eller vara osynlig är alltså frågan. Uppmaningen är att vi måste vara aktiva för att synas. Råden vi får är följande: Koka ner varje forskningsinsats till en unik säljpunkt genom att betona vad som är nytt, viktigt och betydelsefullt för samhället. Var inte rädd, lyder uppmaningen, för att framstå som självförhärligande – det hör till genren. Om du ändå är besvärad kan du skämta eller blogga (!) om det. Dessutom kan samma nedkokta unika säljpunkt återanvändas i det oändliga. Den bör återanvändas enligt formeln COPE: Create Once, Publish Everywhere. Se till så att du använder alla tänkbara kanaler för detta genom att frikostigt lyfta din egen insats i så många kanaler som möjligt och gärna samtidigt, i Kudos, Research Gate, Fig Share, Twitter, samt att blogga, vlogga, maila och inkludera referenser i din epostsignatur. Du kan sedan mäta din egen framgång och impact genom mätverktygen i Kudos och Altmetric.

Promote or perish innebär absolut inte slutet på mätningens tyranni, snarare tvärtom. Nu kan vi mer än någonsin tidigare, om vi vill, optimera vår egen synlighet och samtidigt övervaka den både av oss själva och andra. Kul och spännande tycker en del. Bekymmersamt på kort och lång sikt tycker andra, bland annat med hänvisning till den ökande makten som den s.k. plattformskapitalismen har i akademin. Mätningens tyranni fortsätter. Mätokratin accelererar.

Därför blir det ännu viktigare att lyfta fram andra kvaliteter, t ex de pedagogiska i den akademiska meriteringen. Förvisso kommer dessa kanske också inom snar framtid att infogas i någon form av metrik.

/Per-Anders

Posted on

Poddar om högre utbildning

Under de senaste åren har jag verkligen lärt mig uppskatta podcasts! Intresset tog fart när jag via en kollega (thanks Ericka!) upptäckte New Books Network. NBN började i Iowa City under ledning av Marshall Poe och är nu en del av Amherst College Press. Alltjämt är formatet för NBN samtal/intervjuer med författare till nya böcker. Omkring 100 sådana samtal publiceras varje månad inom bokstavligen alla tänkbara ämnesområden. Tänk vilken fantastisk möjlighet att på lediga stunder/eller på jobbet få lyssna till ett spännande samtal i ett av de många ämnen som intresserar oss! Det är som att lyssna på en bokrecension med skillnaden att författaren också är närvarande. Och det handlar mer om samtal och fördjupning än om bedömning och värdering. Education är ett av de större områdena på NBN och det finns i dagsläget omkring 200 sådana författarsamtal om utbildning, varav det senaste handlar om ras och respekt i pojkskolor i USA. En lite mer blygsam motsvarighet till NBN på svenska är Lära från Lärda med Fredrik Hillerborg. Han publicerar en intervju i veckan men hans program har precis som den amerikanska motsvarigheten formen av ett författarsamtal. Det senaste är en intervju med Miki Agerberg och dennes bok om alkohol och droger, Kidnappad hjärna. Hillerborgs urval spänner över många olika ämnesområden och ibland dyker utbildningsfrågor upp.

En typ av poddar som mer explicit handlar om högre utbildning knutna till tidskrifter inom området. Ett av de bästa exemplen är THE Podcast som drivs av Times Higher Education. Den podden förmedlar nyheter om högre utbildning framförallt från Storbritannien men även globalt lite mer från ett branschperspektiv. Den vänder sig både till lärare och administrativ personal. Den senaste podden från THE är en diskussion med några franska forskare om hur universiteten kan hantera de delvis motstridiga kraven på internationalisering/mobilitet och hållbarhet/klimatfrågan. Den amerikanska tidskriften Chronicle of Higher Education driver på motsvarande vis podden Re:Learning men den produktionen verkar ha gått i stå då den senaste publicerades för ett år sedan. Inside Higher Ed har lite bättre fart på sina poddar som förekommer i två varianter: Academic Minute som handlar om det breda fältet av frågor kring högre utbildning och The Pulse som mer specifikt är inriktad på IKT och teknik i utbildningen. Det senaste avsnittet av Academic Minute handlar om ’the politics of the head scarf’ med anledning av aktuella debatter runtom i Europa.

Av mer explicit relevans för dem med intressen att utveckla den högre utbildningens lärande och högskolepedagogik är Teaching in Higher Ed som drivs av Bonni Stachowiak i Kalifornien. Podden är explicit inriktad på kompetensutveckling av akademiska lärare och här finns många bra program att lyssna på. Det senaste programmet handlar om Critical Open Pedagogy. På den tillhörande webbsidan listas och länkas även en mängd relevanta resurser som nämns i programmet.

SRHE står för The Society for Research into Higher Education, baserad i Storbritannien. Deras podcast är lite mindre frekvent men blir särskilt aktiv i samband med någon av deras konferenser och det handlar huvudsakligen om att stödja och förmedla forskning om högre utbildning.

Radiostationen KUT 90,5, som ingår i NPR (National Public Radio), i Austin, Texas har en ambitiös utgivning av lite mer kritiskt inritade poddar om högre utbildning, Higher Ed. Det senaste avsnittet handlar om self-promotion i högre utbildning, något som det anses att vi alla (?) bör ägna oss åt. En brittisk podd med kritisk inriktning är Will Brehm’s Fresh Ed som kommer veckovis. Det senaste avsnittet är en intervju med Janja Komljenovic om hennes studie om LinkedIn och den makt som denna plattform har och får i högre utbildning.

Många av de resurser som jag här har nämnt, med undantag för Hillerborg, har sitt ursprung i Storbritannien och USA. I Sverige finns det också några andra poddar med relevans för högre utbildning men många av dessa som Humpodden vid Linnéuniversitetet, HT-samtal i Lund, Bildningspodden i Stockholmoch Vetenskapsrådets Curiepodden har en mer allmän inriktning. En av de få poddar med specifik relevans för högre utbildning i Sverige är LiUs och Didacticums egen IKT-podden – bravo Anna och Linnea!

/Per-Anders

Posted on

Föreläsningar inom natur- och ingenjörsvetenskaperna

Den klassiska föreläsningen–t.ex. att föreläsaren presenterar sitt material med hjälp av Power point–har hamnat i dålig dager. Trots detta är det fortfarande en vanlig undervisningsform inom natur- och ingenjörsvetenskap och IKT-studion får många förfrågningar att spela in föreläsningar. Exakt hur dålig är det att föreläsa? En sammanställning av 225 studier visade att klassiska föreläsningar är överlag sämre än mer studentaktiva läraktiviteter (Freeman m.fl. 2014; video 1). Effektstorleken på 0.5 (Hedge’s g) är visserligen bara något större än gränsen på 0.4 som är medeleffekten av olika åtgärder (inom undervisning på grundskolan; Hattie 2008), men det räcker. Författarna påpekar att om undervisning vore en läkemedelsstudie så skulle den avbrytas: det alltså oetiskt att föreläsa när bättre undervisningsformer finns.

Alternativet till passiva föreläsningar är studentaktiva läraktiviteter. Det är genom att aktivt arbeta med kunskapen som flest studenter bäst tillägnar sig den. Det finns flera bra exempel på hur natur- och ingenjörsvetenskap kan ställa om. I USA har t.ex. The National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine publicerat en kostnadsfri e-bok (Kober 2013; video 2) som går igenom forskningsläget, och ger exempel och strategier för hur undervisning kan förbättras. De påpekar att enstaka inslag av föreläsning kan vara motiverad, men bör begränsas till ett minimum och kompletteras med en stor dos av studentaktivitet.

För att öka inslaget av studentaktivitet behövs kunskap både i att utforma läraktiviteter och i att designa kurser. På universitet och högskolor finns högskolepedagogiska avdelningar som anordnar sådana kurser (på LiU har vi Didacticum). Men trots genomgången kurs är inte säkert att lärare ändrar sin undervisning eller sin syn på lärande eller kursdesign. Brommesson m.fl. (2016) genomförde en enkätstudie av universitetslärare före och efter högskolepedagogiska kurser och fann ingen eller låg effekt av kursen på synen på, eller implementering av, aktiva lärformer.  Enligt Kober (2013) kan en anledning vara att man behöver ett stöttande sammanhang. Det kan vara kollegor med samma intresse eller en ledning som aktivt arbetar för bättre undervisning.

Inspelade föreläsningar är alltså inte en bra strategi för att digitalisera undervisningen. En  föreläsning blir inte en bättre, eller mindre oetisk (sensu Fereeman 2014), läraktivitet bara för att den blir digital. Frågan är snarare hur tekniken kan användas för aktivera studenterna. Den bloggposten har jag inte skrivit ännu, men om du är intresserad ger bl.a. Bates (2104) ett bra ramverk.

Referenser

Posted on

Plattformskapitalismen och den högre utbildningen

Med utgångspunkt från ekonomiska och teknologiska variabler benämns vår tid på många olika sätt: ’sharing economy’, ’gig economy’, ’knowledge economy’, ’peer production’ etc. Många av dessa benämningar framställs som synnerligen gynnsamma för oss konsumenter med sina löften om entreprenörsskap, flexibilitet och hur vi kan optimera våra (digitala) liv och att det är vi som användare och våra aktiviteter tillsammans med andra som utgör det verkliga inflytandet. Förvisso är den nya teknikens kvalitativa inflytande över våra liv omöjlig att bortse ifrån, och visst har den många fördelar, inte minst upplevelsen av att vår delaktighet räknas. Men när vi ser det på det sättet så bekräftar vi samtidigt den försåtligt användarvänliga logik som finns i de ovanstående begreppen och vi riskerar att bortse från viktiga faktorer som värdet av vår medverkan och synligheten av de affärsmodeller som gör vår medverkan så värdefull.

En alternativ term som dykt upp på senare tid för att beteckna vår tid och dess dominerande produktionsformer är plattform, t ex i Nick Srniceks Platform Capitalism (2017). Plattform är en strukturell metafor som har vissa likheter med andra benämningar på infrastrukturer som tidigare använts, t ex nätverk, kanal eller medium. Den betecknar en upphöjd yta, avsedd för någon kommande ospecificerad aktivitet, en slags neutral arena. Srnicek definierar dem som digitala infrastrukturer som möjliggör interaktion mellan två eller flera grupper. Plattformarna, fortsätter han, är mellanhänder som för samman olika grupper av användare: kunder, annonsörer, tjänster, producenter, medborgare och fysiska objekt. Mer direkt syftar plattform på de dominerande digitala företagen i vår tid, det som vi till vardags uppfattar som sociala medier: Google, Facebook, Microsoft, Apple, YouTube m fl. Råmaterialet är kvantifierade data i stora mängder. Affärsmodellen bygger på att skapa tillit mellan olika aktörer. Precis som ovanstående benämningar, är plattform en benämning som ofta används av företagen själva men det har den fördelen att den samtidigt kan vara attraktiv för flera av de aktörer som bygger upp dess aktiviteter. För användarna (du och jag) framstår den som egalitär och tillgänglig för det innehåll som vi själva producerar. Den är också attraktiv för kommersiella producenter och annonsörer. Samtidigt framstår plattformen som en neutral förmedlare av sådant som användarna producerar och kan alltså inte hållas ansvarig för detta innehåll. Att det inte riktigt är så enkelt att de sociala medierna är neutrala plattformar visar den roll som Facebook och Twitter spelat i det amerikanska presidentvalet 2016. För dem som kritiskt analyserar den digitala tidsåldern är analysen av plattformskapitalismen ett sätt att synliggöra dess historiska framväxt och dess betydelse för att strukturera ekonomiska och sociala relationer.

Och fast vi kanske inte tänker på det är utbildningen också ett prioriterat objekt för plattformstänkandet. I dagarna diskuteras t ex Stockholms stads satsning på en gemensam Skolplattform som inledningsvis tycks dras med en del problem. Och i den högre utbildningen verkar plattformarna i olika funktioner som för de flesta av oss har blivit helt oumbärliga. På LiU har vi LISAM och de andra lärosätena har sina egna motsvarigheter. Och vem kan säga nej till lite bidrag från plattformsföretagen i en tid av resursknapphet. Även inom utbildningen bygger plattformarna på samma bägge principer som i andra sammanhang, nämligen datafiering där alla aspekter av den sociala interaktionen kvantifieras och blir ett instrument för kontroll, bedömning och styrning. Den andra processen är kommodifiering där någon form av profit skapas av de aktiviteter som utförs på plattformen. Kanske gäller det senare i mycket mindre uträckning sådana plattformar som LISAM och Skolplattformen, som ju har statliga respektive kommunala huvudmän, men vad vi egentligen om hur de data som generas där faktiskt används och vem som egentligen äger dem. Ett par extrema exempel på plattformiseringen av utbildningen är AltSchool och Coursera. AltSchool som ’ännu bara finns i ett experimentstadium är den helt avreglerade skolan som saknar både lokaler och lärare och helt bygger på en idé om att coacha enskilda individer genom gränssnitt som liknar de sociala mediernas. Coursera erbjuder fri utbildning via MOOCs men alla data som samlas in och som gratisstudenterna bidrar med kan sedan säljas vidare. Det kanske inte låter så illa men tre sådana effekter kan vara värda att diskutera. Plattformarna underordnar de pedagogiska principer till mekanismer som bär upp de sociala medierna; utbildningen presenteras som ett sätt att ’rätta till’ (det som Evgeny Morozov kallar ’technological solutionism’) det som presenteras som ålderdomliga utbildningsideal och organisationsformer; kommersiella plattformar kan förändra den medborgerliga dimensionen av utbildning. I värsta fall ses utbildning i första hand som en teknologisk utmaning som skall lösas och tillhandahållas av plattformsföretagen och i mindre utsträckning som en service som utförs för det allmänna bästa av hängivna lärare.

I den högre utbildningen används olika typer av plattformar utöver de som helt eller delvis skapas lokalt (t ex LISAM och Skolplattformen) och för olika produkter och processer som har att göra med hur vi hanterar kunskap. T ex hur vi samlar och organiserar kunskap (Wikipedia), hur vi publicerar kunskap (plattformar som Elsevier), hur vi förmedlar kunskap och erbjuder lärande (Coursera), hur vi erbjuds plats på en arbetsmarknad dikterad av employability (LinkedIn) och hur vi värderar kvalitet i högre utbildning genom ranking (t ex Times Higher Education World Rankings). Plattformar är en ny organisationsform som måste synliggöras ur alla aspekter: Vad betyder det för akademin? Vad betyder det för synen på expertisen och dess eventuella autonomi? Vad betyder det för synen på utbildning som en gemensam resurs och synen på utbildning för det allmännas bästa?

/Per-Anders Forstorp