Hur jag bjuder in till dialog

Photo by Volodymyr Hryshchenko on Unsplash

 

Under året som gått har jag för första gången jobbat med undervisning på heltid. Jag håller ofta kurstillfällen med samma innehåll men för olika deltagargrupper. Oavsett om jag håller samma kurs flera gånger är deltagarna alltid olika och därför blir en kurs aldrig den andra lik. Det är det som gör undervisningen roligt och utvecklande. Jag får dela med mig av det ämne jag brinner för tillsammans med människor som kan ge mig nya perspektiv, bara genom att komma med en kommentar eller ställa en fråga om något som jag inte hade tänkt på.

Jag har ibland funderat över varför det kan bli så olika stämning olika kurstillfällen. Till en början tänkte jag att det helt beroende på vilka individer som råkade närvara just dagen, om de var av den tystlåtna eller pratsamma typen. Men sedan började jag tänka mer och mer på hur jag som pedagog har möjlighet att påverka stämningen i rummet. Om jag till exempel vill att deltagarna ska vara aktiva i dialog med mig så behöver jag bjuda in till det.

 

Hälsa välkommen

Man brukar ju säga att ens intryck av en person formas redan under de första sekunderna man möts. Jag brukar därför se till att jag är på plats i rummet och har hunnit förbereda allt i god tid innan start. Då kan jag hälsa deltagarna välkomna glad och lugn redan när de kommer in i salen. Om vi dessutom hinner småprata lite så är det en bonus.

 

Prioritera presentationsrundan

Som deltagare i en kurs tänker man kanske inte på att ens närvaro spelar roll. Men som kursledare söker jag ständigt signaler från deltagarna om huruvida det jag säger är intressant och begripligt. När jag under en genomgång möter ett leende eller en blick som bekräftar att deltagaren är med så ger det ny energi. För att det samspelet ska fungera behöver deltagarna också känna sig sedda och bekräftade. I mina kurser (där deltagarna oftast inte är alltför många) tycker jag att det är bra att inleda med en presentationsrunda. Inte bara för att pricka av närvaro utan också för att var och en ska få introducera sig till gruppen.

 

Öppna för frågor

Jag brukar inleda mina kurser med att säga att det är helt okej att ställa frågor och att jag ska försöka besvara det mesta på plats, annars skriver jag ner frågor och återkommer när jag har hunnit göra efterforskningar. Dels minskar jag pressen på mig om jag redan på förhand är ärlig med att jag inte är allvetande, samt att jag tror att det också gör att stämningen överlag blir lite mer prestigelös. Det är helt okej att visa att man inte kan eller förstår, syftet med kursen är ju att lära sig. Och jag som undervisar lär mig alltid av att få frågor eftersom att det ger mig en inblick i vad deltagaren är intresserad av att få veta mer om.

 

Vara tillgänglig i pausen

Det är ganska vanligt att deltagare som inte vill ställa sin fråga under kursen passar på att göra det i pausen. Därför tycker jag att det är viktigt att alltid ha en ordentlig paus och att finnas tillgänglig under den. I mina kurser har jag möjlighet att fika tillsammans med deltagarna. Ibland kommer vi in på diskussioner om kursinnehållet och andra gånger är det en chans att få lära känna kursdeltagarna lite närmare. Oavsett så brukar det vara ett positivt inslag som kan fungera som isbrytare inför resten av kurstiden.

 

Skriv gärna en kommentar om hur du går tillväga för att få till ett bra dialog när du undervisar!

 

 

Framtidens lärande

På SVT och SVT Play kan man just nu se dokumentärserien ”AI: hot eller möjlighet”. AI är förstås inte den enda framtidsutmaningen men stora förhoppningar sätts till att AI också kan bidra att hantera utmaningarna som handlar om miljö och hållbarhet. Kanske kan AI bidra till att hantera energi- och klimatkrisen? Dokumentärserien strävar efter att ge en hyfsat balanserad bild av de förväntningar som vi har på AI och hur denna teknik kan komma att påverka samhälle och ekonomi i framtiden. I det första avsnittet blåser man upp bilden av ett nytt teknikkrig mellan USA och Kina där kampen om tillgången till stora datamängder beskrivs som kampen om ”den nya oljan”. I det andra avsnittet diskuteras farhågor och förhoppningar med AI. Företagare, ingenjörer, sociologer och aktivister kommer till tals och ger olika bilder av vad som väntar. Mycket av detta är naturligtvis är ren och skär spekulation men tillräckligt många implementeringar visar ändå att produktion, översättning, transporter, miljö- och och hälsosektorn redan påverkas i hög grad.

Att diskutera AI och ny teknik överhuvudtaget utifrån positionerna ”hot eller möjlighet” är förstås ett standardgrepp inom discipliner som diskuterar framtiden, ny teknik och sociala och ekonomiska förändringar, t ex inom teknik- och vetenskapsstudier, filosofi, dataetik och informatik. Det är vanligt att diskutera detta i termer av ”machine learning” snarare än artificiell intelligens. Det förra begreppet ger en mer processuell och mekanistisk syn på fenomenet medan det senare framstår som något av en demonisering av potentiellt fientliga intelligenser som ”redan finns”. En aspekt som ännu inte figurerat så mycket i dokumentärserien är vilka implikationerna kan vara inte bara för ”machine learning” utan också för det mänskliga lärandet. Ofta framställs det som att maskinlärandet i alla avseenden kommer att övertrumfa den mänskliga kognitiva förmågan. Triumfen för Googles AlphaGo över den koreanske Go-mästaren Lee Sedol ses som den paradigmatiska segern över det mänskliga intellektet.

Men vilken plats finns för det mänskliga lärandet i en tid när så stora förhoppningar knyts till maskinernas kompetens? I rapporten For a Meaningful Artificial Intelligence diskuterar några franska forskare under ledning av matematikern och politikern Cédric Villani de utmaningar som AI innebär för Frankrike och Europa. Här målas återigen, precis som i SVT-dokumentären, upp en bild av hur AI-giganterna USA och Kina kapprustar med data och hur Europa riskerar att hamna i kläm mellan dem. Eller på efterkälken. Villani och hans kollegor ger datapolitiken ett mänskligt ansikte. Det skall handla om en ”meningsfull” AI, dvs. en datapolitik som stödjer de socialliberala mål som karaktäriserar det europeiska projektet. Här behandlas också den högre utbildningens och forskningens roll. De förespråkar på karaktäristiskt franskt och elitistiskt manér upprättandet av ett mindre antal exklusiva AI-institut som skall konkurrera med höga löner för att förhindra brain drain till USA och Kina. Men de pekar också på implikationerna för det mer generella lärandet.

”…formal education and lifelong learning should be overhauled in order to promote experimental teaching methods that can help graduates and staff develop the  creative skills that are becoming increasingly vital.” (s. 12)

Tematiken om lärandet illustreras också på ett briljant sätt i Ian McEwans roman Machines like Me som beskriver en kärlekstriangel som inkluderar Adam, en ”syntetisk människa”. Här handlar det förvisso inte om högre utbildning per se, men om lärandet generellt sett. Adam lär sig det mesta med explosiv hastighet. Men det finns vissa saker han inte kan lära sig. I en roman som ger uttryck för humanistiska värden kan vi gissa vad detta är. Han kan älska, men han kan inte leka.

Frågorna om framtidens lärande är många. Det handlar om både kognition och känslor. Vad är implikationerna för den högre utbildningen i en tid när maskinlärandet tycks prioriterat? Hur kan AI förändra den högre utbildningen utformning och inriktning? Vilken roll spelar känslorna för lärandet? Bör vi anpassa den högre utbildningen efter maskinlärandets behov? Vad av det som vi gör idag inom den högre utbildning kommer att vara viktigt och omistligt även i framtiden? Vilka generiska kompetenser kommer även fortsättningsvis att vara centrala och vilka nya generiska kompetenser kan tänkas komma till?

Dessa frågor och många andra kommer vi att ventilera under årets Pedagogikdagar på LiU 17-18/3 med temat FRAMTIDENS LÄRANDE. Förutom de två plenarföreläsarna, Åsa Nilsonne, professor vid KI och författare samt Jan Gulliksen, professor och vicerektor för digitalisering på KTH, kommer många av kollegorna att utifrån egna exempel och erfarenheter diskutera frågor som knyter an till framtidens lärande. Allting kommer inte att handla om AI men alla kommer att relatera till framtidsdimensionen.

I de avslutande paneldebatterna medverkar kollegor som under de senaste åren fått pris – av studenter, av kollegor, av studentkårer – för sina pedagogiska insatser vid de olika fakulteterna. I paneldebatten i Norrköping den 17/3 medverkar Per Whiss, Zoltan Szabo, Carl-Magnus Carlstein, Anna Lombardi och Örjan Dahlström. Dagen efter (18/3) i Linköping medverkar i paneldebatten David Engblom, Linnea Tengvall, Christina Samuelsson, Fredrik Stahre och Marco Kuhlmann.

Vi är mycket glada att kunna inkludera dessa pristagare i en debatt som handlar om framtidens lärande!

Välkomna till Pedagogikdagarna 2020! Här kan du anmäla dig.

/Per-Anders

Tillgänglighet

Igår tog jag del av en onlineutbildning distribuerad av Funka eftersom jag är intresserad av att veta mer om det Webbtillgänglighetsdirektiv vi som lärosäte behöver sätta oss in i och implementera i vår webb (extern/intern) utifrån vissa givna datum. Det jag tog med mig av gårdagen var bland annat att det är viktigt att se på tillgänglighet som något som gynnar alla. Textning är ett exempel, det brukar vara ett uppskattat stöd för många användare/konsumenter av video online. Och jag tänker direkt att det borde vara extra viktigt i just pedagogiskt material där det är viktigt att budskapet når fram.

Jag fortsätter bevaka denna fråga, och tar även med mig en sak till från utbildningen igår – användarvänlig webb och tillgänglighet är komplext, men det är viktigt att se på det utifrån sitt professionella perspektiv. Vad kan jag som lärare tänka på i mitt arbete med att skapa en undervisningsfilm? Hur kan jag bygga in det tänket i mitt visuella berättande i stort? Och sen – hitta naturliga nätverk inom organisationen där även tekniker/webbutvecklare, jurister, kommunikatörer finns med för att tillsammans hitta en konstruktiv väg framåt.

Fortsättning följer.

Testkörning av inspelningsrum

…pågår!

Det är nyttigt att arbeta i projekt över enhetsgränserna, för det är inte lätt att hålla reda på alla delar som hanteras av olika enheter inom en och samma organisation. Just nu går det att boka inspelningsrummen (för anställda) via TimeEdit – men vi har lite problem med tillträde, så detta försöker vi nu lösa på ett smidigt sätt. Alla rapporter med input från er som använder rummet redan är GULD värt för att vi ska kunna finslipa och erbjuda en så bra resurs som möjligt.

Om du vill diskutera pedagogiskt upplägg – innan du spelar in, går det också bra att kontakta mig, sen årsskiftet samordnar jag Didacticums koncept Ta hjälp av en pedagog tillsammans med Karin Persson (HMV) och det finns en hel drös med engagerade kollegor som gärna hjälper till som bollplank!

/Anna anna.soderstrom(a)liu.se

 

Didacticums julkalender

Didacticums julkalender

Inte ens när en jobbar med högskolepedagogik är det lätt att hålla reda på alla olika filosofer, psykologer, -ismer och -ologier som på olika sätt tas upp i våra kurser. Därför pågår just nu en julkalender på temat “Vad gör vi på Didacticum egentligen?” med korta små förklaringar till begrepp som epistemologi, ontologi, didaktik och behaviorism, via människor såsom Platon, Ellen Key, Dewey och Vygotskij.

Främst publiceras kalendern via Instagram Didacticum_LiU (det går att kika, men vill du kommentera eller gilla behöver du vara inloggad) och Facebook.