Skapa din egen publik när du föreläser om det känns ensamt.
Den här månaden har varit den mest extraordinära under hela mitt yrkesliv. Intensivt, spännande och en riktig utmaning. Det som normalt har puttrat på i lite lagom statlig myndighetstakt har kommit upp i 220 km/h istället. Att stärka sin pedagogiska digitala kompetens har gått från den enskildes intresse och motivation till distansläge där fokus har varit att identifiera och distribuera kunskap om undervisning online till…alla. På väldigt kort tid.
Men denna takt går ej att upprätthålla om du vill fortsätta hålla som människa. Det många vittnar om från både skolan och universitetsvärlden är att det är intensivt att undervisa online, åtminstone om du tänker dig en direkt överföring av det som sker live på plats vs det som sen ska ske online. Jag har sett exempel där 8 h schemalagd campusundervisning bara rakt av läggs ut i samma tidsomfattning – fast online och där vädjar jag faktiskt till er alla:
Ta det lugnt! Prioritera! Ge dig själv och dina studenter en ärlig chans att ställa om.
Distansläge är krävande just för att det kommer så hastigt och det måste få vara okej att distribuera en eller flera uppgifter som baseras på innehåll som studenterna kan läsa sig till också. Det är okej att använda andras föreläsningsfilmer, öppna lärresurser eller varför inte ett TED talk?
Prioritera så att tiden online tillsammans med studenterna är lite mer av den sociala sorten. Tänk interaktion där fler än du själv förväntas stå för den.
Gruppdiskussioner, drop-in med frågestund eller varför inte be studenterna läsa/ta del av ett material, låt dem skicka in frågor och arrangera en föreläsning baserat på dem? Tänk också på att tiden online blir mer intensiv av andra anledningar – du är mer närvarande eftersom du ska sköta både innehåll och teknik. Det är svårare att bara zona ut en mikrostund, vilket en ändå gör korta stunder under en normal, campusbaserad arbetsdag.
Stimuli i synkrona onlinemöten kommer från bild, ljud, video, chat. Det går att dela dokument, arbeta i samma text samtidigt och det är fantastiskt mycket möjligheter. Men var snäll mot dig själv och ta några saker i taget. Det gäller i mötet med kollegor över en fjärrfika, arbetsplatsträffar eller i undervisningsmoment. Och det gäller dig och dina studenter.
Så för att undvika headset-öra (dvs ont i öronen pga frekvent användning av headset) och för att ändå känna ett socialt sammanhang, vilket är viktigt för motivation och mående: Ta det lugnt och prioritera! Använd de digitala verktygen både för undervisning och för att träffa dina kollegor (eller din förening, din familj eller vänner) över en fjärrfika.
Och bygg alltid in bensträckare även när ni ses online, det är värt risken att en del inte återkommer när det är dags igen – och kanske uppvägs det av det faktum att många lärare jag varit i kontakt med säger:
Jag har aldrig haft såhär många studenter närvarande på mina föreläsningar när det skett live på campus.
Det är för tidigt att säga om Covid19 kan kopplas till klimatförändringar eller inte men diskussionen pågår. Inte minst för att klimatforskare under en längre tid har varnat för att pandemier kommer bli vanligare i takt med att den globala medeltemperaturen blir allt högre. Och oavsett hur det råkar vara med kopplingen mellan Covid19 och klimatförändringarna så vet vi att klimatförändringarna utgör ett hot och att vi behöver agera kraftfullt för att begränsa deras skadeverkningar. Här skulle universitet och högskolor kunna spela en positiv roll genom att ta sin egen forskning om klimatet på allvar och agera i enlighet med vad den visar är nödvändigt för att undvika att våra samhällen kollapsar. De skulle kunna agera i enlighet med Parisavtalet för ”rapid reductions in accordance with best science […] on the basis of equity, and in the context of sustainable development and efforts to eradicate poverty”. Och en del tyder på att de vill det, inte minst det faktum att 37 svenska universitet och högskolor har skrivit under Klimatramverket, där de lovar att genomföra åtgärder i sin egen verksamhet som ligger i linje med 1,5-gradersmålet. Men vad krävs för att genomföra sådana åtgärder och att göra det ”in the context of sustainable development”?
Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, fokuserar i sin forskning på relationen mellan universitetens formella och vetenskapligt grundade utbildning och det omgivandet samhället där andra bildningstraditioner och rörelser som undersöker klimathotet utifrån andra perspektiv än det vetenskapliga, växer fram. Facers slutsats är att universiteten måste förändras för att bidra till en mer hållbar värld och tar utgångspunkt i idéer om universiteten som materiella och publika institutioner för att ställa frågor om hur de kan bidra till att återställa klimatet (det materiella), återuppliva demokratin och formulera om förutsättningarna för vårt ekonomiska system (det publika). Om man ser universitet som materiella institutioner väcker det bl.a. frågor om hur vi transporterar oss i vår verksamhet och hur vi bedriver vår undervisning och forskning. Och om man ser universitet som publika institutioner väcker det bl.a. frågor om transparens i hur vi kommunicerar de åtgärder som vi vidtar för mindre klimatpåverkan liksom hur vi investerar våra pengar eller finansierar vår forskning.
Sammantaget kan man säga att vi har stora möjligheter att göra något positivt om vi väljer att tänka om och agera i en ny riktning. Och där kan de erfarenheter som vi har fått genom förflyttningen till distansläge vara till stor nytta. Kanske ska vi välja att fortsätta genomföra möten och konferenser på distans istället för att flyga till fysiska dito även när Covid19-pandemin är över? Kanske går det att internationalisera utbildningar genom att designa pedagogiskt genomtänkta distansutbildningar som kan involvera även de studenter som inte har råd att betala för resa, uppehälle och utbildning i Sverige? Skulle det rent av innebära ökad internationalisering? Kanske ska vi nu när vi vet hur kostsamt det kan vara att behöva agera reaktivt istället för proaktivt diskutera kostnaden för en ordnad samhällsomställning för att möta klimathotet?
Facer diskuterar också den kunskap som lärs ut (in?) vid högre lärosäten idag och vilka antaganden den bygger på. Varken Facer eller jag vill argumentera för att vi ska överge vetenskapligt grundad kunskap. Däremot behöver vi lära både studenterna och oss själva vad det innebär att leva med omfattande grader av osäkerhet, komplexitet och en ’tillblivelse’ (emergence) som vi inte kan förstå i stunden. För detta behöver vi reflektera över vad Facer kallar för den temporala kunskapen, vår syn på tiden och på relationen mellan tid och förändringsprocesser. Slutligen lyfter Facer synen på individen som en rationell och autonom varelse med full kontroll över sitt eget öde, individen med ’antropocentrisk narcissism’, och vad den har gjort för vårt sätt att hantera världen. Alternativet är en insikt om att individen endast är “a process in a world of processes, a person that matters even if mastery is no longer possible”. Ett bra ställe att börja på om man vill reflektera över de här och liknande frågor är Sverker Sörlins bok ”Antropocen. En essä om människans tidsålder”. Där kommer jag och mina studenter att börja.
Förra veckan skulle jag ha varit på nätverksträff med HU2-nätverket och jag skulle ha deltagit i konferensen Rethinking Higher Education – båda eventen med fokus på hur hållbar utveckling kan integreras i högre utbildning. Nu blev det inte så och ni förstår förstås varför. Det där viruset som har tvingat oss till fysisk distansering (inte nödvändigtvis social), och att snabbare än snabbt ställa om vår verksamhet till distansläge, kom emellan. Och någonstans ger det mig hopp! Det ger mig hopp om att universitet och högskolor kan förändras och att den förändringen kan ske väldigt fort – om vi bara bestämmer oss för att den ska ske. Och jag tänker att den insikten, och den erfarenhet som vi nu har fått i samband med omställningen till distansläge, är något vi kommer att ha nytta av när kraven på universitets- och högskolesektorn att bidra till en mer hållbar värld ökar ytterligare – möjligen som en direkt reaktion på just Covid19-pandemin.
Alltfler arbetsgivare efterfrågar idag studenter med kunskap och kompetenser för att kunna bidra till att hantera hållbarhetsfrågor. I en studie som KTH gjort bland sina alumner framkom att mer än 75% av dem kom i kontakt med hållbarhetsfrågor i sitt arbetsliv. Däremot var de inte nöjda med hur deras utbildningar hade förberett dem för att jobba med den typen av frågor – och det trots att ingenjörsutbildningar har integrerat hållbarhetsperspektiv i högre utsträckning än humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar.
Kevin Anderson, själv ingenjör och professor i klimatförändringar vid University of Manchester, poängterar vikten av att integrera humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskaper i den förändringsprocess som är nödvändig för en mer hållbar utveckling – inte minst då det är inom sådana discipliner som kunskapen om social hållbarhet, liksom kunskap om mänskligt beteende och förmågan att kommunicera effektivt, finns. Möjligen är det också vanligare inom humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner att ställa sig frågan ”vad betyder detta?” – att skapa mening. Med en sådan utgångspunkt lyfter också Keri Facer, gästprofessor på Zennströms klimatprofessur vid Uppsala universitet, utbildningens roll i vad hon beskriver som en civilisationsförändring (a civilizational shift) som bara är möjlig om vi på riktigt tar oss an frågan om vilka vi själva är i det komplexa och dynamiska system som utgör vår livsmiljö. Detta menar Facer, kräver en delvis ny kunskapssyn där inte bara vetenskaplig kunskap om världen har sin givna plats utan också den levda erfarenheten, den förkroppsligade kunskapen och ”intentional processes for deep reflexivity for the self and the self in the world”.
Så ytterligare utmaningar ligger framför oss för hur det nu än är så har viruset ”begränsad dödlighet” medan ”klimatkrisen kan bokstavligen döda oss allihop” för att citera Jared Diamond, amerikansk författare och historiker med fokus på bl.a. globala epidemier och hur de förändrar vår värld. Så ska vi tro Diamond är det bara att dra lärdom, ladda om och kavla upp ärmarna på nytt när det här viruset har härjat färdigt.
Måndagen den 9 mars fick vi indikationer från LiU:s krisledning att det skulle vara bra att förbereda lite inför ett eventuellt distansläge.
Egentligen hade jag tänkt läsa den nya 2020 EDUCAUSE Horizon Report, men skiftade fokus mot Italien. Hur gör Italiens universitet i det här läget? och vad kan vi använda från deras strategier i vårt arbete som högskolepedagogiskt centrum. Det jag snabbt lade märke till var att det var tre viktiga digitala resurser som behövde användas ännu mer än tidigare:
1. En lärplattform
2. någon typ av videokonferensverktyg
3. stöttning för lärare att digitalisera sitt innehåll.
Denna insikt ställdes då mot de verktyg vi har att tillgå vid LiU. Vi behövde göra ett urval baserat på ett scenario där vi från Didacticum och IT-avdelningen troligen behöver massutbilda och vad ska vi då prioritera? Vilka avgränsningar ska göras? Och för att inte skapa tunnelseende och för mycket stress både för anställda och studenter valde vi att fokusera på de verktyg som finns knutna till Office365: PowerPoint och Teams. Dessa finns tillgängliga för både studenter och anställda, och det är en miljö som även knyter an till vår Microsoft-baserade lärplattform LISAM. Till detta kommer också videokonferensverktyget Zoom, där vi som universitet har ett avtal genom vårt medlemskap i SUNET. Alla dessa digitala verktyg hade redan innan en struktur vad gäller utbildningsmaterial, kompetens hos personalen och var även godkända ur ett IT-säkerhetsperspektiv.
– Varför kan vi inte bara släppa sargen och tipsa fritt om allt som finns då? Internet är fantastiskt och det finns så mycket att använda!
Det finns kunskap om alla möjliga verktyg och appar i det nätverk av pedagogiska utvecklare som är knutna till Didacticum, men i det här första läget är fokus att:
1) Stärka den generella pedagogiska digitala kompetensen
2) Lösa de mest akuta pedagogiska utmaningarna: bl a examinationer, praktik/VFU och basgrupper.
Just nu sker detta genom drop-in via Zoom, där vi också försöker att samla vanliga frågor och teman som vi sen kan bygga nästa utbildningsinsats på. Redan nu har detta mynnat ut i en serie dropin som enbart fokuserar på PBL och basgrupper online. Vi samlar även in frågor som i sin tur kan generera ännu fler utbildningsinsatser via vår funktionsmail: didacticum@liu.se. Med ett första minimum av tjänster att utgå ifrån kan vi lite mer fokuserat även tänka in andra aspekter: tillgänglighet, integritet, att snabbt kunna översätta material till engelska och även stötta upp med guider och resurser som har ett studentperspektiv. En vanlig fördom är annars att studenter bara automagiskt kan allt som är digitalt, men det stämmer inte i en väldigt stressad situation med en väldigt heterogen studentgrupp.
En annan insikt är att det är för tidigt att prata idéutveckling och långsiktig kursdesign, det som efterfrågas nu är konkreta tips. Hur gör jag? Vad använder jag för verktyg för att genomföra just den här aktiviteten nästa vecka?
Men det jag märker i våra drop-insessioner online är att det blir ett kollaborativt lärande i dessa diskussioner, men deltagarna har oftast inte ork/tid att reflektera över det där och då. Det kommer en tid för den reflektionen också, men först behöver vi ge alla anställda och studenter grunderna i hur våra IT-verktyg funkar.
